Aldrig trodde jag väl att det var såhär

Gång på gång slås jag av att saker inte är vad jag tror att dom är. Som när jag som 7-åring gick hem från skolan själv för första gången, med väskan över axeln, och fick en bestämd känsla av att precis såhär skulle det kännas att gå hem när jag var tonåring, när jag sen var tonåring och gick hem tänkte jag ofta på att det aldrig kändes sådär. Eller som när jag skulle börja läsa på universitetet och tänkte att det skulle vara sådan hög nivå att jag inte förstod någonting och att kurskamraterna bara skulle prata om intellektuella saker för att sedan visa sig att nivån på undervisningen var fullt förståelig och inte alls sådär högtravande akademisk och kurskamraterna och jag pratade om tv-serier och melodifestivalen istället för Strindbergs samlade verk.

Eller som det här med feminister. När feminism bara var ett abstrakt ord som inte var kopplad till teorier eller till min vardag och jag hade en uppfattning om feminister som en väldigt homogen grupp av människor. Jag trodde då att jag visste hur ”dom där feministerna” var, för att sen, i vanlig ordning, upptäcka att jag hade (helt) fel. När jag nu befinner mig i olika feministiska forum stannar jag ibland upp och tänker  jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet och vi diskuterade feminism, aldrig trodde jag väl att det var såhär. Feminister, dessa fantastiska människor! Lika men ändå så olika, arga för samma saker och arga på väldigt olika saker. Vissa engagerar sig i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och andra i HBTQ-frågor. Vissa vill reformera skolan och andra arbetar med integrationsfrågor. Människor med helt olika erfarenheter och förutsättningar och med olika drömmar och visioner. Jag har mött så många fantastiska människor med olika berättelser, drömmar och erfarenheter i olika feministiska sammanhang, vissa har jag mycket gemensamt med, andra inte mycket mer än att vi båda kallar oss feminister. Sammantaget är alla feminister jag träffat raka motsatsen mot den homogena gruppen som jag trodde dom utgjorde.

På grund av mina egna erfarenheter av att ha en felaktiv bild av feminism så har jag inte så mycket emot att svara på frågor kring stereotypa bilder som finns kring feminister, jag har heller aldrig något emot att prata om det fantastiska jobb som många feminister gör i olika ideella organisationer, det är något som jag tycker är superhäftigt och visar på bredden som finns ibland oss. Jag tänker att någon av dom där som frågar kanske är precis som jag var och som bara behöver hjälp att sätta ord på saker och ting och få en förklaring på hur samhället ser ut utifrån ett feministiskt perspektiv. Det är dock inte alltid som tonen är nyfiken eller frågande, den kan också vara otrevlig och hotfull,  det gör att jag inte inte alltid orkar förklara och försvara. Det händer också att jag inte orkar för att jag gör det så ofta, ibland känner jag att jag måste kunna befinna mig på en enda fest som inte slutar med att jag sitter i ett hörn och pratar med någon människa om att feminismen visst är viktigt eller att det inte alls bara handlar om lön. Därför tycker jag att det här vi gör med den här bloggen är så himla viktigt, där vi alla ger vår syn på saker och förklarar utifrån våra erfarenheter, skriver om det som är viktigt för oss och att vi kan hylla och stärka varandra. Så att vi kan ge en varierande bild av feminismen och så att vi orkar svara på frågor från sådana som mitt tonåriga jag, för att ge en mer rättvis bild av feminismen och för att vissa att allt inte är vad man tror att det är.

skrivet av: Elisabeth

Annonser

Vi har alla olika matsäck med oss

Att vara eller inte vara feminist, det är frågan. Nja, för mig är det ingen fråga som egentligen kan ställas så, det är för självklart för mig. Det som däremot är en fråga som kan ställas är vilken feminist en är.

Jag är såklart präglad av många saker i mitt liv. Min uppväxt med familj, området jag växte upp i, vännerna jag träffade, utbildningen jag gått, föreningar jag har varit med i och alla möten med andra människor. Det gör att ingen är som jag. Det kan låta väldigt individualistiskt, men det är likväl sant. Personligen eftersträvar jag inte likhet mellan människor, men väl att alla människor ska vara lika mycket värda i sina olikheter. Till detta kommer också feminismen.

