Att gjutas i en för liten form

När jag var ett barn, typ ett riktigt barn, med sockiplast och våfflad lugg var jag en hybrid. Kanske mer som Dr Jekyll &Mr Hyde. Ena dagen lätthanterlig, fogad, välputsad och snäll, andra dagar var jag en riktig snorunge, surförbannadvansinnig. Som en vandrande krutdurk. Jag fattade dock aldrig vid den tidpunkten att det berodde på omständigheter jag inte kunde råda över.

Jag välte exempelvis ut en burk med pärlplattor över ett bord när jag tvingades att lägga ett hjärta på en sån där ful plastbit när jag hellre ville spela innebandy med killarna i klassen. Pärlorna studsades som små ettriga bomber över golvet och jag fick en rejäl uppläxning av fröken, samtidigt gjorde en kille i klassen mål utanför fönstret.

Ibland hade vi även delade stunder där killarna fick leka i kuddrummet och tjejerna blev förpassade till det mysiga, gulliga leksaksköket. Som en hungrande varg stod jag och suktade utanför dörren till det lilla rummet där snubbarna härjade fritt. Nedstämd över att inte i likhet med killarna få drämma en stenhård kudde i huvudet på en klasskamrat.

Till saken hör att jag alltid varit obstinat och ifrågasättande. Fick exempelvis byta lekisklass (det hette så på den tiden) för att fröken inte orkade med mig. Jag bröt mot ett flertal normer och regler. Jag ansågs vara brötig (värmländska för gåpåig, burdus etc) och ta mycket plats. Jag var kanske högljudd då och då, det kan jag väl erkänna. Parallellt med att jag fick höra att det är viktigt att stå på sig, fick jag även höra att jag var lite för vass i kanterna. Jag insåg också att det kostade en del att älga(värmländska för kliva) sig fram. Så på något sätt blev jag lite kluven, jag fick höra: ta plats, våga vara framåt, säg vad du tycker. samtidigt fick jag otroligt mycket skit för det. Detta resulterade i att jag många gånger blev arg. Men att slå sönder strukturer lyckades inte denna ettriga 6-åring med. Jag förlikade mig istället med att jag var lite fel och annorlunda, lite jobbig och brötig, på bekostnad av många tysta tårar i ensamhet.

Vissa menar att feminism handlar om att ta för sig. Att kliva fram, att våga, att äta mer av kakan. Delvis håller jag med. Men vi kan inte uppmana till detta och samtidigt förfäras över att tjejerna blivit så högljudda. Vi måste vara medvetna om att bara för att vi lär oss att kliva fram och vågar mer så utökas inte kakorna till två. Därför handlar feminism också om att backa, att ge ifrån sig makt och utrymme. Att vara beredd på att få dela det roliga kuddrummet med fler personer. Att kanske vara den som står utan kudde i handen ett tag.

Detta handlar inte om att jag tycker att män ska degradera till under jord eller att jag vill utrota pärlor och innebandyspel, det handlar om att vi ska våga se strukturerna och samtidigt vara beredda att göra något åt det. För om man inte agerar så accepterar man.

Annonser

One thought on “Att gjutas i en för liten form

  1. Tråkigt att du fick det bemötandet från lärare. Jag är ju tjej och lekte mest med killar, i kuddrummet och i klätterträden ochvad det nu var vi hittade på, och det var aldrig någon som tyckte jag var brötig (förstår det ordet :)). Fast jag vet ju inte, jag kanske var väldigt lugn och foglig, fast jag minns hur jag blev inkallad till fröknarna för att vi hade stulit i pysselförrådet och en gång i skolan för att vi hade ändrat i allas bänkar under rasten. Eller så skakade jag bara av mig det. Men fel som sagt att du inte fick vara som du eg ville!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s