1964 – kvinnors sexuella frigörelse, eller?

Så kom då äntligen den lilla tabletten som hindrade oönskad graviditet. Kvinnan tog den varje dag och oftast hade tabletten önskad effekt. Kvinnan blev inte oönskat gravid. Sedan dess har en rad olika hormonpreparat passerat revy. Olika typer av hormonkombinationer men för många svårt att hitta något som var optimalt.  Att hon fick olika biverkningar fick hon stå ut med. Lusten kunde försvinna, viktförändringar och påverkan på humöret var inte helt ovanligt. Vad har hänt på dessa 50 år? Jo, preparaten har utvecklats och finns i fler administreringssätt.  Tabletter, spiral, ring, plåster, spruta och implantat. Ändå inte självklart att kvinnan mår helt bra på dessa hormoner. Den sexuella frigörelse som vi väntade oss på 1960-talet blev för en del en fälla i stället. Nejet blev inte alltid ett nej. Du äter ju p-piller… ingen kondom här inte! Påtvingat sex och könssjukdomar. En del slutade och gör så fortfarande med hormonerna eftersom de inte mår bra på dem. Det finns inte många alternativ. En del barnmorskor känner sig osäkra i att ge råd om alternativen och vi är få som har jobbat med Naturlig Familjeplanering (NFP). Jag vill se en satsning på preventivmedel som de flesta kvinnor mår bra av och som inte har en massa biverkningar. Kvinnor har rätt till att kunna njuta av sin sexuella känsla och lust.

 

Gunilla Larsson, leg. barnmorska

Axelinas byrå

Tjejer kan inte leka tre

Ovanstående mening har dykt upp i i så många sammanhang att jag inte ens vet var jag ska ge för exempel. Personer i min familj, vänner, kollegor och personer jag inte ens känner har berättat för mig att tjejer inte kan leka tre. Detta brukar inte ens behöva någon motivering eftersom det är en universell sanning. Alla vet att tjejer inte kan umgås i grupper av tre, det handlar något om att vi tjafsar då, blir avundsjuka på varandra och snackar skit.

Problemet med detta är såklart att det är sjukt: tjejer kan umgås i grupper av tre. Hela mellanstadiet var vi en grupp på tre tjejer som umgicks. Det var en asbra tid, ungfär samtidigt kom funktionen som gjorde att man kunde prata 3 i ett samtal, R3 tror jag att man tryckte. Vi pratade alla tre i timtal. Under högstadieperioden umgicks jag i gruppet av 3 och 4 nästan hela tiden – vi var sammansvetsade och hade det gött. Gymnasiet likadant, vi var tre som umgicks nästan hela tiden.

Och vi har varit osams, vi har nog varit avundsjuka och vi har snackat skit, men vi har också varit allra allra bästa vänner samtidigt. I relationer där man umgås i princip dygnet runt tröttnar man ibland och blir irriterade på varandra. Problemet har aldrig varit att vi varit tre, det har snarast varit det bästa av allt. När vi tröttnat på varandra kan vi avlasta varandra – skifta vem som tar mest plats eller vilka som umgås mest.

När jag har berättat om mitt liv i gäng av tre så blir det bortförklarat som ett undantag. Men hur är det ens möjligt att jag skulle vara ett undantag när varje grupp av tre eller flera har varit minst två andra personer? Totalt är vi ca 12 personer som ingått i grupper av tre. Hur är det möjligt när det finns massor av andra grupper av tre (eller fler) med bara tjejer i? Svaret är: det är inte. Tjejer kan umgås i grupper.

