Kära Rafael

Jag läste denna artikel på aftonbladet.se (jag läste också den lite längre texten på moviezine).

Och jag ser, Rafael, att du också hakar på trenden att beklaga dig över hur jobbigt det är att de stora stygga feministerna/pk-maffian/annan inbillad fiende bara förstör och förstör och förstör.

”Man får nästan be om ursäkt att man är man och vill göra film. På sätt och vis vore det skönt om man instiftade en manlig festival med manligt pris, så man slapp be om ursäkt. Att slippa skämmas för sitt kön.”

Detta uttalande, Rafael, säger så himla mycket om det syndrom vissa män lider av som går ut på att de tror sig vara missgynnade underdogs som blir orättvist behandlade av ”etablissemanget” när de egentligen alltid fått, och fortfarande får, ta plats på kvinnors bekostnad. De gråter över kvotering när normen är att de själva alltid blivit kvoterade i egenskap av att de är just män.

Detta är extremt tröttsamt, Rafael, oavsett varifrån du kommer med ditt uttalande eller vad du kanske egentligen, egentligen menade.

För det första för att uttalanden som dessa vinner gehör hos andra kränkta män med resultat att diskussionen tappar fokus. Istället för att prata om jämställdhet: fördelning, tolkningsföreträde eller vad det än må vara så förväntas vi seriöst bemöta denna typ av uttalanden som alla går ut på att jämställdheten har gått för långt. Newsflash: jämställdhet kan per definition inte gå för långt. Om det är så att man menar att mäns makt över kvinnor, barn, djur, film, ekonomi, politik och så vidare har minskat så kan man säga det. Om det är så att man tycker att det är jävligt trist att dela med sig av kakan så kan man säga det. Är det detta du menar, Rafael, att det är tråkigt att dela på kakan?

För det andra så är det helt enkelt inte sant. Be om ursäkt för att man är man och vill göra film? PLEASE. Vem tror du att du lurar Rafael? Det är så oerhört dumt och verklighetsfrånvänt att jag tappar luften. Men ok, låt oss undersöka saken i ett lite större perspektiv (obs. nu handlar det inte enbart om din film Mörkt vatten som säkert är jättebra).

Här är en bild från just Svenska filminstitutets (som hade fräckhet nog att ta avstånd från ditt projekt) hemsida. Här presenteras statistik som gäller just långfilmer och som gäller fördelningen mellan kvinnor och män under perioden 2006-2011. Länk till hemsidan här! På hemsidan finns även annan statistik, t.ex. från helåret 2011, och de siffrorna ser lite annorlunda ut men eftersom du, Rafael, och dina likar verkar prata om en trend (obs, detta är min tolkning Rafael!) eller ett allmänt läskigt klimat som missgynnar män så torde statistik som visar genomsnitt för de senaste åren vara mest aktuellt i sammanhanget(?).

Okej, så om vi kollar på siffrorna för perioden 2006-2011 så ser vi alltså under andel långa spelfilmer totalt att det inte rör sig om något kvinnovälde. Siffrorna ligger som som lägst på 19% och som högst på 32% – inte 90% som en skulle kunna tro när vi läser om hur svårt männen har i denna kvinnodominerande bransch. Om vi så kollar de filmer som fått konsulentstöd så är det i avseendet manusförfattare som jämställdhetsmålet dvs minst 40% är uppnått (marknadsstöd ej medräknat, mer om marknadsstöd här). Matriarkatet låter vänta på sig, Rafael.

Men Rafael, du är förstås också ledsen för att män inte vinner tillräckligt många priser. Och det vet vi ju att män har jättesvårt att få komma intill, se bara på Cannes i år – inte en enda man så långt ögat kunde nå, bara massa elaka kvinnor som satt och konspirerade om hur man kan vara så elaka och så orättvisa och så dumma som möjligt mot männen.

Om du vill läsa om gubbarna i Cannes, Rafael, så rekommenderar jag den görsketabra bloggen Feministisk Filmfasta, där Wanda Bendjelloul skriver om en massa saker, bland annat om Cannes här. Och här skriver hon om din kompis Thomas. Om du istället är intresserad av vems berättelse som berättas bland oscarsvinnarna så kan du kolla på detta klipp där Anita Sarkeesian från Feminist Frequency går igenom vilka filmer som vunnit för Best picture. För om vi ska undersöka jämställdhet inom filmindustrin så kan det vara lämpligt att inte enbart kolla på vem som gör filmen utan också vems historia som berättas (men det är ett annat inlägg).

