It’s a man’s world

Jag har alltid älskat sport. Jag kommer ihåg sommaren 94, jag minns SM-guld, OS-titlar och uppflyttning från div 2 till Superettan. Jag har rest runt i Sverige och hejat på lag. Men när det kommer till sport och supporterkultur så finns det en sak som framträder oerhört tydligt, nämligen att idrotten är männens värld.

Supporterkulturen är oerhört präglad av manlighet och männens normer och värderingar. Det dåliga är kvinnligt. Sport som utövas av kvinnor är sämre. Sportjournalister som är kvinnor är inkvoterade.

Så många gånger har jag stått på en läktare och fått höra kommentarer om tjejkast, att spelarna är fittor eller horor eller att de är svaga som små flickor.

Stämningen mellan supportrarna är starkt präglade av manlighet. Det ska brölas, dunkas i ryggar och förlöjligas. Det ska skojbråkas, boxas och dras sexistiska skämt.

Som tjej och supporter är det underförstått att en enbart är på läktaren för att en är kär i en spelare eller i någon av de ”riktiga” supportrarna. Om inte så måste en som kvinna vara oerhört mycket mer påläst och kunna oändligt många fler namn, mer statistik eller fler viktiga årtal för att bli tagen på allvar.

Det leder till att jag inte känner mig lika välkommen som supporter. Jag måste, för att accepteras av de andra supportrarna, anamma deras manliga värderingar, uttryckssätt och normer. Jag måste också bröla och dra sexistiska skämt, bete mig riktigt grabbigt, annars avviker jag ännu mer än vad jag redan gör genom att vara tjej. Annars är jag ingen riktigt supporter och då kan jag lika gärna stanna hemma och titta på sporten på TV. Annars stör jag alldeles för mycket i den skyddade, manliga sportvärlden.

Skrivet av: Susanna

Det måste sluta handla om att jag ska undvika en våldtäkt

Det är något med sommaren. Den här tiden på året, blir jag mer än någonsin, påmind om min våldtäktsbarhet. Tidningarnas löpsedlar skriker ”Överfallsvåldtäkt” och listar min stads femton farligaste platser. Det tipsas om att man ska undvika att gå hem själv om kvällen. Inte dricka sig för full. Inte följa med okända eller halvkända män på efterfest.
Det kallas onödigt riskbeteende.
Och jag blir så jävla trött.

Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt att passa mig. Akta mig. Vara rädd. Gått omvägar. Tagit taxi. Hoppat över efterfester jag egentligen velat gå på. Låtit bli att vara trevlig mot okända (för att inte uppfattas som flörtig). Stannat hemma för att slippa åka själv genom stan sen. Hållit sms-kontakt med tre vänner samtidigt på väg hem. Gått tidigare fast jag egentligen velat stanna, för att få sällskap till bussen. Druckit vatten istället för en drink. Tagit taxi igen. Valt låga skor för att kunna springa om jag skulle behöva. Tagit en längre klänning, än den jag egentligen ville ha (för att inte uppfattassom utmanande). Jag har anpassat mig så in i helvete. Lyssnat på vartenda råd jag fått.

Och jag är så ledsen för att säga det. Det hjälper inte. Jag önskar det hade varit tillräckligt. Men, trots allt jag undviker. Trots allt vi gör. För att inte vara ett ”attraktivt objekt” För att inte ägna oss åt ”onödigt riskbeteende”. Likt förbannat blir vi tjejer våldtagna. Både på väg hem från krogen en lördagsnatt. Men också i en taxi på måndag morgon. Av vår partner en tisdagskväll. Av killkompisen på en efterfest där alla andra somnade. Av arbetskollegan en onsdag när det bara är vi två kvar som jobbar över.

Problemet är inte vi.
Anledningen till att tjejer våldtas är inte att vi ägnar oss riskbeteenden.
Anledningen är att män (för majoriteten av förövarna är män) tar sig rätten att ha sex med tjejer som inte vill. För att män inte kan respektera ett nej.

Kan vi inte flytta fokus för ett tag?
Låta denna sommarens tipslista istället vända sig till er:
Våldtäktsmän.
Förövare.
Er jag uppmanas akta mig för.

