Min röst

Jag spenderar mycket av min tid på möten. Det blir så med både ett jobb för en idéburen och ideell organisation och med ett ideellt engagemang i andra organisationer på fritiden. Mötesverksamheten är en central del av mitt liv skulle man kunna säga. De allra flesta mötena ger oerhört mycket och människorna jag möter gör mig klok, glad, stark och ännu mer engagerad. Men när jag reser mig upp från mötesbordet, plockar undan min kaffekopp och lämnar mötesrummet kommer det allt som oftast en liten gnagande känsla av skam och skuld inom mig. Efter nästan varje tillfälle börjar tankar mala om att jag har gjort fel. Jag har sagt för mycket, för argt, för glatt, för högt, för kritiskt, för avslöjande, för personligt, helt enkelt att jag ångrar väldigt mycket.
Det är en känsla som tär väldigt mycket och som tar mycket energi. Det är en mycket självkritisk röst inom mig som skapar dessa tankar och reflektioner av mitt agerande och mitt beteende. Det är en känsla som uppkommer för att jag bedöms utifrån normer och kriterier jag inte alltid fullt ut känner till, kan eller vill kontrollera eller behärskar.
Känslan har inte alltid funnits där utan det är något som kommit med tiden. Genom att bli medveten om att jag döms utifrån faktorer jag inte alltid känner till och kontrollerar så skapas osäkerheten. Det är inte utifrån innehållet i det jag säger som bemöts eller bedöms utan andra saker som påverkar andras bedömning av mig som person. En av de faktorer jag bedöms utifrån som jag inte kan kontrollera är mitt kön. Jag är en ung kvinna. Det påverkar andras värdering av de inlägg jag gör och innehållet i det jag säger.
När känslan då infinner sig. Man har tagit steget att ändå våga yttra sin mening, att göra sin röst hörd. Skulden kommer krypande, jag har sagt för mycket, för högt, för starkt, för provocerande, då kan jag välja mellan två saker. Att åter ta min roll som en tyst observatör och alibi i församlingen eller skaka av mig skuldkänslan och tänka att mina åsikter och min röst, mitt unika uttryckssätt är minst lika mycket värd och andras syn på mitt sätt att säga saker får stå för dem och inte något jag behöver ta ansvar för. Jag vet att jag har gjort mig själv och dem jag representerar rätt genom att uttala mig. Mitt sätt att uttrycka saken är inte det som ska bemötas eller bedömas utan det är innehållet i sakfrågan som ska bemötas och med det är det dags att kasta av sig känslan av skuld och fortsätta att tala.

Skrivet av: Susanna

Annonser

One thought on “Min röst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s