”Jag är ju inte feminist, men…”


När Hanna Hellquist startade hashtagen #sexism på twitter, då tänkte jag: äntligen. Så många delade erfarenheter på bara 140 tecken styck. Sällan har varje litet meddelande, varje enkel rad sagt så mycket om vad ett samhälle förlorar på att inte vara jämställt. Ofta får de stora frågorna, lagstiftning, diskriminering och löneskillnader det största utrymmet. Rimligt och samtidigt orimligt. För det är inte bara i de stora frågorna det avgörs, det är här och nu, mellan oss, som förlusterna blir som tydligast.

Varenda ovälkommet nyp i någons rumpa (något Hanna själv skrivit om) och ”självklara” deklarationer om kvinnors plats i hemmet är en gemensam förlust för oss alla. Varenda klapp på huvudet, sexistiskt skämt och anmärkning på kvinnors klädsel är ett förlorat slag. Varje ängsligt ögonkast över axeln en mörk kväll på väg hem och varenda gång någon förminskar din, min eller någon annans upplevelser av denna otrygghet är ett misslyckande.

Vi måste våga se våra relationer och hur vi agerar som en del av en helhet. De är inte enskilda företeelser, isolerade händelser och tillfälligheter. Att komma till insikten att det spelar roll hur jag väljer att agera – vad jag väljer att acceptera – är både skönt och jobbigt på samma gång. Jag blev feminist för att det spelar roll. Det spelar roll om du är feminist. Det spelar roll vilka vi är och vad vi kallar oss.

För mig är feminismen en längtan. En uppmaning, en känsla, ett krav. Vetskapen om att det finns inget som är orimligt med att kräva absolut och total jämställdhet. När jag ser män slå sig fram, ta för sig och aldrig kliva åt sidan: då tänker jag att vi alla tillsammans gör det möjligt. Du och jag tillsammans gör det möjligt för män att tjäna mer än kvinnor för lika arbete, för kvinnor att betraktas som den enda föräldern – vi gör det möjligt att fråga en våldtagen tjej vad hon hade på sig för kläder. Vi gör det möjligt genom att inte ta ställning.

Att bara stå och se på har aldrig varit ett alternativ för mig. Jag har en skyldighet att lyfta, bekräfta och se andra kvinnor. Feminismen utmanar, kräver, längtar, uppmanar. Feminismen skaver och är obekväm – men det är också därför som den är så angelägen. Därför säger många att ”jag är ju inte feminist men…” eller ”inte för att man är feminist, men…” . Oftast avslutas meningen med både insikter, krav och förväntningar på något mer än vad vårt samhälle erbjuder av lika villkor mellan män och kvinnor. Till alla dom som säger så vill jag bara säga: det är inte skamligt att vara feminist. Man ska kalla saker vid sitt rätta namn. Har du sett skillnaderna mellan könen, känt att män värderas högre än kvinnor i makt, social status, på jobbet och i hemmet och tycker att detta är fel och bör förändras – då är du feminist.

Feminismen var för mig både en välsignelse och ett kors att bära. För när man ser de nästan hatiska reaktionerna som följer av att en insiktsfull, smart och cool kvinna som Hanna Hellquist vågar sätta fingret på problemet med att vi inte lever i ett jämställt samhälle är det lätt att tvivla. Det är lätt att känna att ”inte för att man är feminist, men…” eller ”jag är ju inte feminist, men…” mycket på grund av att feminismen berör. Feminismen berör för att den behövs! Den behövs för att du och jag ska kunna leva sida vid sida på lika villkor oavsett vilket kön vi fötts till, uppfostrats till, givits av samhället. Feminismen är också tung därför att den har fyllts med så många vanföreställningar om vad det är att vara feminist och vem som är feminist.