I dess kärna menar jag att det handlar om att män är överordnade kvinnor och att detta förhållande bör (ska) förändras. Det är något som (i princip) alla feminister sluter sig kring. Men därefter finns det skillnader. Skillnader i vilka frågor en tycker är viktigast, skillnader i vilka strategier som bör följas för att uppnå den jämställdhet vi eftersträvar, skillnader i hur en ser på kön, skillnader i hur en ser på enskilda frågor som surrogatmödraskap eller om klass spelar roll för en förståelse av jämställdhetsfrågan. You name it, det finns alla möjliga skiljelinjer och tyckande inom ramen för feminismen.

Och tänk, jag tycker det är alldeles fantastiskt. Om än inte lätt alla gånger. Då utgångspunkten är att en grupp människor inte åtnjuter alla rättigheter och inflytande som en annan grupp människor så kan det ibland vara oerhört frustrerande när inte förstnämnda grupp är enade i alla frågor. Det uppstår konflikter, känslor kring vad är det att vara en bra feminist, vem är en bra feminist och vad tycker en då?

Jag sticker inte under stolen med att det är så, de här känslorna finns och kanske är de ett uttryck för den starka viljan att förändra men samtidigt vara i underläge. Detta är inga konstiga känslor, eller konstiga företeelser, de återfinns på fler områden. Vem är den bästa medmänniskan? Vem ger mest till välgörenhet eller till Röda korset eller köper mest rättvisemärkta produkter? Känslan av att inte räcka till fast en vill gott tror jag gnager hos många, feminister som miljöaktivister och många andra.

Det jag vill mena är att detta inte är ett misslyckande. Eller ett uttryck för en söndrad kamp. Så länge vi som vill framåt inte låter det bli så. Det är sunt med olika åsikter och prioriteringar så länge inte visionen tappas bort. Så länge inte den ledstjärna vi alla ser börjar blekna. För så länge vi har ögonen på målet och det som förenar oss så blir vi bara starkare av också interna debatter.

Jag är stark i min feminism och vill att andra ska vara det i sin. Men jag är kanske inte alltid den som kan stärka andra i sin feminism om vi inte alltid tycker lika. Men jag kan göra det om jag pekar på målet och andra ser samma sak som jag och vi ändå tar ett steg tillsammans på vägen dit. Även om vi går på lite olika sätt, tar paus längs vägen vid olika tillfällen och har olika saker med oss i matsäcken.

Alla feminister ska hyllas. Det är därför vi skriver här till exempel. Hyllas i sin strävan. Hyllas i sitt mod. Hyllas när vi möter motgångar och hyllas när vi når framgångar.

Och vi lever alla olika liv. Vi lever i förhållanden med män eller kvinnor, både och eller ingen. Vi har barn eller kanske inte. Vi är olika gamla, vi har olika j0bb, vi har olika vänner och olika saker i vår ryggsäck. Och vi strävar på i just vårt eget liv.

Så tillsammans med en hyllning till mina medsystrar också en påminnelse om vikten av samtalet oss emellan. Och om att vi ibland går på lite olika sätt, tar paus längs vägen vid olika tillfällen och har olika saker med oss i matsäcken. Men vi ses ändå vid målet.

 

//Bea

Gå ut i världen och gör gott!

Jag har varit aktiv inom studentrörelsen i några år. Rört mig på något sätt inom den akademiska världen i 8 års tid. Där finns en del att önska när det kommer till jämställdhet kan jag säga.

Det handlar om lärares föreställningsvärld och dess inverkan på genusperspektiv i utbildningen, det handlar om brist på genusperspektiv vid val av kurslitteratur, det handlar om hur en blir bemött som ung kvinna i allmänhet men i mötesrum tillsammans med äldre herrar i synnerhet. Det handlar om en skev könsfördelning på grundutbildningen (med övervikt av kvinnor), det handlar om könssegregerade utbildningar, det handlar om hur arbetsmiljön bland doktorander drabbar kvinnor negativt och det handlar om att det i vårt land finns cirka 20% kvinnliga professorer. Var och en av dessa delar kräver sin egen analys och egna inlägg.