Enda anledningen till att man säger att tjejer inte kan det är för att förminska och förlöjliga tjejers relationer. Genom att säga att det alltid blir bråk om tjejer umgås tre vill man säga att tjejers relationer är bräckliga och ostabila. Att tjejer är skitsnackande och kniv-i-ryggen-huggande. I själva verket visar t.ex. undersökningar att vid skilsmässor/uppbrott mellan kvinnor och män att kvinnor efteråt mår bättre och har ett socialt nätverk som ställer upp, och att män mår sämre och känner sig ensamma. Sett ur det perspektivet är kvinnor bättre på att hantera flera relationer, hela sociala nätverk faktiskt. Det gör mig ursinnig att man då ska kunna gå omkring och säga att tjejer inte kan leka tre som någon universell sanning. Tjejer kan leka hur få eller hur många som helst. Deal with it.

Och så var det dags för löneförhandling

Jag tänker igenom vad jag ska säga och listar upp saker i huvudet som jag är bra på. Egenskaper och förmågor som går att värdera i form av pengar. Jag laddar och tänker nu ska jag stå på mig. Nu ska jag inte ge mig bara för att jag möter på ett motargument utan jag ska argumentera och visa mig så pass självsäker att löneanspråket blir en självklarhet. Sedan händer något helt annat. Samtalssituationen blir inte alls som jag hade tänkt mig och tvekar, för att sedan göra det jag hade tänkt mig. Står på mig. En diskussion uppstår och sakta men säkert känner jag mig jobbig. Jobbig för att jag står på mig gällande en sak som jag egentligen anser är mycket viktig. Motargumenten från motpartnern är egentligen inte särskilt konkreta eller sakliga vilket ger mig mer kraft. Men sen då, vad händer sen? För samtalet avslutas med att det måst fortsätta vid ett senare tillfälle. Och jag börjar grubbla.
Jag ingår i den fantastiska kategorin lärare. En underbetald enligt vissa (oss själva framförallt) eller en rimligt betalad grupp enligt andra. Ett kvinnodominerat yrke som har fallit i status de senaste decennierna. Samt ett yrke som är hårt utsatt för kritik av de flesta i samhället. Hur vida yrkets status har fallit med det ökade antalet snippor eller av andra anledningar vet jag inte och har egentligen ingen anledning att spekulera i det just nu. Oavsett drar man en koppling mellan hög status och löner där lönen visar värdet på det man gör och den utbildning man har.

Så hur får man en högre lön? Enligt vissa handlar det om individens förmåga att uppskatta sina förmågor och förhandla utifrån det. Så det var det jag gjorde. Jag tycker att jag är grym på mitt jobb. Jag har lagt ner mycket tid på min utbildning och pengar, jag har kunskaperna som behövs, är villig att utvärdera och utvecklas, bra elevkontakt, osv. (detta börjar låta som en arbetsansökan). Visst, det finns saker som jag inte behärskar eller har erfarenhet av än, men jag är ju inte färdigpaketerad i mitt yrkesliv direkt. Så det är utifrån detta jag värdera mig själv men så kommer fröken duktig ältandes: Har jag verkligen gett allt jag kan? Har jag verkligen dokumenterat tillräckligt? Har jag läst på tillräckligt? Har jag gett alla lika mycket tid? Men framförallt tog jag i för hårt? Har jag övervärderat mig? Jag känner plötsligt en skuld för att jag har bett om för mycket och gapat efter hela stycket.

Och där kan jag inte låta bli och fundera på om det är jag som är en så pass osäker person att jag inte litar på mig själv. Eller om det är min uppfostran, kön och samhällets syn på mig som spökar. För jag kan inte låta bli och undra om en man gör likadant, ifrågasätter sig själv och känner skuld. Enligt det jag hör och läser verkar det inte så, då just det är ett argument för löneglappen. Att det är för att kvinnor inte står på sig i lönesamtal som gör att vi ligger ca en 1000-lapp bakom våra manliga kollegor. Om så är fallet så får jag väl bara ta och stå på mig då och lita på min egen självvärdering. Men det kostar ett antal interna ifrågasättanden som jag önskar att jag hade sluppit för det tar tid och energi.
/Lina

Kom och köp!