  • Till att börja med, respektera ett nej.
  • Respektera även det outtalade nejet. Ni vet, det där som bara känns. Man känner väldigt ofta och ganska enkelt om den man själv vill ha sex med, vill eller inte. Om man känner på sig att den inte vill, låt bli. Är du tveksam. Låt bli.
  • Om du har svårt att respektera ett nej, till exempel i samband med att du druckit alkohol. Låt bli att dricka.
  • Om du tycker att en drink eller en komplimang är ett pris du betalar för att få ha sex med en tjej. Låt bli att bjuda tjejer på drinkar. Låt bli komplimanger. Vi är inga handelsvaror. Du kan varken köpa mitt sällskap eller min kropp med en dåligt blandad cosmo eller med kommentarer om mina ögon.
  • Om du tänker att tjejers val av alkoholintag, klädsel eller dansstil egentligen är ett sätt att signalera att de gillar att tvingas till sex, har du 1. fel. och behöver du 2. hjälp att hantera din/ditt kvinno(syn)hat.
  • Om du känner på dig att du har en vän, som kan ha svårt att respektera kvinnors rätt till sin egen kropp. Se till att följa honom hem eller i alla fall ha kontakt med honom tills han är hemma, så att du själv kan sova lugnt sen.
  • Om du vet att din vän ändå hade sex med något mot dennes vilja. Anmäl honom. Det är ett brott. Ett allvarligt brott.

Till alla er som våldtar. Ni har ett val.
Till alla er som våldtas. Det är inte ert fel.

Metallscenen kräver (ännu) sitt bullshitfilter!

Dagens inlägg är ett gästinlägg från Jenny, nyss hemmkommen från en annan festival, Get Away Rock i Gävle.

Jag är rockbrud! Jag verkligen älskar hårdrock, metall (och punk) ju skränigare, ju hårdare och bullrigare ju mer hemma känner jag mig. Jag gillar musiken, klädstilen/arna och stämningen. Jag lockades aldrig av festivaler som Hultsfred men när det är dags för Sweden Rock Festival eller nykomlingen Get away Rock så finns det få saker som håller mig hemma.

Jag var inte så gammal när jag upptäckte att hårdrocken var min stil. Jag växte upp med pudelrocken, umgicks mestadels med hårdrockare och socialiserades in i kulturen. Rockkultutren är utan tvekan den heterosexuella vita mannens arena. Vi ser dem på scenen och vi ser dem i publiken. Sex, drugs and rock n´roll ingår i motto, inte minst i 80-talsrocken. I mina tonår fanns det en fascination av denna värld. Det kan så här i efterhand vara pinsamt att säga men för tonårs-Jenny fanns det något lockande i den frihet som rockerlivet symboliserade. Kvinnliga föreblider fanns det få av men Joan Jett var så klart den coolaste av dem alla. (Bea har tidigare bloggat om könsfördelningen bland festivalmusikerna, i rockscenen är det knappt ens lönt att börja räkna…). Kvinnans roll på rockscenen upplevdes mestadels som groupierollen, tonårs-Jenny tyckte nog att det fanns en viss frihet och självbekräftande i den rollen också, trots allt så dras vi ju till de förebilder som presenteras.

Men så hände något, som det så ofta gör här i livet. Kanske växte jag upp. I alla fall var det ett första steg till avståndstagande. Tidigt 2000-tal såg jag Danzig och fick backstagepass. Jag var egentligen tveksam att gå då mina killkompisar på inga villkor fick följa med men tänkte att det vore korkat att missa tillfället att komma backstage… sen den dagen har jag varit aktiv skeptisk till groupielivet; att se hur roadies roffar åt sig av kvinnorna som i sin tur åmar sig för att få vara nära något (sorry någon) som varit stjärnorna nära. Besviken men egentligen inte förvånad gick jag där ifrån lätt äcklad. Gratis sprit och kladdiga män klarar jag mig bra utan.