Jaja spela roll, det går inte att överföra till svenska förhållanden, kanske du säger: Apflickorna kammade ju hem flera guldbaggar här i feminismens Saudiarabien bara häromasistens. Och det är ju sant, Rafael, det är fullkomligt sant.

Så, jag har tagit mig friheten att kolla upp vem som vunnit guldbaggen för bästa regi (jag tänkte att det var passande eftersom du själv regisserat Mörkt vatten, Rafael) från och med filmåret 1963/64 till filmåret 2011.

Och de heter:

Ingmar, Arne, Alf, Jan, Kjell, Bo, Lars, Tage, Johan, Vilgot, Hans, Jan (en annan Jan), Marianne, Olle, Stefan, Kay, Hans (samma Hans), Ingmar (samma Ingmar), Hrafn, Hans (samma Hans), Suzanne, Kjell (samma Kjell), Max, Åke, Kjell (samma Kjell), Anders, Colin, Clas, Ulf & Åsa, Bo (samma Bo), Kjell (en annan Kjell), Daniel, Lukas, Ella, Roy, Jan (samma Jan som första Jan), Lukas (samma Lukas), Björn, Thomas, Ulf, Catti & Ylva, Roy (samma Roy), Thomas (samma Thomas), Lisa, Pernilla och Ruben.

Av 46 utdelade guldbaggar är 7 stycken utdelade till kvinnor (varav en av dem är till en kvinna i par med en man och en annan till två kvinnor i par) vilket ger ungefär 15%. Eftersom mina mattekunskaper är ringa och jag omöjligt kan få ihop detta till synes låga procenttal med ditt påstående, Rafael, så använde jag mig av denna fräcka hemsida för att dubbelkolla resultatet – för visst måste det väl vara mig det är fel på? Men till min stora förvåning fick jag se detta:

Men bästa manus då!? skriker du nu och jag har självfallet skummat igenom dessa också. Från och med filmåret 1988 till filmåret 2011. Länk! Dessa vinnare heter (jag markerar inte längre huruvida det är samma eller inte, jag tror du fattat poängen):

Bengt & Lennart, Stig & Åke, Kjell, Clas, Ingmar, Daniel & Jonas, Peter & Rolf, Jonas, Per Olov, Annika, Lukas, Ulf, Roy, Hans & Mikael, Lukas, Björn, Maria, Lena, Hans & Ylva, Roy, John, Ulf, Lisa och Josefine & Lisa.

Här av 24 stycken utdelade är 6 utdelade till kvinnor (varav en bagge gått till en kvinna tillsammans med en man och en annan till två kvinnor – dock kan vi se att det är inte är helt ovanligt att man skriver i par) vilket ger 25%. Här har i alla fall en fjärdedel gått till kvinnor. Vi kan ha i åtanke att jag här började räkna 1988 (kategorierna bästa regi, bästa kvinnliga- samt bästa manliga skådespelarprestation är de kategorier som varit med sedan starten, det har inte t.ex. bästa manus). När man räknar procent, Rafael, så blir det ju så – om vi hade räknat på bara 2011 så hade 100% av alla guldbaggar för bästa manus gått till kvinnor t.ex – och kanske är det mer rättvist att börja i slutet av 80-talet eftersom branschen faktiskt har förändrats? Vi ser ju faktiskt att det är tätare med guldbaggar till kvinnor de senaste åren. Kan det vara detta som gör dig upprörd, Rafael?

Ja, men bästa film då, producenterna!? skriker du. Och jag undrar, skulle inte du kunna ta på dig att kolla upp det i läxa tills nästa gång du ska uttala dig om frågor som rör jämställdhet inom filmindustrin, Rafael?