Vi har haft årsmöte och bestämt oss för att göra lite nya grejer framöver. När det nya kommer in ska det gamla ut, eller hur man nu säger, och vi har därför beslutat att bara fortsätta sälja böcker en begränsad tid. Eftersom att vi är säkra på att ni är många som tänkt att ni ska köpa boken eller kassen men ännu inte kommer er för det ger vi er nu en sista chans att köpa boken. Till förmånligt pris dessutom!

Vi kommer att sälja böckerna fram till sista juni.

Priserna är som följer:

  • Bok + kasse 100 kr
  • Enbart bok: 70 kr
  • Enbart kasse: 50 kr

Vill du köpa ett större antal böcker, kanske till din bokcirkel eller för att starta upp en feministisk samtalsgrupp, så får du mängdrabatt. Kontakta oss för priser!

Om ni vill köpa, hör av er till oss på team.skulden@gmail.com, om  boken ska skickas med post tillkommer frakt.  För en bok blir det t.ex. 24 kr.

Alla priser gäller till sista juni eller så länge lagret räcker.

P1010104
P1010103

När jag blev stor

Jag var 12 år när blodet kom. Min lycka var total. I min klass var det tufft att få sin mens. Det var ett bevis på att man var stor. Mens, adidasbyxor och cigg bakom uppehållsrummet. Tre tydliga statusmarkörer. Min första mens gjorde inte ont. Inte heller min andra. Det var först vid min tredje mens jag fick svårt att räta på ryggen.

När jag hade börjat i gymnasiet hade min smärta nått obeskrivliga höjder. Jag kunde inte längre bajsa när jag hade mens. Det gjorde för ont. Jag kunde inte gå till skolan de första dagarna av mensen. Jag kunde inte träna. När vi var på skolresa fick jag skäll av min lärare för att jag hade lämnat gruppen. I hemlighet hade jag smugit iväg på toaletten för att kräkas av mina smärtor. Skolresan var en del i en kurs (turism). Jag fick knappt G, trots att jag älskade det ämnet.

Jag fick höra av alla vuxna att det var normalt. Att det ska göra ont när man har mens. Jag gick till ungdomsmottagningen flera gånger för att få hjälp mot smärtan. Pratade med gynekologer. De tittade i mitt underliv och sa att jag fick stå ut. Allt var bra. Det var nog inte var så farligt. Att man kunde bli beroende av smärtstillande. Varje mens fantiserade jag om att sticka en kniv i magen för att dränera det som gjorde så ont. Varje mens ville jag dö.

Jag bet ihop. Intalade mig själv att jag måste vara extremt fertil. Att det är därför det gör så ont. Så jag blev duktig på att skydda mig och längtade ännu mer efter tiden när jag skulle träffa mannen som jag ville jag barn med. För några år sedan gjorde jag det. Jag träffade HONOM.

Vi visste direkt att vi ville ha barn tillsammans och de första månaderna av försök var lustfyllda. Sen började jag känna att det var något som kanske inte stämde. Det hände ju INGENTING! Jag började läsa på och fick veta att det fanns en sjukdom som heter endometrios. De flesta symptom kände jag igen väl.

Efter ett år av försök fick vi börja en fertilitetsutredning. Gynekologerna sa att vi var oförklarligt barnlösa. Att inget var fel. Jag bönade och bad om en titthålsoperation. Det är bara så man kan veta om någon har endometrios. Gynekologerna lyssnade inte på mig, sa att jag inte hade endometrios. Du verkar inte ha så ont, sa de. Du är så välfungerande, sa de. Efter många besök gick de med på att jag skulle få opereras ändå. Det tog nästan ett år igen innan jag fick min tid.

Hela buken var full av endometrioshärdar.
Du vet kvinnans kropp är ett mysterium, sa min läkare.

Fakta om endometrios
Endometrios kommer av att livmoderns slemhinna (endometrium) finns på fel ställe; på t ex äggstockar eller äggledare. Endometrios är en vanlig men dold kvinnosjukdom som drabbar ca 5-10% av alla kvinnor i fertil ålder. Endometrios är en kronisk sjukdom. Man vet inte vad som orsakar endometrios. 25-50% av ofrivilligt barnlösa kvinnor har endometrios. Det finns inget botemedel mot endometrios, men behandling kan hjälpa. Kvinnor med särskilt svår endometrios kan dö om de inte får behandling.

