Vart tog den söta lilla flickan vägen?

Det finns företeelser som orsakar irritation. Som kryper in under huden och skaver och stör. Ibland vilar detta skavande och vid givna tillfällen när en på olika sätt blir påmind om nämnda företeelse så blossar irritationen upp med full kraft. Så fungerar i alla fall jag. Och detta handlar om en sådan företeelse, om nu något ständigt pågående kan klassificeras som företeelse?

Kanske luras ni som läsare att tro att detta inlägg handlar om något annat än vad det faktiskt handlar om. Vad vet jag. Det var en slags kombination av min ständiga svårighet att komma på bra rubriker och någon kvasiironi eller nåt sånt.

Hur som helst så befinner sig ”Den söta lilla flickan”, eller snarare den lättklädda kvinnan, överallt runtomkring oss. Och de är där som lockelse för att konsumera. I helt ORIMLIGA sammanhang. Finns det rimliga sammanhang då kan en undra? Jag kan sträcka mig till att det kan behövas när bikini eller underkläder ska visas. Å andra sidan provar jag innan jag köper och avgör därefter. Så för egen del är egentligen svaret nej. Det behövs inte lättklädda kvinnor för att kränga grejer. Katrin berörde hela industrin på ett bra sätt i gårdagens inlägg också.

För att illustrera vad jag menar så kan denna reklamannons statuera exempel:

Den här bilden är från tidningen Newz som jag tog ett exemplar av i slutet av förra året. 2011 alltså för den som nu kanske fick för sig att vi inte befinner oss på 2000-talet. En kan förledas att tro det av ovanstående annons. Men tydligen tycker vissa att det känns fräscht att kränga däck på detta vis. Och en tidning tycker att det känns fräscht att ta in annonsen. Ett lyft för tidningen kanske de tyckte. Vad vet jag. Vill du se fler ofattbara exempel på när halvnakna kvinnor används i annonser? Kika in här.

Jag blir så jävla förbannad. Märk väl att det är en kontrollerad känsla, jag använde punkt och inte utropstecken efteråt. Ett led i att jag som kvinna lätt anses alldeles för känslomässig om jag någon gång visar ilska (eller ännu värre gråter, hujedamej). Men jag blir förbannad på den STÄNDIGA objektifieringen av kvinnokroppen som det idag inte längre hörs särskilt mycket om. Tänk efter. När var det senast en debatt om reklam där lättklädda kvinnor står i förgrunden för allt från dammsugare till skrivbord och på reklamannonser i tunnelbanor och på pelare. När senast var det debatt om denna objektifiering? Jag har i så fall missat den. Det jag kan uppröras mest över är kanske min egen oförmåga att reagera i samma utsträckning som detta faktiskt förekommer (och där kommer därmed skulden jag lägger på mig själv). Jag är van detta idag. Normaliserad i att medsystrar objektifieras i konsumismens namn.

Idag är det som en given sanning att sex säljer och då finns det inget samhällsansvar på de aktörer som bara följer kapitalismens strömmar utan egen påverkan. Kanske att vi liksom kommit så långt med jämställdheten så nu är det ok att göra så här? Nu är kvinnorna starka och tar ingen notis om detta? TÄNK IGEN!

Det finns studier som visar att objektifiering av kvinnor i större utsträckning leder till att kvinnor självobjektifierar vilket leder till en ond spiral av skam och dåligt samvete. Och detsamma är inte gällande för män. Det är en del av strukturen att det ser ut på det sättet, och det är den som måste brytas. Därmed inte sagt att det principiellt kan vara bra eller okej med objektifiering så länge ingen mår dåligt av det. Läs gärna detta inlägg för en mer utförlig beskrivning av studien.

Jag säger åt helvete med objektifiering. Jag säger åt helvete åt företag som annonserar på det här sättet. Jag säger åt helvete med de som påstår att ”sex säljer, så är det bara”.

Sen uppmanar jag de män som tycker det är provocerande att företag verkar tro att de köper däck för att det är en halvnaken kvinna som tittar trånande på dem i annonsen att höja rösten. Det finns de som inte tänker med kuken och borde bli förolämpade av att de anses göra det. Ni borde ifrågasätta degraderingen av ert intellekt på samma sätt som jag ifrågasätter objektifieringen av kvinnan.