Jag har gett dig verktygen, Rafael: först går du in här och så väljer du vinnare av bästa film för alla år och sen kan du kolla hur det ser ut bland namnen där. Oftast när ett namn låter lite ”gubbigt” som typ Lennart så betyder det att det är en man, men man ska vara normkritisk och du vet ibland blir man osäker och då kan man googla. För att googla trycker man bara i http://www.google.se i adressfältet och sen finns det som en liten ruta där man kan skriva i namnet och så kan man läsa lite om personen på t.ex en sida som heter Wikipedia. Var uppmärksam på ord som han typ ”Lennart han föddes … osv” för det brukar betyda att människan har penis eller att personen ”står upp och kissar” för att använda ett språk som du förstår. (Om du hittar någon hen – vi är ju trots allt i facking politiskt korrekta flatfeministmaffia-Sverige så kan du kontakta mig bara.) Sen räknar du bara, Rafael, hur många priser som totalt delats ut och sedan hur många av dom som delats ut till kvinnor (men här är det klurigt eftersom det inte är ovanligt att det är produktionsbolag som står bakom filmer snarare än enskilda filmskapare). Sist av allt tar du dom siffrorna och – du kommer ihåg den fräcka hemsidan som jag visade? – går in här och fyller i. Det är egentligen inte alls svårt men det tar tid och jag måste tyvärr sticka iväg och konspirera lite samtidigt som jag aktivt avhåller mig från att raka mig under armarna.

Okej? Okej. Kram!

/ Josephine

Ps. om du, eller någon annan för den delen, hittar några felaktigheter i mina uträkningar så kan det mycket väl vara så att jag glömt någon på vägen eller liknande – men kanske kan det i alla fall ge en liten bild av hur det ser ut? Jag vill också passa på att säga att jag inte vet någonting om dig som person, Rafael eller vad du gör för att främja jämställdheten t.ex. Jag tvivlar heller inte på att du haft det kämpigt med din nya film. Du är säkert en jättefin människa: du tillfrågades om din subjektiva åsikt och det var också den fick ta del av. Det som är problematiskt är inte du som person, Rafael, utan att åsikter som dessa oreflekterat presenteras som en sanning och sen får stå oemotsagda. Avslutningsvis förstår jag om du skulle tycka att det är orättvist att jag låter dig representera någonting som är större än dig och som du inte ensam skapat (men kanske är en del i?). Ta hand om dig.

Annonser

31 thoughts on “Kära Rafael

    • Att män är de ”riktiga” förlorarna? 🙂
      (Tycker visserligen att alla är förlorare i en värld som inte är jämställd – men att det skulle handla om att ”jämtälldheten gått för långt” eller liknande är rätt skrattretande tycker jag.)

  1. Det var nog snarare att hans film inte var bra som gjorde att de inte gillade idén än att han var man.
    Jag kan också bli förbannad på killar som låtsas vara orätvist behandlade. Har ni/du också stött på kommentaren om att det är lika många kvinnor som mördar och misshandlar i hemmet? Jag har hört många helt normala killar säga detta till mig och varje gång har jag lust att släpa med dem till en dator och gå in på statistisk centralbyrå och visa hur många mord och våldsbrott som begås av män respektive kvinnor.
    Jag säger inte att män är sämre människor bara för att ett visst antal män begår brott, jag tycker bara att man inte kan förneka skillnader som faktiskt finns, för att kunna bekämpa orätvisor.
    Män har fortfarande övertaget på många plan.

    • Det var nog snarare det ja! 🙂

      Fast det kan förstås vara så att han seriöst upplever sig vara missgynnad och jag vet inte riktigt vad en kan säga om det i så fall.

      Oh ja, det är den vanligaste kommentaren jag får typ. När jag pratar om tjejer som blir våldtagna = ”vissa ljuger faktiskt om att de blir våldtagna också”. När jag pratar om mäns våld mot kvinnor = ”finns kvinnor som slår sina män”. Osv osv.

      Extremt tröttsamt. En ska alltid ha statistiken med sig, bara ”jasså så det säger du – ursäkta mig en minut så ska jag kolla upp det här!” 🙂

      Jag håller helt med dig! Kram.

  2. Filmbranschen är extremt mansdominerad – på alla plan. Jag jobbar själv med post-production och jag är ensam kvinna på mitt företag. Grannföretaget (också post-produktionsbolag) har fler, men de är koordinatorer, ekonomer, receptionister. INGEN är operatör eller jobbar med teknik.

    • Ja, jag har förstått att det tyvärr inte är ovanligt att det ser ut så, det är trist. Men tur att du finns.