Vanliga symptom är:
– Ont i nedre delen av magen och diarré eller förstoppning när man har mens.
– Ont vid samlag
– Ont när man kissar eller har avföring
– Urinträngningar
– Svårt att bli gravid
– Riklig mens

Grattis på födelsedagen till oss!

I dag är det inte bara internationella kvinnodagen, det är också Skulden är inte mins födelsedag!

Vi fyller två år i år. Idag för exakt två år sedan vi la upp vårt första blogginlägg. Det var Malin som var först ut med inlägget ”att berätta och placera ansvar” där hon skrev om våld mot kvinnor. Sedan dess har vi publicerat 157 inlägg. Det har varit en stor variation på ämnena, vi har bland annat skrivit om vården, landsbygden, barn, politik, kroppen och vardagen. Ska vi hitta en gemensam nämnare så är det att inläggen handlar om hur ojämställdheten inte bara är några abstrakta siffror på ett papper, utan någonting som drabbar oss varje dag, hela tiden.

För exakt ett år sedan, på vår ett års dag, släppte vi vår bok! Boken var faktiskt den ursprungliga idén till Skulden är inte min, men när vi träffades i januari 2012 kändes det omöjligt att vänta så lång tid som det skulle ta att skriva en bok, så därför blev det en blogg också. Det är vi mycket glada över. Och stolta. Bloggen har nått ut till så många fler än vad vi någonsin kunnat ana. I början av veckan passerade vi 90 000 visningar, långt fler än vad 14 värmländskor trodde på för två år sedan.

I samband med boksläppet förra året hade vi ett panelsamtal med fyra av författarna på Festival för systerskap i Karlstad. Efter det välbesökta boksläppet hade vi också en legendarisk boksläppsfest där vi bland annat spelade den officiella Skulden är inte min-sporten rundpingis och framförde den inofficiella Skulden är inte min-låten ”Du måste finnas.

Och utöver allt det här skrivandet och boksläppandet har vi hunnit med en hel del annat också under 2013. Ett panelsamtal liknande det vi hade på boksläppet gjorde vi sedan också på Feministiskt forum i Stockholm i maj. Vi har också varit ute på flera ställen och pratat om projektet, feminism och varför det är så viktigt att prata om våra erfarenheter med varandra. Bland annat på Karlstads bokcafé och den Värmländska bokmässan.

Skulden är inte min, ett blogg- och bokprojekt av 14 värmländska feminister, har hunnit med en hel del under de två år vi varit aktiva. Vad som kommer i framtiden får vi se. Kanske blir Skulden är inte min en trotstig treåring?

Och den där boken vi släppte, den sålde slut redan första helgen. Vi tryckte såklart snabbt upp ytterligare en upplaga, och nu har vi sålt ca. 500 böcker! Du är väl en av dom som har en bok? Om inte kan vi tipsa om att vi står med bokbordet på Festival för systerskap i år också. Kom och köp ett eller flera exemplar! Det är idag i bibliotekshuset i Karlstad mellan kl. 11-15.

Minimumvård

Vid första besöket hos barnmorskan konstaterades att mitt blodtryck var för högt, och det var inte bra för varken mig eller för det ofödda barnet. Jag började gå på kontroller hos mödravårdcentralen varannan vecka. Mitt blodtryck mättes och jag fick lämna urinprov för att se om jag läckt äggvita. Inför varje tillfälle satt jag där i väntrummet och andades med magen. Försöket få ner pulsen och tänkte på att jag kanske utgjorde en fara för mitt barn.

