Hyllning till mina starka medsystrar

Jag har under veckan med spänning väntad på varje inlägg. Läsningen har för mig varit en känslomässig berg och dalbana. Jag har blivit inspirerad. Jag har blivit förbannad. Jag har blivit ledsen. Men mest av allt har jag varit otroligt stolt Det har varit magiskt och mäktigt.

Jag har med en klump i magen läst Malins historia, beundrat henne för att hon orkar lyssna och blivit förbannad på att tjejer ska behöva begränsa sitt livsutrymme. Bli kallad hora. Jag har igenkännande följt Toruns varje steg hem. Och blivit ursinnig på att inte heller jag vågar gå hem ensam på natten. Men skulden är inte min. Jag har läst Beatrice historia hoppats att inga tjejer någonsin ska tystas. Jag har önskat att det skulle finnas fler medvetna lärare som Lina.

Hur mina tankar kring feministen formades? En finurlig psykoanalytiker skulle kanske envist lägga fram teorin att det bottnar i penisavund. Men det räcker att läsa det som skrivits på bloggen senaste veckan för att jag ska finna mitt eget svar utifrån min egen resa. Efter att ha läst texterna behövs ingen djupdykning i psykologiska förklaringsteorier, även om dessa säker fyller sin funktion i sitt rätta sammanhang. Jag kan omöjligt låta bli att reagera efter att ha läst Malins berättelse. Jag kan inte låta hennes berättelse förvandlas till små pixlar på skärmen för att sedan försvinna i cybervärlden. Jag kan inte läsa Toruns berättelse om den obehagliga känslan av att behöva oroa sig för att gå hem sent på kvällen utan att göra motstånd. Jag kan inte låta rädslan ta över och styra mitt liv. Vilken sorts förebild skulle jag då vara för min dotter? Nej, nej, och återigen nej. Det jag vet är att så länge tjejer blir kallade horor, så länge killar får mer uppmärksamhet än tjejer i skolan, så länge en pappa kallar sin 5 åriga dotter för fruntimmer och sin 2 åriga son för ung man, så länge tjejer inte vågar gå hem på natten, så länge jag blir kallad lilla gumman och klappad på axeln, så länge kommer JAG att vara här. Och efter denna vecka vet jag att jag inte är ensam för jag har mina medsystrar med mig. Varje steg. Tillsammans.

Skrivet av: Asal

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s