  3. Älskar att du orkar skriva svar på tal och med hjälp av siffror och bevisar ÄN EN GÅNG att vi lever i ett samhälle med lång väg kvar till total jämställdhet!

  4. Och en vacker dag upptäcker även du, Josefine, att den här stora utläggningen du precis spenderat din tid, Josefine, placerar dig i exakt samma fåra som Rafael.

    Det är inte svart på vitt. Män kvoteras ej in på arbeten ALLTID, och kvinnor är EJ de enda utsatta i diskriminerings/könsdebatten.

    Jag själv upplever ofta hur man som kille knappt vågar hävda sig själv pga div könsdiskrimineringsstereotyper.
    Du framstår lite som färgade människor som hatar rasister och ljushyade

  5. Att be om ursäkt för att vara man och göra film sas med referens till Svenska filminstitutet, som enligt honom diskriminerar manliga filmskapare. Men det var kanske lite för svårt att ta till sig för en inbiten ideolog…
    ”Han fick inget gehör från Svenska filminstitutet över huvud taget när han försökte få filmen finansierad.”

      • Jag slutade läsa vid ”kränkta män” och de vanliga aggressiva harangerna. Det är väl andelen män som fått ekonomiskt stöd från filminstitutet och inte andelen män som fått guldbaggar som är frågan?

      • Intressant att du verkar anse att jag ska vara intresserad av dina åsikter kring mitt inlägg när du själv skriver att du inte läst det. Om du är intresserad av andra saker än vad jag skriver om så är det fritt fram för dig att undersöka dom sakerna. Tack för inget hejdå.

  6. Det verkar förstås konstigt att både kvinnliga och manliga regissörer kan känna sig diskriminerade samtidigt, det verkar ju inte gå ihop rent matematiskt. Men jag tror det beror på att man använder två olika definitioner på jämställdhet. Dels den klassiska liberala, kvalitativa definitionen – lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter oberoende av kön, dels den kvantitativa – varje kön bör vara representerat med 50%. Det kolliderar logiskt att använda båda definitionerna samtidigt, och det verkar inte riktigt som detta diskuteras, alltså att i ena fallet ska könet inte spela roll, i andra är det könet som spelar roll. Män är i majoritet i regiyrket och riskerar förstås enligt den kvalitativa definitionen att diskrimineras på individnivå om man begränsar deras ‘del av kakan’ (räknar man antalet ansökningar om filmstöd lär det handla om ca 75/25% mellan män och kvinnor). Det går kanske att argumentera för det, men debatten präglas av en viss förvirring – och leder till avsevärd frustration hos både kvinnor och män – så länge man inte problematiserar själva definitionen av jämställdhet. Jag är själv manlig regissör, fast oetablerad i filmbranschen, och upplever inte att jag har någon fördel bara för att jag råkar tillhöra majoritetskönet. Snarare tvärtom – då Kjell Sundvall, Roy Andersson m.fl har fått sitt, blir det ju inte mycket kvar till oetablerade manliga regissörer som vill göra film, särskilt inte om den inte är uppenbart kommersiell. Å andra sidan ser jag som publik gärna fler filmer av kvinnliga upphovspersoner, eftersom jag tror att det finns fler oberättade historier där. Men som sagt, denna debatt står och stampar i skyttegravarna så länge vi inte reder ut begreppen.

    • Jag tänker att de flesta skulle hålla med om att vi vill ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter oberoende av kön. Tyvärr ser det inte ut så. Men i ett jämställt samhälle skulle kvotering med mål om t.ex. 50/50 inte behövas. Jag ser kvotering som ett uttryck för att aktivt se till att inte välja ”traditionellt” utan att man på faktiskt ser kompetens där de flesta, tyvärr, tror att den inte finns. Det kan handla om att inte reflexmässigt tro att Anna är bättre på förskolan än Ahmed för hon råkar va kvinna och därför anses vara bra på barn. Eller att Bengts manus reflexmässigt ges stöd framför Evitas. Jag vill egentligen inte leva i ett samhälle där inte detta görs automatiskt men forskning visar att vi tenderar välja ”traditionellt” när vi väljer. På individnivå kommer vissa män drabbas av att biten av kakan blir mindre på samma sätt som kvinnor som individer har drabbats och fortfarande drabbas av att deras bit är liten, att deras kompetens aldrig syns.