Just vägen till högre positioner inom högskolan tycker jag är intressant. Hur kommer det sig att det med en majoritet kvinnor på grundutbildningen slutar med endast 20 % kvinnliga professorer? Jag tror att vi kan hitta en del förklaringar till det i följande studie som presenterades häromdagen. I den konstateras det att unkna normer och föreställningar om kön ligger och ruttnar på landets högre lärosäten. Jag har känt av dem själv.

De institutioner som gärna vill hävda sina meritokratiska och vetenskapligt styrda arbetssätt besitter på ett vis också den mest dunkla versionen av ojämställdhet. För visst vill en tro att det på våra lärosäten endast finns medvetna, kunskapsproppade och välvilliga människor som endast vill ”gå ut i världen och göra gott”? Jag vill det i alla fall. Men vet bättre.

Vi har alltså forskare i vårt land som på allvar tror att det finns någon form av biologisk orsak till att inte fler kvinnor är professorer, till exempel oförmåga till abstrakt tänkande. Som vore de 20 % kvinnliga professorerna bara en anomali? Visst finns det studier som visar på skillnader mellan män och kvinnor. Tyvärr används sådana studier för att rättfärdiga orättvisor och befästa maktförhållanden mellan könen. Och dessutom är skillnaderna inom gruppen kvinnor och män i de flesta avseenden större än mellan könen. Så jag är inte rädd för att ta i biologifrågan, den är intressant tycker jag själv. Men jag blir förbannad när det används på ett moraliskt oförsvarbart sätt. Eller att det helt enkelt fabriceras ”fakta” om hur olika män och kvinnor är. Att kvinnor helt enkelt har andra, inneboende, preferenser. På ett högst ovetenskapligt sätt svarar jag: bullshit.

Nej, synen på hur de som innehar de förnämsta akademiska positionerna ska vara är den som behöver förändras tillsammans med ett ordentligt förbättringsarbete inom arbets- och studiemiljön, först då ser vi en förändring till det bättre tror jag.

Vilka problem skapar det då kanske någon tänker? Jag tänker: sämre forskning, sämre utbildning, i förlängningen fortsatt upprätthållande av normer och föreställningar i vårt samhälle då studenterna ska ut i arbetslivet. Det sprids som ringar på vattnet.

Universitet och högskolor är bara en arena som behöver göra upp med föreställningar om kön. Och den är inte allena saliggörande. Absolut inte. Men jag har en personlig uppfattning om att det är den arena där det starkast hävdas att en går på meriter och objektiva kriterier men i lika stor utsträckning längst ifrån det.

 

//Bea

 

 

Min fina mamma!

Jag sitter på tåget hem från Stockholm och tänker på dig och allt du gjort för mig. Undrar om du förstår hur tacksam jag är över att just du är min mamma! Ditt stöd, uppmuntran och värme har varit en stor faktor till att jag vågat ta viktiga avgörande beslut. Till dig har jag alltid kunnat vända mig för råd och stöd. Du har nått fram när ingen annan kunnat. Du har varit både min bästa vän, förebild och mamma.

Jag förundras över hur du fick vårt hem att kännas så rikt. Jag vet att det som ensamstående mamma till tre döttrar var tufft att få det att ekonomiskt gå ihop. Jag vet att du oroade dig men jag kände aldrig att något saknades. Du skapade fest på onsdagar med tacogratäng och chokladbollar till ”Tre kronor” på TV. Det var den bästa dagen i veckan, den handlade bara om oss!

Jag undrar om jag har visat tillräckligt med uppskattning för allt tungt och otacksamt arbete som du har gjort för mig och mina systrar. All disk som du har diskat, all tvätt som du tvättat, all mat som du har lagat, alla bilresor där du hämtat och lämnat och all städning. Det är lätt att imponeras av en händig fars verk men ditt otröttliga arbete ska hyllas minst lika högt. Jag förstår inte var all din ork kom ifrån.

