Att säga nej på rätt sätt

Jag läser Hanne Kjöller i dagens DN.

Hon skriver om sexualbrott och normer: hur fördomar tillåts färga tolkningen av brottet, av verkligheten. Det aktuella fallet är ytterligare ett exempel där skulden placeras hos offret, den 17-åriga våldtagna flickan med Aspergers syndrom. För att hon inte sa ”nej på rätt sätt”.

Jag fattar inte varför jag, i Sverige 2012, ens känner ett behov att skriva detta men vi måste fan skärpa oss nu. Vi måste sluta att behandla sexualbrott så ovärdigt.

Det är inte en unik åsikt, jag inser det. Det är inte en unik åsikt, men uppenbarligen kan den inte yttras nog gånger.

Det är inte värdigt en demokrati som Sverige att låta fördomar och förlegade föreställningar om sexualbrott få definiera verkligheten. Vi måste inse att sexualbrott är långt mer komplexa än våra förgivettagna förenklingar.

För visst har vi en mängd fördomar om sexualbrott: om förövaren och om offret.

Vi tänker oss att det är lite som på film. Vi tänker oss att våldtäktens dramaturgi är tydlig och rak.

I filmen är förövarna onda jävlar. En okänd skurk som plötsligt dyker upp och, enbart för att han är ond, våldtar en tjej.

Att förövarna i verkligheten är våra fäder, bröder, söner är för jobbigt att tänka på. Att majoriteten av alla våldtäkter sker i sammanhang där vi tror oss vara trygga är för jobbigt att tänka på. Att offret i majoriteten av fallen känner förövaren är för jobbigt att tänka på.

I filmen är offret inte sällan antingen madonna eller hora. Hon kan vara en duktig student som jobbar ideellt, tror på Gud, tar hand om sina småsyskon eller en sexuellt utlevande, snygg men slampig, full partytjej. Madonnan och horan har dock båda samma givna beteendemönster under tiden och efter våldtäkten. Hon gör lagom mycket motstånd och hon blir väldigt traumatiserad. Hon tar sig hem, hon duschar länge, skrubbar och skrubbar, mår satan, det finaste hon har – allt som är hon – har tagits ifrån henne, hon anförtror sig till någon som genast tror henne, hon får upprättelse och går ur situationen som en starkare och på alla sätt bättre person.

Att offren i verkligheten är du och jag är för jobbigt att tänka på. Att vi är mångfacetterade personer som inte kan delas in i motsatserna madonna och hora är för jobbigt att tänka på. Att vi hanterar sorg, ångest, trauman och kriser på olika sätt är för jobbigt att tänka på. Att folk inte tror oss är för jobbigt att tänka på. Att vi sällan får vår upprättelse är för jobbigt att tänka på.

Att skulden ständigt placeras hos oss är för jobbigt att tänka på.

Varför drack vi? Varför pratade vi med honom? Varför var vi inte tydligare? Varför gjorde vi inte mer motstånd? Varför var vi inte snabbare, starkare? Varför var vi inte mer ledsna, mer förstörda? Varför var vi så förstörda? Varför lät vi det definiera oss? Varför kom vi inte över det snabbare?

Varför sa vi inte nej på rätt sätt?

Vi säger till våra döttrar att de måste vara försiktiga. Undvik att gå själv! Gena inte genom parken! Ring ett journummer eller en kompis! Ansvaret ligger på dig att inte bli våldtagen!

Vi säger sällan till våra söner att vara försiktiga. Våldta inte någon ikväll! Var säker på att det är ömsesidigt! Tänk på att din lust inte är överordnad hennes! Ansvaret ligger på dig att inte våldta!

Livet är ingen film. Det finns ingen given, tydlig och rak dramaturgi. Vi måste skärpa oss nu.

Skrivet av: Josephine

Annonser

4 thoughts on “Att säga nej på rätt sätt

  1. Ping: “Hennes uttrycksformer kan ha varit svårtolkade” « systerskaparna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s