Efter att under nästan hela 2000-talet varit borta från SRF gjorde jag i år mina tredje SRF och GRF på raken. Att vara feminsit på rockscenen kräver att ha med sig sitt bullshitfiler! Rockscenen är patriarkal; jag vet det! Jag må inte gilla det men den tidiga socialiseringsprocessen har gett mig en förmåga att filtrera men det finns en gräns. När jag på SRF såg Steel Panther göra sin tragikkomik till scenshow; en parodi på 80-talsrocken där scenen fylls av brudar som uppmuntras att visa tuttarna; tänker jag `har vi inte kommit längre´? Suckar men konstaterar att publiken mesta dels tycks uppfatta det som någon slags komedi. Men när Manowar gör entré på GRF får jag nog. Det börjar helt okej men efter cirka fyrtio minuter tar basisten Joey DeMaio (man föd 1954) över micken och frågar om det finns någon man som kan spela gitarr? (ja förbjude att en kvinna kan spela) Undertiden denna man tar sig upp mot scenen erbjuder DaMaio generöst nog även en blond kvinna (ja självklart är hon blond, brunnetter gör sig icke besväret hos 80-talsbanden) att komma upp på scen. Ja eller erbjuder och erbjuder… jag tror den rätta frasen var `don´t be shy honey you know you want it – and feel free to show your boobies – the audience wants that, don´t they?!?´Killen gör entré på scenen ungefär samtidigt som nämnda kvinna. Han kläs i en gitarr som han, om han spelar bra nog, får behålla. `And also I´ll give you this bitch as a present from me to fuck ´!, skränar DeMaio. Och precis där och då brister mitt bullshitfilter!

Kära Joey DeMaio, nästa gång önskar jag att det är mig du tar upp, så vi kan ha ett litet samtal inför de 15 000 du anser dig berättigad att bjuda ut kvinnor inför. För DeMaio jag är helt övertygad om att du skulle tycka förnedringen var lika jobbig om det var du som blev objektifierad, utskämd och (i ditt fall) motsagd inför dina egna fans. Efter det kan du och jag prata om hur vi behandlar kvinnor med respekt och var gränsen från att vara patetisk till att bli ett riktigt praktarsle går.

Och till er runt omkring mig som efter mitt utbrott viska: ´hon var ju med på det, den blåsta bruden´; vill jag säga: Hur många av er skulle säga Fuck you och gå av scenen? Ni som skratta och/eller såg besvärade ut; jag hoppas ni (som jag) svara FUCK YOU!!!! När DeMaio efter killens (dåliga) gitarriff skrek `isn´t he worth fucking her!´. För DeMaio svaret är nej nej NEJ! Gårdagens hjälte är inte killen som med sitt manliga självförtroende, trots bristande kvalitet, lirar gitarr inför 12 000 personer utan bruden som svalde sin stolthet. Till henne vill jag säga Skulden är inte din! Och den är inte tonårs-Jennys. Skulden är DeMaios och alla andra skabbiga rockgubbar som inte fatta att det var inte fräscht 1985 och det är fan ännu ofräschare 2012!

När DeMaio en halvtimme senare avrundar showen med att prata svenska och säger att Manowar lovar att komma tillbaka till Sverige: är mitt svar tveklöst `Ni är välkomna först om ni lämnar ert manliga skitbeteende innan ni passerar gränsen`.

;

Dagens girlpower går till

Girlschool som i 30 år kämpat på som kvinnliga förebilder och Crucified Barbara som fortsätter rocka.

;

;

Gästinlägg skrivet av: Jenny

Va? Nej, men alltså, det finns inte så många kvinnor att boka.

I dagarna så pågår Putte i Parken i Karlstad, en stadsfestival som gör sitt första år efter flytt från Karlskoga. I slutet av förra året fick jag tips om den här artikeln som berör frågan om hur festivalscenen ser ut runtom i vårt land.

10 av 11 kontaktade festivaler saknar en jämställdhetsplan. En jämställdhetsplan som kan vara ledstjärna inte bara för arbetet med festivalutbudet utan också för hur de jobbar intern i festivalledningen. Som också framgår i artikeln så är Storsjöyran den enda större festivalen som har en kvinna som bokningsansvarig.

Att så få ser sin möjlighet att arbeta med jämställdhet, på ett område som är så extremt mansdominerat, är förbryllande för mig. Det är lätt att slå ut med händerna och mena att ”utbudet är så litet så vi kan inte göra något.” Precis som för alla andra som agerar eller kan agera som opinionsbildare på något sätt så gäller det att se till vilken insats en kan göra själv. I detta fall kan ju ett sätt vara att lyfta problemet med att, som Andrea Wiktorsson säger, replokalerna är killarnas domän. Här krävs ett stort arbete och vilka kan vara bättre förspråkare för att möjliggöra jämställdhet på musikens område än festivalerna? Ett fantastiskt sätt att få bra uppmärksamhet.