Du vågade frångå normen om att man ska vara två, men du var inte ensam, du hade och har ett rikt vänskapsliv. Du tog för dig trots vissa elaka kommentarer. Du lät ingen bestämma hur ditt liv skulle levas. Även för detta är jag dig tacksam! Om jag väljer att leva med någon kommer jag att göra det av rätt anledningar istället för av rädsla för ensamheten.

Jag imponeras ständigt av din styrka, din stolthet och ditt civilkurage. Det finns få som du men du ska veta att du verkligen behövs! Du borde avlönas med den högsta lön för din förmåga att se brister och skifta perspektiv. Du ser de utsatta och vågar vara obekväm även om priset blir dig högt ibland. Jag ser hur du lika otröttligt ger av dig själv på jobbet som du gjorde hemma under min uppväxt. För det har din kropp fått betala ett högt pris. Bra arbetsmiljö och värdig lön stämmer inte alltid överens med ett kvinnodominerande jobb, även om du har ett av de viktigaste man kan ha.

Du är människa med fel och brister precis som alla andra, jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Du är en av de mest fantastiska personer som jag har träffat! Så tack mamma, tack för att du alltid funnits där, tack för det varma hem som du skapade och tack för att du alltid har vågat vara du. Det har gjort att jag vågar vara jag.
Skrivet av: Katrin

Dagen D

Det är början av 2000-talet. Jag är student vid Karlstads Universitetet och läser på lärarprogrammet. Det är något typ av evenemang på skolan där organisationer kommit för att visa upp sig. Vad det var för kommer jag inte ihåg, inte heller är det viktigt i sammanhanget.
Jag går genom Gläntan (kafeterian) och passerar ett bord där det sitter två tjejer De hade nog någon typ av reklam för sin verksamhet som lockade mig att gå fram. Eller kanske var det som vanligt att jag tycker att en ska uppskatta människor som kommer och visar upp sin ideella verksamhet och att det var därför jag valde att gå fram.
Jag hälsade och frågade lite om vad de gjorde. De var från Tjejjouren i Karlstad. Aldrig hade jag tidigare hört talas om denna organisation, men det lät intressant men en förening bara för tjejer. Redan där tändes en liten glädjens låga inom mig.

Jag skrev upp mig på deras mejllista och de skulle mejla ut när de skulle ha nästa tjejjoursutbildning. Wow, tänkte jag, hoppas jag blir utvald till den utbildningen!

Efter någon vecka (kanske längre) ringde de upp mig och meddelade att det var en tjejjoursutbildning på gång och frågade om jag ville vara med. Klart jag ville vara med, jag kunde knappt bärga mig!

Jag minns inte om utbildningen var uppdelad på två eller tre helger. Jag minns dock vad den gjorde med mig. Plötsligt var det som jag fick ett språk, som om jag varit stum men nu kunde skrika högt. Det mina ögon sett var plötsligt begripligt och jag kunde sätta ord på mina upplevelser. Jag visste vad jag var, jag var ju feminist! Det hade jag varit så länge jag kan minnas men utan att veta om det. Jag hade ju aldrig vetat om att detta ord fanns, så hur skulle jag då kunnat veta att det var det jag var.
Att känna det systerskapet som fanns med mina medsystrar i Tjejjouren hade jag aldrig upplevt tidigare, det var…förundrande. Dessa coola brudar, lite radikala och frispråkiga. De såg ut och betedde sig annorlunda än de tjejer jag haft runt mig innan, de var mer som jag på många sätt fast vi var så olika. Äntligen fann jag kvinnliga alierade. Äntligen, fick jag träffa kvinnor som inspirerade till annat än bantning och underklädesköp.

