Jag har teorin nu ska jag bara lyckas kicka igång praktiken

Jag känner till statistiken över flickor och pojkars talutrymme i klassrummet. Jag känner till forskningen som säger att pojkar har dubbelt så mycket talutrymme i klassrummet som flickorna. Forskningen som visar att om taltiden fördelas jämt mellan könen uppfattar alla det som om flickorna talar mest. Med alla menar jag: pojkar, flickor, föräldrar och lärare. Ändå blir jag arg på mig själv när jag inser att jag inte har följt mitt eget bättre vetande.

Det är som att jag vet hur, men jag vet inte vad jag ska göra av informationen. Handuppräkning med varannan talare mellan könen fungerar inte utan en matematisk formel i en klass där majoriteten av eleverna är flickor, vice versa. Ca var fjärde gång ska jag se till att en pojke ska få prata eller att de är tysta de andra tre gångerna. Med mitt mattehuvud är detta inte en användbar metod och jag tror inte heller att det är exakt det man menar med att flickor måste får mer talutrymme i skolan (läs gärna samhället också).

Har ni sett filmen ”Tusen gånger starkare”? Om inte; Gör det.

Där behandlar de just detta ämne. Där läraren uppmanar den nya flickan att ta plats och ”hjälpa” de andra flickorna att ta plats. Den utvalda flickan uppmanar dock dem till vad som leder till ett rebelliskt kaos (ur ett skolperspektiv). Alla börjar helt enkelt tala konstant hela tiden, inte direkt mitt drömklassrum. Det är som om tanken är att flickorna ska ta plats men pojkarna ska aldrig stiga åt sidan. Vi ska både ha kakan och äta den.

Det som görs i filmen är som varanan-flicka-principen, där flickorna själva blir ansvariga för talutrymmet i klassrummet och inte lärarna. Det är väl också där det blir fel i diskussionen, kan jag tycka. Att vi lägger hela ansvaret på flickorna själva, att de ska helt plötsligt ta sig modet att ta plats. För att ta sig mod är vad det blir när varken lärare eller pojkar vill hjälpa till. Visa flickor är säkert redo för detta. Men ska vi verkligen förvänta oss att elever som har lärt sig ”att hålla käft” större delen av sin skolgång ska hoppa upp och säga ”Yes, äntligen min tur”? Som om hålla-käften-socialiseringsprocessen inte skulle ha satt sina spår?

En kollega och jag kom in på detta ämne om talutrymme då hon refererade till sin universitetsutbildning, där ”feministerna” i klassen hela tiden pratade om att killarna måste vara tysta så att tjejerna kan ta plats. Tydligen hade killarna en dag sagt ”ok, vi är tysta. Prata då!” detta hade lett till att ingen pratade.  Min kollega har utifrån detta byggt sin uppfattning om talutrymme. Att när killarna väl blir tysta säger inte tjejerna något. ”Så varför ska killarna vara tysta?”, blir summan av kardemumman i detta fall och flertalet lärares åsikt i diskussionen.

Svaret för mig är: att killarna måste vara tysta för att tjejerna ska få en chans att åtminstone försöka. Det går inte på en handvändning som allt annat som har med det sociala att göra. Det är klart att jag vill att det ska gå på en handvändning, men verkligheten hinner ikapp mig. För att flickor ska våga ta platsen som görs för dem måste de känna sig trygga att göra det, och det måste genomsyra från förskola till universitet. Det samma gäller pojkarna, att de måste lära sig att lämna plats och ha tålamod.

Tålamod är nog ordet jag söker. Tålamod med mig själv för att inte skuldbelägga mig själv varje gång jag ”gör fel vid talutrymmet”. Tålamod med mina kollegor som gärna hittar på ursäkter för att slippa. Tålamod med mina elever, där även jag drabbas av: ”jag har fixat talutrymme, prata nu!”. Tålamod med att dessa förändringar sker långsamt i ett samhälle där feminist har blivit ett skällsord.

Jag kan inte skynda. Vad jag däremot kan är att fortsätta kämpa på, påpeka, diskutera och försöka. Detta tillsammans med andra likasinnade som också kämpar på, påpekar, diskuterar och försöker. Tillsammans kommer vi hitta metoderna, få dem att fungera och se till att talutrymmet och platsen i skolan delas lika. Så småningom. Jag vill gärna tänka att de är de envisa som lämnar avtryck. Och envis är jag.

/Lina

Annonser

4 thoughts on “Jag har teorin nu ska jag bara lyckas kicka igång praktiken

  1. Men jag tycker det finns en sak i det här som komplicerar det hela. Nämlign introvert/extrovert personlighet. Jag är introvert och har hela mitt liv fått höra att jag ska prata mer, oftare och högre. Nu när jag är ”gammal” har jag kommit fram till: varför det? Jag är som jag är och borde uppskattas för hur jag är. Varför ska skolan vara uppbyggd efter extroverta människors mått? Är det inte det som är felet? Vrför måste inlärning bygga på att man ska höras utifrån sin röst? Jaghar många kvaliteter och vill att en lärare ska ta vara på det istället för stt bara äga att jag ska höras mer.

  2. Himla bra text! Praktik är svårt… jag kan ha det i huvudet, i teorin förstår jag hela situationen men sen när det blir verklighet så faller jag in i samma beteende som förr. Bara litet litet exempel, att använda ”en” eller ”jag” istället för ”man”.. funkar bra när jag skriver men inte när jag talar. Men jag tänker på det varenda gång jag säger ”man”… tja…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s