      Jag tänker att diskussionen ofta hamnar vid att skylla på att jämställdheten gått för långt. Att kvinnorna får fördelar som män av hävd skulle haft. Om det är så att man upplever att man som oetablerad eller etablerad filmskapare vill göra en smalare film och har svårt att få igenom detta för att det finns en tendens att välja kommersiella idéer som drar in stålar – så är det inte kvinnor: inom film, eller i samhället i stort man ska skylla på. Om man har svårt att komma intill pga de stora Kjell och Roy så är det inte kvinnorna som man ska skylla på. Det handlar inte om att jämställdheten gått för långt. Diskussionen bör kanske förslagsvis handla om: etablerad vs oteblerad, genikult, kommersialism vs independent osv osv. Rafael var lite inne på det i artikeln och det hade varit uppfriskande om han, istället för att ”skylla på kvinnorna”, skulle fortsatt på linjen om att det är svårt även för honom att göra film som inte är Göta kanal (som han ju tog upp). Det hade kunnat vara intressant att få en diskussion om hur t.ex. regeringen behandlar filmvärlden. Osv osv. För det är ingen som tvivlar på att det är ett hårt klimat inom branschen.

      Världens uppsats, nerkladdade tankar bara, hoppas du kan läsa och förstå vad jag menar (känner själv jag är seg i huvudet). Och tack för din kommentar, den va intressant att läsa.

      • Fast hur vet vi att det inte är jämställt egentligen? Alltså om vi accepterar den kvalitativa definitionen av jämställdhet? Att filmbranschen är mansdominerad vet vi, men hur vet vi att kvinnliga upphovspersoner blir diskriminerade? Jag tror faktiskt inte alls att Bengts manus reflexmässigt ges företräde framför Evitas. Inte av filmkonsulenterna, som så länge jag har varit med har arbetat under starka påtryckningarna att verka för mer film med kvinnliga upphovspersoner. Problemet är att film är dyrt och en film behöver utöver filmstödet finansiärer utanför filmstödssystemet, och då betyder ‘bankability’/erfarenhet en hel del – ergo Kjell Sundvall. Som dessutom verkar i mer kommersiellt intressanta genrer som polisfilm/actionfilm, en mer eller mindre helt manlig angelägenhet. Ett annat aber är att det bara är män – t.ex. Rafael E – som gör film utanför stödsystemen, men de räknas också in i statistiken. Ska män som vill göra mer konstnärligt syftande film straffas för det? Jag hade önskat att debatten om svensk film handlade om varför den inte är bättre, snarare än upphovspersonernas kön. Samt att det gick att mäta/diskutera diskriminering på andra sätt än att bara räkna skallar.

      • Jag tycker att räkna skallar behövs. Jag ser gärna också en djupare analys, men för närvarande verkar det vara nog så provocerande att kräva 40/60 vilket jämställdhetsmålet är när man räknar skallar. Om vi ska prata jämställdhet inom filmbranschen skulle jag också se en aktiv diskussion om vems historia som berättas t.ex. För jag tycker att jämställdhet är viktigt. Liksom jag tycker det är viktigt att diskutera andra saker såsom komresiell vs independent t.ex. Jag tror inte att vi klarar av att ha flera saker i huvudet samtidigt.

  7. Ingen kommentar till senaste artikeln, bara en stor ”tummen-upp” för denna blogg. Upptäckte den idag via en vän på FB. Starkt, smart och välskrivet.
    Som far till två döttrar har jag tvingats inse hur viktigt det är med den här typen av motvikter till den fortfarande rådande ordningen. En ordning jag definitivt inte tänkte eller reagerade på innan jag blev far för 20 år sedan.
    Tack för det ni gör!

    • Åh kul att du hittat hit och tack för de peppande orden! Fint att du ser oss som en typ av motvikt! Och fint att du finns där för dina döttrar på det här sättet!
      Kram

  8. Bra skrivet. Alla vet ju att tjejer inte klarar av att konkurrera med killar på lika villkor. Därför behöver staten kvotera och göra speciella satsningar på tjejer. Som att ge en lika stor del av filmpengarna till tjejer trots att det är fler killar som söker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s