Och till er andra, I promise, hon är inte där när ni handlar

Skrivet av: Bea

Annonser

Sexism genom skyltfönstret?

En av orsakerna till varför jag är feminist är att jag är trött på den ofta sexistiska och stereotypa bild som kvinnor och män beskrivs enligt. En viktig kanal i förmedlandet av dessa roller utgörs av reklam och marknadsföring.

Beroende på var vi bor, storstad eller småstad, möter vi mellan 3 000 till 7 000 reklambudskap per dag. Reklam och marknadsförarna lägger under ett år i Sverige ca 70 miljarder kronor på att få oss att vilja köpa mer. Hade det inte lönat sig skulle vi inte ha reklam, alltså blir vi (som grupp i alla fall) påverkade. Reklamen handlar om att vi på olika sätt ska bli missnöjda med hur vi ser ut och med vad vi har. Om vi blir nöjda slutar vi att handla, att konsumera, men om reklamen lyckas väcka ett missnöje då skapas ett begär av att handla mer. Behov och begär, de stämmer inte alltid överens. Ibland står till och med begäret direkt mot behovet.

Med tanke på omfattningen av reklamen, både i mängd, utrymme och pengarna bakom är det intressant att titta lite närmare på industrin och se vilka budskap som förmedlas. Det är intressant att titta på hur män och kvinnor framställs.

“Get your free vip membership in the store”

Låt oss titta lite närmare på Jack & Jones reklam.

I annonsörens butiker har bilder på en kvinna, i fullskaligt format, visats i skyltfönstren. Hon står på knä, klädd i en svart bikini. Tillsammans med bilden står texten “Get your free vip membership in the store”.

På annonsörens webbplats visas sedan en stor bild med kvinnan klädd i bikini, stående på alla fyra på en strand. På webben kan man klicka för att se en reklamfilm.

Reklamfilmen inleds med att en kvinna i träningsoverall står framför fyra män som är fullt påklädda. Hon säger “The new spring collection from Jack & Jones has turned out to have some unfortunate side effects that we didn’t anticipate”.

Olika scener visar sedan hur avsvimmade män försöker återupplivas efter att ha kolat av på grund av att de har haft för mycket sex med för många tjejer. Exempel på en scen ”en man med bar överkropp och jeans ligger i sängen och en kvinna i underkläder ger honom hjärtmassage. Sedan böjer hon sig ner mot mannens skrev och blåser.”

Efter de olika scenerna visas återigen kvinnan i träningsoverall. Hon rycker på axlarna och säger ”Oops! That´s why we at Jack & Jones are living up to our responsibility and invite you to join our Jack & Jones get in shape and ready for action online fitness club” samtidigt som hon tar av sig kläderna. Under kläderna har hon en bikini. Hon står på alla fyra och svankar och gör aerobicsövningar med de fyra männen på stranden.

Visst känns det fräscht? Visst känns det som 2012? Inget förlegat eller ruttet med det här, eller?

Någonting är fel när reklamen visar avklädda kvinnor utan koppling till de marknadsförda produkterna, herrkläder. Det är heller inte okey att kvinnan framställs genom klädsel och poser som ett rent sexobjekt och på ett sätt som kan anses kränkande för kvinnor i allmänhet. Här finns dock ett ljus. Reklamombudsmannen drunknade i anmälningar och reklamen blev fälld. Genom att reagera och säga ifrån tar vi oss makt. Genom att säga att det inte är okey. Vi säger nej tack!

Pink, söt och snygg!?!

Nu tänkte jag att vi ska titta lite närmare på en tillsynes oskyldig bild som för ett tag sen klädde minifraspaketens baksida.

MiniFras är en variant på HavreFras och vänder sig till yngre barn. På Quakers hemsida stod det att produkten ”ger barnen en god och fiberrik start på dagen”. Quaker hade även skapat en specifik hemsida till små barn med roliga knep, knåp och tävlingar. Det låter ju trevligt!

På hemsidan fanns fyra figurer, tre pojkar och en flicka. Pojkarna består av en sportfåne, en hiphoppare och en genial och galen uppfinnare. Orden som beskrev flickan var dock helt andra. ”Pink hänger alltid med sina tre killkompisar. Hon är söt och snygg, så alla faller pladask för henne. Men hon är också irriterande klok”.

