Det feministiska hatet

För några helger sedan besökte jag Feministiskt Forum. En alldeles underbar dag som innehåller föreläsningar, workshops, debatter m.m. om feminism i både praktik och teori. Förutom att gå på massa underbara seminarier så bestod helgen även av en hel del möten med starka, modiga och stolta feminister.

Feminister som påtalar, samtalar och strider för kvinnors rättigheter. Som genom sina skrifter, pjäser, debatter och kloka ord, kilar in naglar på den patriarkala samhällsordningen. De anses provocerande och ”för mycket”, de tar sig en plats given någon annan och på det sättet blir de orosmoment. Som en följd av deras höga röster finns någon därute som vill tysta dem. De har ett pris på sitt huvud. Jag skriver inte detta som en metafor, jag skriver det bokstavligt. De lever med ett dödshot. Det finns någon där ute som vill tysta våra systrar.

Det är helt plötsligt mer legitimt att hata och förfölja feminister än det är att diskutera sakfrågan. Jag kan ta att debatten blir tuff och saklig, men jag kommer aldrig acceptera att kvinnohatet och förföljelsen av feminister legitimeras genom vår förtegenhet. Vi måste reagera och lyfta det faktum att kvinnor som kämpar för alla människors lika värde försöker att bli hotade till tystnad. En ytterligare viktig aspekt att ha i åtanke är att när dödshoten inte fördöms blir en gränsförskjutning möjlig. Den gör kommentarer som bitterfitta, feministjävel, korkade kärring, rumsrena. Rumsrent och helt ok att när som helst haspla ur sig något elakt och kränkande om feminister och sakfrågorna.

Jag reagerade så vansinnigt starkt på alla historier som jag fick höra i samband med forumet. Men i samma ögonblick som jag förfärades ville jag svälja mitt obehag. Jag ville inte visa den ängslan som långsamt smög sig på mig. Jag ville inte förstärka deras rädsla samtidigt som jag inte heller ville förringa den. Sen översköljdes jag av den absolut märkligaste känslan inom mig som jag inte på något sätt kunde hantera. Jag ville säga tack.

Tack för att ni vågade, vågat och fortsätter att våga. Ni är mina förebilder och för alltid mina hjältinnor. Ni är kraft och styrka. Den väg ni banar för feminismen peppar mig att för alltid fortsätta kämpa. Men att säga tack kändes så jävla fel. Jag fylldes av skam och skuld. Skam över mitt sätt att agera i debatten, kanske är det så att dessa mordhotande idioter kan härja fritt på debattforum för att jag inte tar kampen i kommentatorsfälten? Att arenan för det feministiska hatet breder ut sig för att jag inte står upp för mina systrar? Jag skäms över att jag inte verbalt kan avväpna dessa idioter till mordhotare. Sen plötsligt slår det mig, vem är det som ska skämmas? Inte är det väl jag?

Det ständiga och konstanta skuldbeläggandet, både jag och vissa i min omgivning tycker att jag borde göra mer, jag som är feminist. Den stora massan har raderat ut sitt ansvar och istället placerat skulden på oss feminister. Jag är kollektivet, jag är feminismens fanbärare, jag är hela ideologin. Ansvaret ligger på oss att stå upp för våra rättigheter, försvara våra rättigheter, och även försvara hatet som haglar över oss. Klart att vi ska stå upp för vår sak men det jag är ute efter är samhällets fördömande kring att feminister lever med dödshot.Genom tystnaden föds acceptansen och gränsförskjutningen. Är det verkligen bara vår ”ensak” att kräva ett slut på denna förföljelse?

Av: Malin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s