När jag träffade likasinnade. Feminister. Kvinnor. Rakade. Orakade. Sminkade. Osminkade. Med palestinasjalar. Med märkesväskor. Med några få beundrare. Med många sängkamrater. Med stilettklackar. Med lågsskor. Med porslinrosor i öronen. Med sångröst (och utan). Med hundratals akademinska poäng. Med inga poäng alls. Med koloniträdgård. Med lång hår. Kort hår. Med pensionssparande. Med hus. Med kollektiv. Med liv och med lust. Med tro och hopp. Med allt det där som vi alla har – eller inte har. Då slutade jag känna skuld. För det där tvivlet som antifeminister sår hos oss utmanar det där lilla lilla som är så ömtåligt och skört för andras ifrågasättande. Den där ömtåliga lilla känslan är så oändligt mycket viktigare att försvara. Så mycket viktigare att försvara, än att förklara, älta, debattera. För den där lilla känslan är den där varningsklockan som ringer när man känner att nåt är rätt eller fel. Du kan kalla den vad du vill; insikten, rättvisan, förståelsen, medkänslan. Det kan vara individuellt. Men känslan har den gemensamma nämnaren att vi reagerar när något inte känns rättvist. Tack vare att jag slutade känna skuld kunde min känsla få växa och blomma. Jag kunde äntligen släppa det där korset. Kasta av den där stenen på mina axlar. Jag kunde kalla mig för feminist.

Feminismen är det viktigaste ställningstagande jag gjort i mitt liv. För när jag lyfte skulden från mig och placerade den hos dom som sår tvivlet, som fängslar oss i vanföreställningar om det jämställda samhället då blev feminsmen lätt att bära. Något att hylla. Något att vara stolt över. Något att våga vara. Jag ber inte om ursäkt längre. Jag känner ingen skuld. Det finns inga förlorare, bara vinnare. Sluta känna skuld, våga vara feminist.

Skrivet av: Madeleine

Annonser

4 thoughts on “”Jag är ju inte feminist, men…”

  1. jag tycker du har helt rätt. Det är bättre att kämpa för det man tror på än att bara stå tyst vid sidan. Men det finns en sak inom feminismen som jag aldrig kan skriva under på: patriarkatet. Den patriarkala världen. Det känns som om att man ser världen för envinklat då. Och ännu har ingen lyckats bevisa för mig att det finns. Skulle man ta bort den meningen i definitionen blir jag feminist igen. Men tills vidare kämpar jag bara för jämställdhet. Jag bryr mig om mina systrar OCH bröder. Och jag står gärna och kämpar om detta med er feminister.

  2. Möter människor, både män och kvinnor, som säger till mig att feminister är dumma i huvudet. Jag brukar svara att människor med förutfattade meningar är värre.
    ”Feminist” ska inte längre vara ett skällsord.

    Tack för att ni finns och syns.
    Jättebra skrivet Madeleine.

  3. Tack vare att jag ständigt bedöms för vad människor tror jag har mellan mina ben, både av en patriarkal kultur och en feministisk kultur, tycker jag det är intressant att kalla mig feminist. Det som ifrån början var en produkt av en krock mellan mig och den manliga könsstereotypen har numer blivit ett intellektuellt tvåfrontskrig mellan å ena sidan den intelligenta metropolitiska kvinnan som ber mig plocka av min feministiska övertygelse lika snabbt som mina byxor, och den andra sidan den sexistiskt orienterade strukturalisten som dömt mig som chauvinist i samma ögonblick jag går in i ett rum.
    Det är intressant att diskutera feminism utifrån sig själv om man är en manlig gestalt som dessutom frossar i manliga attribut, naturligtvis p g a det är så mycket lättare att påvisa den sexistiska särdelningen hos båda sidor.
    Patriarkalt tänkande är genomgående hos väldigt många människor, även hos en del feminister. Det är så pass förekommande att jag t o m vill definiera en patriarkal feminism. Det är få som ser individer. Det är få som låter könet vara ett oskrivet blad fram till det ögonblick då individen själv definierar det. Det är få som låter oss vara det vi vill vara utan att för den skull tala om konsekvens, naturlighet och biologistiska illusioner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s