När 2011 summerades och det mest korkade och människofientliga uttalandet korades så fanns Håkan Karlsson, bokare på Emmabodafestivalen, med i toppen på listan med följande:

”–Vi bokar bara bra artister. Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat. Vi bokar det vi tycker om och det som passar. Vi gör en fest för oss själva. Detta intresserar oss inte ett dugg. Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig egentligen. Det är inte vårt uppdrag att titta på sånt.

Så du håller inte med om att ni som arrangörer har ett ansvar?

Nej, det tycker jag inte. Jag kan ju inte påverka heller. Jag kan inte boka en bunt med skit och sälja 300 biljetter. Det är en konstig app­roach att ha till musiken. Jag respekterar verkligen jämställdhets­ideal, men det är inget jag kan lägga in i mitt arbete och jag är stolt över att jag inte gör det, säger Håkan Karlsson.

Du har skapat dig själv enorma problem om du ska utgå ifrån kön i stället för musik. Kvinnor är inte sämre på något sätt men det finns ett mycket smalare utbud. Bland kvinnliga dj:er finns det knappt några alternativ. Utan tanke på innehåll så kan man boka jämställt. Men om man vill att det ska vara bra så finns det inte 50/50 att tillgå.”

Hur nu handikappade och krymplingar (verkligen ”the word” 2011) kom med i samtalet som rörde sig om kvinnliga artister och jämställda festivaler vet jag inte. Han kanske har en lite skadad associationsförmåga som jag inte en kan försöka mig på att förstå. Så Herr Karlsson kan inte boka en bunt med skit (vilket kvinnliga musiker och artister tydligen är enligt utsago) så därför kan han inte ha ett jämställdhetsperspektiv i sitt arbete och det är han stolt över. Högst motstridigt då stolthet torde vara en känsla som följer efter en handling/beteende som en själv värderar högt och har lyckats upprätthålla/utföra. Att vara stolt över ett faktum (vilket han ju påstår att omöjligheten att anlägga ett jämställdhetsperspektiv i sitt arbete är) verkar besynnerligt.

Men grattis Håkan Karlsson för ditt pris som en av förra årets mest jämställdhetsfientliga. Var stolt vet jag. Om du jobbar på det kanske du kan behålla din plats i toppen.

Men så finns det en festival som jobbar aktivt med jämställdhet, Popaganda som vill verka för att ge en bild av hur de själva vill att det ska se ut på scenerna. Niklas Jonsson säger så här:

”– Vi har ett ansvar att skicka signalerna. Men det är svårt att säga hur mycket vi kan förändra. Vi tycker det är viktigt och har ett ansvar inte bara som förening utan som samhällsmedborgare. Man vore en riktigt kass människa om man inte skulle vilja bli bättre på den här fronten.”

Tänk så mycket jag håller med om det sista i uttalandet vilket ju gör att herr Karlsson kvalar in någonstans långt under kass.

Flertalet bokare uttalar sig också och samtliga betonar att de bokar efter kvalitet och inte kön. Jag måste ha missat något, vilket ju vore förödande för mitt varande. Att kön och kvalitet skulle vara ömsesidigt uteslutande parametrar till det manliga könets fördel. Oh, fuck. Vad ska jag göra nu?

Pressansvariga Martin Forsman säger till exempel så här: ”Kvotering på hårdrocksfestivaler skulle inte leda till att fler unga tjejer började spela elgitarr och startade band.”

Han har gjort en raffinerad analys minsann. Verkar ha koll på det där. Förebilder herr Forsman, förebilder. Om unga tjejer aldrig får se kvinnor på scen med elgitarr så minskar sannolikheten att de kommer på tanken att själva börja.


Mitt tips till festivalledningar är att jobba aktivt för att boka fler kvinnliga artister till festivalerna, ta fram jämställdhetsplaner och jobba aktivt med dem, lyft frågan om att replokalerna måste sluta vara killarnas domän och jobba med era sunkiga attityder.

Efter en genomgång av artisterna på Putte i Parken så räknade jag till 8 akter med kvinnor av totalt 75. Även om jag har missat någon så ser en ju tydligt hur det ser ut.

