Dagen D

Det är början av 2000-talet. Jag är student vid Karlstads Universitetet och läser på lärarprogrammet. Det är något typ av evenemang på skolan där organisationer kommit för att visa upp sig. Vad det var för kommer jag inte ihåg, inte heller är det viktigt i sammanhanget.
Jag går genom Gläntan (kafeterian) och passerar ett bord där det sitter två tjejer De hade nog någon typ av reklam för sin verksamhet som lockade mig att gå fram. Eller kanske var det som vanligt att jag tycker att en ska uppskatta människor som kommer och visar upp sin ideella verksamhet och att det var därför jag valde att gå fram.
Jag hälsade och frågade lite om vad de gjorde. De var från Tjejjouren i Karlstad. Aldrig hade jag tidigare hört talas om denna organisation, men det lät intressant men en förening bara för tjejer. Redan där tändes en liten glädjens låga inom mig.

Jag skrev upp mig på deras mejllista och de skulle mejla ut när de skulle ha nästa tjejjoursutbildning. Wow, tänkte jag, hoppas jag blir utvald till den utbildningen!

Efter någon vecka (kanske längre) ringde de upp mig och meddelade att det var en tjejjoursutbildning på gång och frågade om jag ville vara med. Klart jag ville vara med, jag kunde knappt bärga mig!

Jag minns inte om utbildningen var uppdelad på två eller tre helger. Jag minns dock vad den gjorde med mig. Plötsligt var det som jag fick ett språk, som om jag varit stum men nu kunde skrika högt. Det mina ögon sett var plötsligt begripligt och jag kunde sätta ord på mina upplevelser. Jag visste vad jag var, jag var ju feminist! Det hade jag varit så länge jag kan minnas men utan att veta om det. Jag hade ju aldrig vetat om att detta ord fanns, så hur skulle jag då kunnat veta att det var det jag var.
Att känna det systerskapet som fanns med mina medsystrar i Tjejjouren hade jag aldrig upplevt tidigare, det var…förundrande. Dessa coola brudar, lite radikala och frispråkiga. De såg ut och betedde sig annorlunda än de tjejer jag haft runt mig innan, de var mer som jag på många sätt fast vi var så olika. Äntligen fann jag kvinnliga alierade. Äntligen, fick jag träffa kvinnor som inspirerade till annat än bantning och underklädesköp.

På samma gång var detta möte ett stålbad för mig. En får stå öga mot öga med sina egna fördomar och det kan vara väldigt jobbigt att inse att en faktiskt har varit med om saker som inte varit ok. Att se att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som tränger sig ända in i min egen sfär t.ex. Då kommer det svåra att inse att en faktiskt varit ett offer utan att ta på sig en offerroll som en inte vill ha. Att bli arg utan att tappa fotfästet och bara börja gasta på allt och alla. Ringa upp folk till höger och vänster och skrika, länge…

Nej, jag bestämde mig då att istället för att grotta ner mig i de svek som förorsakats mig på grund av mitt kön, skulle jag kämpa för förändring. Att vara en nagel i ögat på antifeministerna och alla som vill konservera könsroller och därmed begränsa mig och mina medsystrar. Jag blev en tjejjourare.

Idag är jag 30-plussare och lite för gammal för tjejjouren, jag har gått vidare till andra organisationer. Men, tack vare dessa kvinnor i Karlstads Tjejjour, är jag idag öppen med vad jag är och vad jag tror på. Tack vare dem har jag fortfarande ett hjärta som brinner för feminismen. De gav mig verktygen för att se strukturer och uppmärksamma (inte minst för mig själv) den stora orättvisa och skuld som drabbar kvinnor.

Jag är och förblir feminist och en mäkta stolt sådan!

Skrivet av:Veronica

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s