Den Våldtagna.

Jag har funderat över om jag ska skriva denna text eller inte. Inte för jag är ledsen eller för jag skäms. Jag är klar med skuld. Tack och lov.

Motståndet handlar om andra saker.

Det är läskigt att skriva självutlämnande. Jag har pratat om det förut, jag har skrivit om det förut, men då har jag alltid fått lov att definiera situationen.

Jag har inte behövt oroa mig för troll eller snubbar som kräver jag ska redogöra för varenda detalj eller kanske belägga saker med källa.

Människor jag inte känner och som inte känner mig kommer att läsa. Men vad värre är: mina vänner kommer läsa. Kanske kommer mina småsyskon läsa.

Jag är nervös över att människor kommer att behandla mig annorlunda.

Jag har ju tillbringat så mycket tid med att vara stark, att vara cool, att vara smart, att vara normal.

Och jag är ju allt det där. Jag har inga som helst tvivel på mig själv, känner ingen skuld, behöver ingen sympati.

Men jag skulle vilja lyfta en grej jag upplevt för jag tycker det känns angeläget.

Det handlar om att berätta om att en blivit våldtagen och omgivningens reaktioner på detta.

Jag blev våldtagen när jag var yngre: hur, när och av vem spelar ingen roll för det är inte det jag ska skriva om. Det som spelar roll i detta sammanhang är endast att jag, om ni ursäktar klyschan, kommit över det och att det numera mest är ett konstaterande: detta har hänt.

Det jag tycker är problematiskt är just omgivningens reaktioner. Och nu bortser jag från all skit som tjejer får utstå i och med och efter våldtäkten, för det förtjänar egna inlägg. Det jag syftar på är det stigma som medföljer en våldtäkt.

Även om jag, och jag är absolut inte representativ för alla som blivit våldtagna för vi är ju alla olika, har förlikat mig med vad som hänt mig så finns det fortfarande – många år senare – en massa föreställningar som jag måste förhålla mig till.

En av de jobbigaste sakerna jag upplever när jag berättar för någon att jag blivit våldtagen är att jag efter det blir Den Våldtagna i denne persons ögon.

Ibland i all välmening men jag står ändå där och känner att jaha, kul att jag reduceras till något som jag själv inte haft någon kontroll över .

Jag vill skrika: ASSÅ DET ÄR LUGNT!!! Okej, det är inte lugnt men jag är samma person som tre sekunder innan avslöjandet med stort A.

Och jag brukar ångra mig jättemycket efter att jag berättat, för människor har en tendens att efteråt härleda precis allt till det.

Den Våldtagna. Som om det inte räckte med att jag är kvinna och feminist.

Det råder ingen tvekan om att det har påverkat mig att jag har blivit våldtagen liksom det inte råder någon tvekan om att det har påverkat mig att jag vuxit upp med en fabulös och stark ensamstående morsa eller att det påverkat mig att jag alltid haft ett intresse för film, politik eller vad det nu kan vara. Men ingen av dessa saker kan isoleras från de andra och sägas beteckna vem jag är. På samma sätt som är det för alla människor.

Och det är helt rimligt.
Alla vet ju att människan är komplex.
Men ändå blir jag Den Våldtagna.

Och det är som att det gör att mina tankar, upplevelser och åsikter i vissa frågor inte är legitima. För de kan bortförklaras och därmed avfärdas med grund i att jag är typ……. jävig? Känslomässig? Irrationell?

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film antas det bero på att jag blivit våldtagen. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas att stanna hemma för deras egen säkerhet antas bero på att jag blivit våldtagen. Att jag hatar när killar kommer fram och tjatar och stör på krogen antas bero på att jag blivit våldtagen. Och så vidare.

Det är tröttsamt, förringande och inte hela sanningen.

Att jag inte gillar hur våldtäkt skildras på film kan bero på att jag tycker att det hanteras ovärdigt men också för att det i de allra flesta fall är poänglöst rent berättartekniskt, att det är att göra det ”lätt” för sig, att det är oinspirerat och osofistikerat. Att jag är kritisk till att tjejer uppmanas stanna hemma kan bero på att jag inte gillar att skulden läggs på tjejerna men också på att det är en helt sjuk sak att föreslå – föreslå istället att alla män ska hålla sig inne så slipper både kvinnor och män bli våldtagna eller misshandlade. Att jag hatar tjatiga killar på krogen kan bero på att jag inte gillar att de anser sig ha rätten att ta hur mycket plats de vill på min bekostnad men också på att jag kanske faktiskt vill umgås med de jag är där med. Och så vidare.