Vänta nu här! Tjejen är snygg och söt medan pojkarna är aktiva och tuffa. Tjejen är ett objekt och killarna subjekt?!? Inte ens reklam riktad till barn är alltså fredad. Tidigt ska processen börja då flickor lär sig vad det innebär att vara flicka, tjej och kvinna. Bekräftelse fås genom att vara söt och snygg. Fladdra med ögonfransarna, puta med munnen… Att vara smart är att vara irriterande.

Det kanske upplevs av vissa som gnälligt att ta upp en bild som denna som ett problem. Detta är dock budskap som tränger in i våra hem, som vi inte kan värja oss mot. Reklamen tar över allt mer av vårt privata och offentliga utrymme. Enorma summor pengar är inblandade. Klart som tusan att det påverkar! Vi påverkas när vi sitter vid frukostbordet, går till bussen, tittar ut genom fönstret, läser tidningen, kollar facebook, slår på tv, spelar ett spel. Allt sammantaget påverkar. Hur gärna vi än vill stå emot.

Jag vill som tjej och kvinna ha möjligheten att vara mer än söt och snygg. Jag vill att min systerdotter ska få vara mer än söt och snygg! Jag vill att alla ska få vara det de vill, men i dag är våra val och möjligheter begränsade utifrån vilket kön vi tillhör. Tidigt lär vi oss hur vi ska vara, att göra kön…

Att vara feminist innebär för mig en vilja att ändra på det här, att kämpa för att frigöra oss från våra kön för att istället bli individer! Att bli en individ är målet men för att komma dit måste vi se att kön i dag spelar roll!

 

Skrivet av: Katrin

Att säga nej på rätt sätt

Jag läser Hanne Kjöller i dagens DN.

Hon skriver om sexualbrott och normer: hur fördomar tillåts färga tolkningen av brottet, av verkligheten. Det aktuella fallet är ytterligare ett exempel där skulden placeras hos offret, den 17-åriga våldtagna flickan med Aspergers syndrom. För att hon inte sa ”nej på rätt sätt”.

Jag fattar inte varför jag, i Sverige 2012, ens känner ett behov att skriva detta men vi måste fan skärpa oss nu. Vi måste sluta att behandla sexualbrott så ovärdigt.

Det är inte en unik åsikt, jag inser det. Det är inte en unik åsikt, men uppenbarligen kan den inte yttras nog gånger.

Det är inte värdigt en demokrati som Sverige att låta fördomar och förlegade föreställningar om sexualbrott få definiera verkligheten. Vi måste inse att sexualbrott är långt mer komplexa än våra förgivettagna förenklingar.

För visst har vi en mängd fördomar om sexualbrott: om förövaren och om offret.

Vi tänker oss att det är lite som på film. Vi tänker oss att våldtäktens dramaturgi är tydlig och rak.

I filmen är förövarna onda jävlar. En okänd skurk som plötsligt dyker upp och, enbart för att han är ond, våldtar en tjej.

Att förövarna i verkligheten är våra fäder, bröder, söner är för jobbigt att tänka på. Att majoriteten av alla våldtäkter sker i sammanhang där vi tror oss vara trygga är för jobbigt att tänka på. Att offret i majoriteten av fallen känner förövaren är för jobbigt att tänka på.

I filmen är offret inte sällan antingen madonna eller hora. Hon kan vara en duktig student som jobbar ideellt, tror på Gud, tar hand om sina småsyskon eller en sexuellt utlevande, snygg men slampig, full partytjej. Madonnan och horan har dock båda samma givna beteendemönster under tiden och efter våldtäkten. Hon gör lagom mycket motstånd och hon blir väldigt traumatiserad. Hon tar sig hem, hon duschar länge, skrubbar och skrubbar, mår satan, det finaste hon har – allt som är hon – har tagits ifrån henne, hon anförtror sig till någon som genast tror henne, hon får upprättelse och går ur situationen som en starkare och på alla sätt bättre person.

