Att berätta och placera ansvar

Det startar med ett plingande ljud och den ljusblåa ikonen blir lite lätt orangefärgad. Det inleds med ett försynt ”hej hej”. Jag svarar ”hej hej” tillbaks och på mindre än en sekund replikerar hon med ”förlåt, jag menade inte att skriva två hej efter varandra”. Någonstans inom mig reagerar jag och får en känsla av att detta kommer bli ett samtal jag för evigt kommer att minnas. Jag sitter vid en nationell chat och en ung tjej som precis börjat sina stapplande tonårssteg berättar om hur hennes kropp blivit stulen. Hennes ord och budskap går inte att misstolka. Hon vill dö. Hon vill inte leva med sin äckliga kropp, hon orkar inte bära skulden. Hon förbannar sig själv hundra gånger över att hon följde med den där killen hem. Trots att hon hade en pojkvän och trots att hon hört att han är ett svin. Han hade dock flörtat med henne hela kvällen, bjudit på leenden, paraplydrinkar och lätta kyssar på halsen. Hennes historia och djupa avgrundsmörker gör att jag vill krypa genom datorn, finna henne, hjälpa henne, lyfta henne, rädda henne. Men hon är inget ”Rädda Willy” projekt, de känslor som triggas igång inom mig är bara mina. Inte hennes, det är jag som projicerar vad jag tror hon skulle bli hjälpt av. Jag känner mig hopplöst jävla värdelös att jag inte kan backa bandet och ändra hennes historia. Att jag inte förmår att stoppa våldtäktsmän som förstör unga tjejers liv. Jag skriver tröstlösa ord som, skulden är inte din, det är normalt att efter ett övergrepp känna som du gör, dina reaktioner är en del av det du bearbetar.

Hennes anonyma historia är varken statistik hos polisen eller hos skolsyster. Den enda hon delar sin historia med är förövaren. En kille som nu sprider rykten om att ”hon är en jävla hora i sängen”. Han behåller makten över hennes kropp, och hon tror att det enda sättet att ta tillbaka kontrollen är att själv dö. När två timmar har gått tackar hon mig för att jag tog mig tiden. Hon ber om ursäkt för hela sitt liv och sin uppenbarelse. Hon säger att jag är guld värd som orkade lyssna.

Inom mig förbannar jag tystnaden som omger våldet, att skulden och skammen hos henne är så stark att den övervinner och besegrar alla möjligheter att placera ansvaret. Vårt jobb är inte att förstärka tjejernas offerroll utan det är vårt förbannade ansvar att prata om förövarna. Att benämna de strukturer som upprätthåller att vi knappt vågar sätta ord på det våld som kvinnor i vårt samhälle utsätts för. Tystnaden kväver och accepterar. Tystnaden är som en kall, grå yllefilt.

Att lyssna och finnas på den nationella chatten är som att göra konstgjord andning på samhället. Det är viktigt för det hjälper och lättar för stunden, men det förändrar inga strukturer.

Skrivet av: Malin

Annonser

2 thoughts on “Att berätta och placera ansvar

  1. Ping: Grattis på födelsedagen till oss! | Skulden är inte min

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s