Även älskade män begår fruktansvärda brott

Ni vet hur det brukar skrivas. Mitt liv passerade i revy. Jag trodde jag skulle dö. På något sätt har jag försökt klä den där chocken med egna ord. Men jag kommer alltid tillbaks till samma plats, samma ord, samma känsla; samma chockerande insikt om att det värsta som kunde hända hade hänt. Jag trodde länge att jag kunde räkna upp de värsta sakerna som kunde hända; att någon jag älskade skulle dö, att någon jag älskade skulle bli allvarligt sjuk. På min karta fanns aldrig detta som hade hänt.

Det enda jag vet helt säkert är att jag håller i en mobiltelefon och sitter i en soffa. Jag kan också helt säkert säga att jag skriker så att jag är hes. Jag skriker så att det river i hela bröstkorgen. Men när jag skulle beskriva det efteråt vet jag fortfarande inte om mitt hjärta stod still eller fortfarande slog. Mitt förnuft visste att naturligtvis slog det, men hela mitt känslomässiga jag skulle sagt att jag dog, att mitt hjärta stod still.

Jag vet också helt säkert att det var midsommardagen. Jag vet också att varje år kommer midsommar och dagen efter den. Den kommer med vita klänningar, glänsande blågula band och sju sorters blommor. Den kommer med färskpotatis, sill och nubbe. Med små midsommarstänger köpta på en slöjdbod dukas borden till fest. Midsommar är kall grusväg under bara fötter, midsommar är den svenska sommaren med alla förhoppningar och all längtan som sommaren kan frammana hos oss. Nu är det dagen efter. Och det river så fruktansvärt i min bröstkorg.

Ett år senare står jag i en bostadsrätt i ett av stadens bättre områden och hör mina vänner skratta och fira. Jag har diskat så att mina fingrar är som russin och mitt hjärta är tungt av alla skratt jag inte orkat skratta. Trots allt tänker jag; bara dom är glada kanske jag kan fira igen nästa år. Kanske året efter det också. Det är så svårt att avgöra. För snart två år sedan var jag inte säker på om jag levde eller dog. Jag minns bara att jag skrek: Vad fan har du gjort? Om och om igen.

En vän sa till mig att man kan tänka tusen tankar, men det hjälper inte. Det är helt sant. Det hjälper inte när någon man älskar gjort sig skyldig till ett fruktansvärt brott. Det sorgligaste av allt är så klart att det finns de som faller offer. Utan offer, inget brott. Men en tragedi omfattar långt fler människor. Och jag har tänkt tusen gånger tusen tankar men det finns bara en som består: det finns bara förlorare.

Någon som stod mig nära begick ett fruktansvärt brott, någon som står dig nära kan begå ett fruktansvärt brott. Vi skulle alla tjäna på att inse, att göra upp med det faktum att också älskade män kan begå brott mot kvinnor. Människor vi beundrar, människor som är roliga, som har charm, som jobbar, som lever vanliga liv. Ser på postkodsmiljonären, dricker en öl i utemöblerna och är en snäll granne. Alla dessa kan också begå ett fruktansvärt brott.

Det här är viktigt därför att det privata är politiskt. Det är därför vi måste våga ta i det där vidriga: att brott begås också i nära relationer. Vi lever med den där bilden av överfallet av den okände mannen. Medans det upprepas gång på gång att offren och förövaren ofta är kända för varandra. Vi måste göra upp med vår syn på de här brotten. Att det är någon annan som begår dem. Någon okänd person. En person vi inte kan se oss själva i.

Jag såg mig själv i den här personen som begick ett fruktansvärt brott. Det fanns mer av mig i honom och honom i mig än nästan någon annan person på den här planeten. Jag kommer ihåg den där midsommardagen då jag inte kunde avgöra om jag var död eller levande. På kvällen stod jag i badrummet med överkroppen böjd mot knäna. Jag vet inte hur länge jag stod där, men jag kommer ihåg att min mun är öppen och jag kan inte stänga den. Att jag gråter men det kommer inga tårar. Att jag skriker men det kommer inget ljud. Det var som en kramp, hela kroppen ville liksom vrida sig men ändå stod jag helt stilla.

Det gjorde så jävla ont att inse det som är helt sant: älskade män begår också fruktansvärda brott.

Skrivet av: Madeleine

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s