Att offren i verkligheten är du och jag är för jobbigt att tänka på. Att vi är mångfacetterade personer som inte kan delas in i motsatserna madonna och hora är för jobbigt att tänka på. Att vi hanterar sorg, ångest, trauman och kriser på olika sätt är för jobbigt att tänka på. Att folk inte tror oss är för jobbigt att tänka på. Att vi sällan får vår upprättelse är för jobbigt att tänka på.

Att skulden ständigt placeras hos oss är för jobbigt att tänka på.

Varför drack vi? Varför pratade vi med honom? Varför var vi inte tydligare? Varför gjorde vi inte mer motstånd? Varför var vi inte snabbare, starkare? Varför var vi inte mer ledsna, mer förstörda? Varför var vi så förstörda? Varför lät vi det definiera oss? Varför kom vi inte över det snabbare?

Varför sa vi inte nej på rätt sätt?

Vi säger till våra döttrar att de måste vara försiktiga. Undvik att gå själv! Gena inte genom parken! Ring ett journummer eller en kompis! Ansvaret ligger på dig att inte bli våldtagen!

Vi säger sällan till våra söner att vara försiktiga. Våldta inte någon ikväll! Var säker på att det är ömsesidigt! Tänk på att din lust inte är överordnad hennes! Ansvaret ligger på dig att inte våldta!

Livet är ingen film. Det finns ingen given, tydlig och rak dramaturgi. Vi måste skärpa oss nu.

Skrivet av: Josephine

”I´m sorry Wendy, but I don´t trust anything that bleeds for five days and doesn’t die”

Nu har jag suttit här och skrivit, suddat ut, skrivit, suddat ut. Jag vet inte exakt vad jag vill säga men säger det ändå. Endast med motiveringen, jag vill! Och, apropå den hätska hårdebatten som har florerat i media den senaste tiden, kom jag och tänka på en annan helt naturlig sak, som jag då och då skäms över i mitt kroppsliga liv, mens.

Jag hann själv aldrig känna den där känslan över att längta efter mensen men jag hade en kompis som gjorde det. Har även sett på film att det är så. (…och allt på film är ju sant) Jag undrar var tog den efterlängtade känslan tog vägen?

Min relation till denna ”blåa vätska” som kommer en gång i månaden är skum. Ja, skum. Det är det bästa ordet jag kan komma på att beskriva det hela med. En sak är säker och det är att jag inte står och hoppar av glädje varje månad. Fast jag kanske borde göra det. Det visar att jag är frisk, ”normal”, inte gravid (om jag inte vill vara gravid) eller gravid (om jag vill vara det). Det visar att jag är kvinna. Och vi vet ju alla att en kvinna utan mens är ingen ”riktig kvinna”. Hon är antingen en flicka eller tant, alternativt en klimakteriehäxa.

Det som jag mest tänker är att min relation till min mens byggs mest på min omgivning syn på den. Min pappa, som aldrig har vidrört ämnet annars, pekade någon gång på den bortglömda bindan inlindad i papper i badrummet och sa: ”den där måste du slänga i papperskorgen”. Hans röstläge sa att jag skulle hålla denna del av mitt liv i skymundan. Det var dags att bli privat helt enkelt, tolv år gammal.

Min sambo tycker att mens är det äckligaste ordet i det svenska språket. Jag själv till och med frågar honom varje månad ”är det ok att jag har mens till helgen?”, som om det vore en aktivitet, och om jag har mens kan jag inte göra någonting anat än att ha mens. Jag försvagar mig själv pga. något som är alla kvinnors vardag. Sen varför jag faktiskt frågar honom varje månad vet jag inte, för han svarar ändå jämt: ”det kan väl inte jag bestämma”. Vilket är helt riktigt.

Anledningen till att jag frågar kommer dock från påverkan av vänner (kvinnliga och manliga) där diskussionen om mens ofta hamnar i att inte kunna ha sex de få dagar som det gäller. Som om att jag sviker min partner i att inte kunna tillfredsställa hans behov just då. Att jag själv inte har sex då, reflekterar jag inte lika mycket över. Mens avsexualiserar mig och gör min partner lidande.