Skrivet av: Bea

Det handlar om strukturer

Som samhällsplanerarstudent och feminist försöker jag snappa upp och ta till mig på vilket sätt jag i mitt yrkesverksamma liv kan bidra till ett mer jämställt samhälle. En av de saker som allra oftast dyker upp är att planera trygga platser för att ge kvinnor och män samma möjlighet att röra sig i det offentliga rummet alla tider på dygnet. Undersökningar visar nämligen att vi kvinnor är de som i störst utsträckning känner oss otrygga utomhus, allra otryggast känner vi oss på kvällar och nätter på oupplysta ytor eller på ställen där det är lätt för någon annan att gömma sig, t.ex. i parker. Vår rädsla yttrar sig bland annat genom att vi har en rad olika metoder för att känna oss säkra. ha nycklarna i handen, prata i telefon (eller låtsas prata i telefon om det inte finns någon vaken vän att ringa), stoppa in håret innanför tröjan och gå maskulint osv. Den obalanserade trygghetskänslan mellan kvinnor och män gör att kvinnors trygghet är en jämställdhetsfråga inom planering.

Många föreläsare och texter som på något sätt berör jämställdhet i planeringen tar upp just trygghetsaspekten som ett exempel, ibland som enda exempel. Detta kombineras ofta med det fakta om att de mest våldsdrabbade i det offentliga rummet är män, män är så väl utövare av våld som utsatta för våld. Vi kvinnor, om vi nu ska vara rädda, bör vara det i sitt egna hem eftersom att det är där vi oftast utsätts för våld. Det är mer regel än undantag att dessa två saker tas upp samtidigt. Jag tycker att båda är viktiga att uppmärksamma men jag anser också att det är skevt att bara ta upp dessa fakta ihop. Eller snarare tycker jag att det fattas information när man bara kombinerar dessa två faktagrupper. Bara en text tar upp det jag nästan alltid saknar, samhällsstrukturen. Bara en enda text har förklarat  varför kvinnor är rädda när de rör sig i det offentliga rummet och varför det är viktigt att planera tryggare. En text som kopplat samman kvinnors rädsla med den könsmaktsordning som råder i vårt samhälle och beskrivit rädslan som en symptom på denna struktur. Det vi är rädda för när vi rör oss ute i det offentliga rummet är nämligen mäns våld mot kvinnor. Undersökningarna visar nämligen att det vi är rädda för när de går i en stadspark nattetid är män. När steg närmar sig bakom oss och vi slänger ett öga över axeln och ser en annan tjej andas vi ut och känner oss lite säkrare. Är det en eller flera män blir vi räddare, famlar i fickan efter något hårt eller knappar diskret in 112 på mobilen så att det bara är att ringa, ifall att.

Det som händer när man utelämnar varför är att man säger att jämställdhet i planeringen handlar om att ta hand om en rädsla som inte är något mer än en känsla, man säger att man måste planera tryggt trots att rädslan är obefogad. Man bortser från att känslan baseras utifrån något mer än det faktiska våldet, den baseras på den struktur som samhället bygger på. Man tar fram fakta om en rädsla, och man tar fram fakta om våldet, men det som utelämnas är vad orsaken till rädslan och hur det hör ihop med hur vårt samhälle ser ut. När man talar om att man måste planera tryggare för att kvinnor är rädda trots att vi inte utsätts skuldbelägger man oss kvinnor och vår rädsla. När man utelämnar strukturerna så utelämnar vi anledningen till varför det är en jämställdhetsfråga i planeringen. Målet med att planera tryggare är inte bara att kvinnor ska vara mindre rädda. Målet är att alla, oavsett kön1, ska ha lika tillgång till det offentliga rummet. En ha en tryggare miljö är att bota ett symptom som på sikt kan innebär att vi kan bota hela sjukdomen. Har vi alla lika tillgång till det offentliga rummet har en samhällsförändring skett. När den samhällsförändringen har skett har vi tagit ett litet steg på vägen mot ett jämställt samhälle. En tryggare miljö är ett medel, inte ett mål.

skrivet av: Elisabeth

1. Det är självklart inte enbart kvinnor som ska känna sig tryggare utan även andra utsatta grupper som också känner sig otrygga.