Efter några besök hos min barnmorska fick jag veta att hon skulle sluta. Jag skulle få träffa en annan. Det skulle inte vara några problem. Allt skulle bara fortsätta som innan. Jag gick på mina inbokade träffar och träffade nya barnmorskor varje gång. Samma frågor; har någon i din familj högt blodtryck? Ser du ljusblixtar? Har du ont i huvudet? Om du får ont i huvudet måste du ringa förlossningen…

Barnmorskorna bad om ursäkt för att jag slussades runt och fick träffa så många olika. Det var inte bra sa dom och log ursäktande. Deras ord fick min oro att växa; tänk om de missade något? Ena gången var trycket mycket högre än innan, andra gången mycket lägre. Det kunde bero på att olika personer mätte sa de. Jag började fundera på om allt verkligen var bra. När jag kom på besöken kunde jag få frågan; vad var det vi skulle göra med dig idag då? Samtidigt som de stressat försökte läsa igenom anteckningarna i min journal. Jag fick förklara för dom varför kontrollerna gjordes så tätt, varför den ena hade bokat in mig att träffa den andra. Det var svårt att få tider som stämde med när de olika kontrollerna under graviditeten skulle göras.

Jag försökte säga att jag inte ville träffa fler olika barnmorskor nu. Jag ville så gärna förklara för dom hur det kändes för mig att inte veta deras namn. Jag ville dela min oro med dom så att den skulle lätta från mina axlar. Men jag sa inget. Jag hörde till och med mig själv säga att det inte gjorde något att det ständigt var nya människor jag träffade. Jag grät på parkeringen istället. Uppgiven över att de inte verkade ha koll. Jag kände mig inte trygg med den vård jag fick.

Mot slutet av graviditeten gick mitt blodtryck plötsligt ner och blev lägre än vad det någonsin varit tidigare. Ingen havandeskapsförgiftning kom och ingen bebis behövde plockas ut i förtid. Istället passerades det beräknade datumet med 14 dagar innan det blev dags. Vi åkte in till förlossningen och jag födde vårt barn samma natt som många andra också födde sina barn. Så fort mina skador hade sytts ihop skyndade vår barnmorska vidare till nästa förlossning. Hon ursäktade sig hastigt och så var hon borta. Vi fick träffa flera andra sköterskor och barnmorskor. De presenterade sig. Någon tog bort en slang, en annan hjälpte mig in i duschen. Allt var lite som en dimma. Overkligt på nåt sätt. Och alla dessa olika människor.

Framåt morgonen fick vi frågan om hur vi ville göra; Skulle vi åka hem eller vara kvar på patienthotellet? Vi svarade att vi hade nog tänkt åka hem framåt eftermiddagen men att vi gärna stannade en stund. Sköterskan log lite ursäktande och sa att just nu var det fullt på patienthotellet. Det fanns inga rum kvar för oss. Mellan raderna kunde vi också utläsa att det var heller inget alternativ att stanna på förlossningen. Det var nämligen par som väntade på förlossningssal. Det var kö. Till förlossningssal. Så vi tog vårt barn och åkte hem 8 timmar efter att det fötts.

Den vård jag fått i samband med min graviditet och min förlossning har varit bra. Jag har fått de undersökningar av mig och mitt barn som är brukligt. Jag har fått träffa utbildad personal, samtliga trevliga, kompetenta och professionella. Jag har fått prover tagna, hjärtljud mätt och tillväxt registrerad. Men jag har inte fått något mer än så. Den vård jag fått har inte skapat trygghet – snarare har den skapat osäkerhet och oro hos mig.

Men en vård som bara ger ett minimum tär på också de som utövar den. Det har jag sett i ögonen på barnmorskor som lett ursäktande. Som letat vidare i kalendrar efter bokningsbara tider. Som försökt täcka upp och släta över. Så att jag inte ska märka. Inte påverkas. För det är personalen i vården som måste förklara för de nyförlösta förvirrade föräldrarna att det finns faktiskt inga rum kvar på patienthotellet för er. Som ser i mina ögon att jag inte känner mig trygg. Och det enda de kan göra är att le ursäktade och hasta vidare till nästa.

/ Maria