Ute i samhället syns mens som en blå vätska i TV. Annars kan jag inte minnas att jag hör och ser något om det. Ute i samhället hör jag barn säga: ”har du PMS eller?” eller ”jävla mensbarn” som skällsord. ”Har du PMS eller?” har jag även hört bland vuxna män och kvinnor. Mens och dess fysiska påverkan på kvinnan är ibland ett skällsord. Vad ger det för perspektiv till oss själva?

I visa kulturer ska kvinnan hålla sig borta från hushållsarbetet under mensen för att hon är oren. Detta i kulturer som vi anser är lååååångt borta från vår egna. Frågan uppstår dock, är mens verkligen rumsrent i vår egen kultur då? Om inte, varför skäms jag då för de röda fläckarna i trosorna varje månad? Eller kanske inte skäms men hyllar det heller inte. Och jag säger inte direkt vid morgonfikat ”jo, men jag har ju mens så….”

I South Park säger Mr Garrison: ”I´m sorry Wendy, but I don´t trust anything that bleeds for five days and doesn’t die”. Ett skämt? ja. Ganska roligt? Ja. Men vad säger det skämtet om vår syn på mens? Nja, kanske inte helt positivt.

Som sagt; apropå hårdebatten lägger jag till ytterligare en sak som min kvinnliga kropp ska gömma och lägga åt sidan, som om det inte fanns.

(Vi kan nu i efterhand även räkna i min text hur många gånger jag faktiskt skriver mens eller om jag använder synonymer/omskrivningar som: ”den blå vätskan”, en gång i månaden, den gången i månaden eller ”det”. Jag har verkligen försökt att skriva mens så mycket som möjligt men ändå tar det ibland emot att skriva detta ambivalenta ord)

Skrivet av: Lina

Även älskade män begår fruktansvärda brott

Ni vet hur det brukar skrivas. Mitt liv passerade i revy. Jag trodde jag skulle dö. På något sätt har jag försökt klä den där chocken med egna ord. Men jag kommer alltid tillbaks till samma plats, samma ord, samma känsla; samma chockerande insikt om att det värsta som kunde hända hade hänt. Jag trodde länge att jag kunde räkna upp de värsta sakerna som kunde hända; att någon jag älskade skulle dö, att någon jag älskade skulle bli allvarligt sjuk. På min karta fanns aldrig detta som hade hänt.

Det enda jag vet helt säkert är att jag håller i en mobiltelefon och sitter i en soffa. Jag kan också helt säkert säga att jag skriker så att jag är hes. Jag skriker så att det river i hela bröstkorgen. Men när jag skulle beskriva det efteråt vet jag fortfarande inte om mitt hjärta stod still eller fortfarande slog. Mitt förnuft visste att naturligtvis slog det, men hela mitt känslomässiga jag skulle sagt att jag dog, att mitt hjärta stod still.

Jag vet också helt säkert att det var midsommardagen. Jag vet också att varje år kommer midsommar och dagen efter den. Den kommer med vita klänningar, glänsande blågula band och sju sorters blommor. Den kommer med färskpotatis, sill och nubbe. Med små midsommarstänger köpta på en slöjdbod dukas borden till fest. Midsommar är kall grusväg under bara fötter, midsommar är den svenska sommaren med alla förhoppningar och all längtan som sommaren kan frammana hos oss. Nu är det dagen efter. Och det river så fruktansvärt i min bröstkorg.

Ett år senare står jag i en bostadsrätt i ett av stadens bättre områden och hör mina vänner skratta och fira. Jag har diskat så att mina fingrar är som russin och mitt hjärta är tungt av alla skratt jag inte orkat skratta. Trots allt tänker jag; bara dom är glada kanske jag kan fira igen nästa år. Kanske året efter det också. Det är så svårt att avgöra. För snart två år sedan var jag inte säker på om jag levde eller dog. Jag minns bara att jag skrek: Vad fan har du gjort? Om och om igen.

En vän sa till mig att man kan tänka tusen tankar, men det hjälper inte. Det är helt sant. Det hjälper inte när någon man älskar gjort sig skyldig till ett fruktansvärt brott. Det sorgligaste av allt är så klart att det finns de som faller offer. Utan offer, inget brott. Men en tragedi omfattar långt fler människor. Och jag har tänkt tusen gånger tusen tankar men det finns bara en som består: det finns bara förlorare.