Om och om igen känner jag behovet av att förklara att inte allting jag tänker, säger, tycker och gör beror på att jag blivit våldtagen en gång i tiden.

Det beror på att jag är människa.

/ Josephine

Annonser

6 thoughts on “Den Våldtagna.

  1. Oj, vilken träffsäker text. Jävig – där har vi ordet. Allt det här är orsaken till att jag har berättat för så få.
    Vad skönt att läsa att vi är fler med liknande upplevelser. Tack.

    • Tack för att du kommenterar! Det är med blandade känslor jag upplever din kommentar: på ett sätt känns det, som du också skriver, skönt att vi är flera som känner samma men samtidigt känns det sjukt att vi ens ska behöva känna såhär! Förstår du hur jag menar? Ta hand om dig! / Josephine

  2. Fantastiskt bra och viktig text. Och så sann. Ska man tro statistiken (och det lär man ju göra) så har ju var och varannan kvinna blivit utsatt för någon typ av sexualiserat våld. Men få vågar prata med varandra om det. Säkert mycket på grund av det du skriver. Tack för en bra text!

    • Tack själv! Och ja, det stämmer ju att vi tyvärr är många som blivit våldtagna och det är därför det är så märkligt att vi talar om våldtäkt på ett så steretypiskt sätt. Ha det så fint! / Josephine

  3. Förstår hur du menar. Jag råkade ut för en pedofil när jag var liten, och har inga men av det som jag upplever nu, men när jag berättar om det så måste jag försäkra motparten så många gånger om att det är ok, och även förklara på vilket sätt pedofilen handlade fel. Även personer som är väldigt snälla och välmenande kan säga saker som: varför följde du med honom då? Men det ska inte spela någon roll om man som barn följer med en vuxen. Den vuxne har gjort fel i vilket fall som helst. Den vuxne hade gjort fel även om jag hade betett mig utmanande (hur nu ett barn kan göra det) eller gett inviter till något sexuellt. Det är alltid den vuxnes fel, men jag tror att folk vill skydda sig själva genom att tänka att: den personen gjorde så, och därför råkade den ut för det, och eftersom jag inte skulle göra så kommer jag inte råka ut för det.

    • Hej!

      Jag tror att det kan ligga något i det du skriver att människor vill skydda dig själva: för ofta tänker vi att ”det här är det hemskaste en kan göra” och då måste vi liksom hitta någon orsak till vad som har hänt – fast i detta fall lägger vi skulden på fel ställe. Om vi vill hitta en orsak måste vi leta hos förövaren och inte hos offret (och det är ju helt sjukt att hävda att barn skulle bete sig utmanande eller liknande så att de ungefär får ”skylla sig själva”).

      Känner också igen mig i detta att en ständigt måste förklara ”jag mår bra, det är lugnt alltså” fast en egentligen inte vill. Dels så kan det, så att säga, förstöra samtalet och dels kan jag ibland känna att jag måste överdriva hur lugnt det är för att folk ska fatta – det känns ibland som att det låter som att allt är frid och fröjd i världen och att alla gärna får våldta mig hur mycket de vill och att jag aldrig blivit påverkad osv bara för att jag så ofta måste säga att det är lugnt. Förstår du hur jag menar?

      Känner även igen att de som är snälla, kanske ens bästa vän eller någon annan nära person känner ett behov av att ställa frågor som de kanske inte menar illa men som kan vara väldigt opassande och kränkande. Jag tror att en av anledningarna till detta är för att folk inte förstår, folk är vana vid vad de sett på film eller läst om i tidningarna och därför vet de inte hur de ska reagera och går tillbaka till det de ”känner till”. Det är en av anledningarna till att jag tror att vi måste prata mer om sexualbrott!

      Tack för din kommentar. Ta hand om dig! / Josephine

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s