På samma gång var detta möte ett stålbad för mig. En får stå öga mot öga med sina egna fördomar och det kan vara väldigt jobbigt att inse att en faktiskt har varit med om saker som inte varit ok. Att se att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som tränger sig ända in i min egen sfär t.ex. Då kommer det svåra att inse att en faktiskt varit ett offer utan att ta på sig en offerroll som en inte vill ha. Att bli arg utan att tappa fotfästet och bara börja gasta på allt och alla. Ringa upp folk till höger och vänster och skrika, länge…

Nej, jag bestämde mig då att istället för att grotta ner mig i de svek som förorsakats mig på grund av mitt kön, skulle jag kämpa för förändring. Att vara en nagel i ögat på antifeministerna och alla som vill konservera könsroller och därmed begränsa mig och mina medsystrar. Jag blev en tjejjourare.

Idag är jag 30-plussare och lite för gammal för tjejjouren, jag har gått vidare till andra organisationer. Men, tack vare dessa kvinnor i Karlstads Tjejjour, är jag idag öppen med vad jag är och vad jag tror på. Tack vare dem har jag fortfarande ett hjärta som brinner för feminismen. De gav mig verktygen för att se strukturer och uppmärksamma (inte minst för mig själv) den stora orättvisa och skuld som drabbar kvinnor.

Jag är och förblir feminist och en mäkta stolt sådan!

Skrivet av:Veronica

Att gjutas i en för liten form

När jag var ett barn, typ ett riktigt barn, med sockiplast och våfflad lugg var jag en hybrid. Kanske mer som Dr Jekyll &Mr Hyde. Ena dagen lätthanterlig, fogad, välputsad och snäll, andra dagar var jag en riktig snorunge, surförbannadvansinnig. Som en vandrande krutdurk. Jag fattade dock aldrig vid den tidpunkten att det berodde på omständigheter jag inte kunde råda över.

Jag välte exempelvis ut en burk med pärlplattor över ett bord när jag tvingades att lägga ett hjärta på en sån där ful plastbit när jag hellre ville spela innebandy med killarna i klassen. Pärlorna studsades som små ettriga bomber över golvet och jag fick en rejäl uppläxning av fröken, samtidigt gjorde en kille i klassen mål utanför fönstret.

Ibland hade vi även delade stunder där killarna fick leka i kuddrummet och tjejerna blev förpassade till det mysiga, gulliga leksaksköket. Som en hungrande varg stod jag och suktade utanför dörren till det lilla rummet där snubbarna härjade fritt. Nedstämd över att inte i likhet med killarna få drämma en stenhård kudde i huvudet på en klasskamrat.

Till saken hör att jag alltid varit obstinat och ifrågasättande. Fick exempelvis byta lekisklass (det hette så på den tiden) för att fröken inte orkade med mig. Jag bröt mot ett flertal normer och regler. Jag ansågs vara brötig (värmländska för gåpåig, burdus etc) och ta mycket plats. Jag var kanske högljudd då och då, det kan jag väl erkänna. Parallellt med att jag fick höra att det är viktigt att stå på sig, fick jag även höra att jag var lite för vass i kanterna. Jag insåg också att det kostade en del att älga(värmländska för kliva) sig fram. Så på något sätt blev jag lite kluven, jag fick höra: ta plats, våga vara framåt, säg vad du tycker. samtidigt fick jag otroligt mycket skit för det. Detta resulterade i att jag många gånger blev arg. Men att slå sönder strukturer lyckades inte denna ettriga 6-åring med. Jag förlikade mig istället med att jag var lite fel och annorlunda, lite jobbig och brötig, på bekostnad av många tysta tårar i ensamhet.

Vissa menar att feminism handlar om att ta för sig. Att kliva fram, att våga, att äta mer av kakan. Delvis håller jag med. Men vi kan inte uppmana till detta och samtidigt förfäras över att tjejerna blivit så högljudda. Vi måste vara medvetna om att bara för att vi lär oss att kliva fram och vågar mer så utökas inte kakorna till två. Därför handlar feminism också om att backa, att ge ifrån sig makt och utrymme. Att vara beredd på att få dela det roliga kuddrummet med fler personer. Att kanske vara den som står utan kudde i handen ett tag.

Detta handlar inte om att jag tycker att män ska degradera till under jord eller att jag vill utrota pärlor och innebandyspel, det handlar om att vi ska våga se strukturerna och samtidigt vara beredda att göra något åt det. För om man inte agerar så accepterar man.