Någon som stod mig nära begick ett fruktansvärt brott, någon som står dig nära kan begå ett fruktansvärt brott. Vi skulle alla tjäna på att inse, att göra upp med det faktum att också älskade män kan begå brott mot kvinnor. Människor vi beundrar, människor som är roliga, som har charm, som jobbar, som lever vanliga liv. Ser på postkodsmiljonären, dricker en öl i utemöblerna och är en snäll granne. Alla dessa kan också begå ett fruktansvärt brott.

Det här är viktigt därför att det privata är politiskt. Det är därför vi måste våga ta i det där vidriga: att brott begås också i nära relationer. Vi lever med den där bilden av överfallet av den okände mannen. Medans det upprepas gång på gång att offren och förövaren ofta är kända för varandra. Vi måste göra upp med vår syn på de här brotten. Att det är någon annan som begår dem. Någon okänd person. En person vi inte kan se oss själva i.

Jag såg mig själv i den här personen som begick ett fruktansvärt brott. Det fanns mer av mig i honom och honom i mig än nästan någon annan person på den här planeten. Jag kommer ihåg den där midsommardagen då jag inte kunde avgöra om jag var död eller levande. På kvällen stod jag i badrummet med överkroppen böjd mot knäna. Jag vet inte hur länge jag stod där, men jag kommer ihåg att min mun är öppen och jag kan inte stänga den. Att jag gråter men det kommer inga tårar. Att jag skriker men det kommer inget ljud. Det var som en kramp, hela kroppen ville liksom vrida sig men ändå stod jag helt stilla.

Det gjorde så jävla ont att inse det som är helt sant: älskade män begår också fruktansvärda brott.

Skrivet av: Madeleine

Brevet som aldrig borde nått fram

Det är fredag. Jag går direkt från mitt jobb till kvinnojourens skyddade boende. Just idag är jag ensam, vi brukar vanligen vara två.  Jag vrider om nyckeln i låset, slår koden. Lägenheten är denna kväll tom. Någon besöker en mamma, en annan en släkting och en tredje en vän. Jag går ett varv i lägenheten, stannar upp i barnrummet. Minns hur jag suttit här och lekt med barnen, lyssnat på berättelser om pappa som boxat på mamma och svarat på frågor. Slår alla pappor? Slår din pojkvän dig? Kan pappa komma hit? Vem tar hand om pappa nu när jag och mamma är här?

Plötsligt ringer telefonen. Jag reser mig och skyndar till kontoret. Lyfter luren och i andra änden möts jag av en skräckslagen kvinnoröst. Hon gråter och berättar att hon ringer från en kommun långt borta. Kvinnan är i min egen ålder och har 3 barn. Hon har fått ett brev på posten under dagen. Hon har ännu inte öppnat brevet men vet av handstilen på kuvertet att det är skrivet av mannen som misshandlat och kränkt henne under flera år. Hon vill att jag ska vara med när hon öppnar. Till slut kan hon ta mod till sig och ur kuvertet plockar hon ut 16 handskrivna sidor. Tätt, tätt, tätt finns ord som bränner och förnedrar. ”Din jävla hora!” ”Du ska inte tro att du är säker!” Kvinnan läser högt för mig. Stundtals är hoten osammanhängande, men mestadels är de glasklara. Kvinnan tar en paus. Hämtar andan. Laddar för nästa sida. Brevet fortsätter på samma sätt. Hatet går att ta på och jag ryser över hela kroppen. Mitt hjärta klappar och jag börjar känna mig yr när det går upp för mig; Mannen som skrivit brevet sitter i fängelse. Dömd för att ha misshandlat kvinnan som jag nu pratar med. Trots detta har hans grepp om henne inte försvunnit. Skräcken är fortfarande den samma. Han gör väldigt klart att han aldrig kommer att släppa taget. Han beskriver hur han ska döda henne när han kommer ut. För kring att det kommer ske finns i brevet ingen tveksamhet.

Hon berättar att hon känner sig ännu mera rädd sen han fängslats. Hon har nu ingen koll på var han kan tänkas dyka upp. Kommer hon att informeras när han släpps? Måste hon då fly med sina 3 barn? Frågorna är många och mina svar otillräckliga. Hon frågar mig vad hon ska göra med brevet. Hon vill elda upp det. Jag säger att om hon orkar skulle det vara bra om hon sparar det. Det kan senare användas som bevis om någon skulle intressera sig för bevis (just i denna stund tvekar jag). Efter 2 timmar lägger vi på. Jag säger att hon gärna får ringa igen, och igen. Jourkvinnor kommer att finnas här även imorgon. Hon tackar för att jag lyssnat.

Jag sitter tyst. En vrede växer inom mig och jag vill skrika; Hur f-n är det möjligt? Hur kan detta brev få skickas? Hur kan en dömd inifrån ett fängelse få fortsätta att hota och förnedra sitt brottsoffer? Hur kan hans kontroll över henne få sträcka sig över fängelsets murar? Varför är det ingen som sätter stopp? Men det värsta är det faktum som jag aldrig riktigt kan skaka av mig; mannen som misshandlat och dömts anser sig inte ha gjort något fel och att hans brev når fram tills hans offer kan inte tolkas på annat sätt än att även det svenska samhället är av samma uppfattning.

Skrivet av: Maria

Jag försöker lyssna på Märta – men det är fan inte lätt

Gång på gång återvänder jag till Märta Tikkanens smärtsamma text om det dåliga samvetet, Den har följt med mig i många år nu. Jag ger den ibland till mina vänner. Vi är många som borde läsa Märta.

Det är dags
för oss
att skrota ner
vårt dåliga samvete systrar

det här samhället
lever
på vårt dåliga samvete

man behöver inte alls
besvära sig med
att förtrycka oss
så länge vi nogsamt
förtrycker oss själva

Det får räcka nu

Nu är det dags
att skrota ner
vårt dåliga samvete systrar

Jag försöker. Märta sätter fingret på en så öm punkt. Mitt dåliga samvete. Min skuld. Det som begränsar mig mest. Det här samhället har lärt mig att det finns så mycket skämmas för. Det finns så många no-no´s. Så mycket dubbel bestraffning. Så mycket ”Damn if you do – damn if you don´t”.
Man kan ta mig fan aldrig göra rätt.

Man säger att: Tjejer borde ta för sig. Borde höja rösten. Säga ifrån.  Ta sin plats! Så jag gör det. Får höra att; Jag tar mig själv på för stort allvar. Inbillar mig att jag är någon. Man kallar mig ibland både vräkig, uppkäftig och obstinat. Avbryter mig. Säger åt mig att hålla käften.
Nästan gång sitter jag tyst.  Och skäms över att jag inte tar mitt ansvar, utan tittar ner i bordet när du undrar vad jag tycker.

Man säger att: ingen kvinna förtjänar att bli våldsutsatt. Säger att vi ska försvara oss, säga ifrån.  Säger att oavsett vad är vår kropp ändå vår. Så jag tränar på det. Sätter mina egna gränser. Säger nej, när jag inte vill. Får höra att: jag är tråkig. Borde bjuda till. Att jag saknar humor.
Så nästa gång. När man trampar över mina gränser, skrattar jag högt för att slippa höra hur något i mig dör. Och jag skäms över mitt leende och drinken du gav mig.

Man säger att: kvinnoförtrycket objektifierar oss. Gör oss till slavar under skönhetsideal. Att vi borde bränna BH:n och låta håret växa. Och jag ser mig i spegeln. Nyper mig i midjan. Önskar större bröst. Rakare näsa. Skäms. Och testar kanske att låta håret växa. Då säger man: att det är viktigt  att vi inte bekräftar människors fördomar om oss.  Man kan (eller kanske ska) vara både snygg, sexig och framgångsrik – fast man är feminist. Jag rakar fittan och håret under armarna. Undrar för vem. Men mår i alla fall lite bättre när jag ser mig själv i spegeln på morgonen igen. Och jag skäms över att jag älskar att höra när du säger att jag har vackra ögon.

Det här dåliga samvetet. Skulden. Omöjligheten att göra rätt. Så effektiv för att hålla mig på plats.
Jag läser ofta Märtas ord. Tänker att hon det hon säger är så viktigt.
Att det är dags nu.
Skrota vårt dåliga samvete.
Och inte skämmas när vi misslyckas med det.

Skrivet av: Torun