Metallscenen kräver (ännu) sitt bullshitfilter!

Dagens inlägg är ett gästinlägg från Jenny, nyss hemmkommen från en annan festival, Get Away Rock i Gävle.

Jag är rockbrud! Jag verkligen älskar hårdrock, metall (och punk) ju skränigare, ju hårdare och bullrigare ju mer hemma känner jag mig. Jag gillar musiken, klädstilen/arna och stämningen. Jag lockades aldrig av festivaler som Hultsfred men när det är dags för Sweden Rock Festival eller nykomlingen Get away Rock så finns det få saker som håller mig hemma.

Jag var inte så gammal när jag upptäckte att hårdrocken var min stil. Jag växte upp med pudelrocken, umgicks mestadels med hårdrockare och socialiserades in i kulturen. Rockkultutren är utan tvekan den heterosexuella vita mannens arena. Vi ser dem på scenen och vi ser dem i publiken. Sex, drugs and rock n´roll ingår i motto, inte minst i 80-talsrocken. I mina tonår fanns det en fascination av denna värld. Det kan så här i efterhand vara pinsamt att säga men för tonårs-Jenny fanns det något lockande i den frihet som rockerlivet symboliserade. Kvinnliga föreblider fanns det få av men Joan Jett var så klart den coolaste av dem alla. (Bea har tidigare bloggat om könsfördelningen bland festivalmusikerna, i rockscenen är det knappt ens lönt att börja räkna…). Kvinnans roll på rockscenen upplevdes mestadels som groupierollen, tonårs-Jenny tyckte nog att det fanns en viss frihet och självbekräftande i den rollen också, trots allt så dras vi ju till de förebilder som presenteras.

Men så hände något, som det så ofta gör här i livet. Kanske växte jag upp. I alla fall var det ett första steg till avståndstagande. Tidigt 2000-tal såg jag Danzig och fick backstagepass. Jag var egentligen tveksam att gå då mina killkompisar på inga villkor fick följa med men tänkte att det vore korkat att missa tillfället att komma backstage… sen den dagen har jag varit aktiv skeptisk till groupielivet; att se hur roadies roffar åt sig av kvinnorna som i sin tur åmar sig för att få vara nära något (sorry någon) som varit stjärnorna nära. Besviken men egentligen inte förvånad gick jag där ifrån lätt äcklad. Gratis sprit och kladdiga män klarar jag mig bra utan.

Efter att under nästan hela 2000-talet varit borta från SRF gjorde jag i år mina tredje SRF och GRF på raken. Att vara feminsit på rockscenen kräver att ha med sig sitt bullshitfiler! Rockscenen är patriarkal; jag vet det! Jag må inte gilla det men den tidiga socialiseringsprocessen har gett mig en förmåga att filtrera men det finns en gräns. När jag på SRF såg Steel Panther göra sin tragikkomik till scenshow; en parodi på 80-talsrocken där scenen fylls av brudar som uppmuntras att visa tuttarna; tänker jag `har vi inte kommit längre´? Suckar men konstaterar att publiken mesta dels tycks uppfatta det som någon slags komedi. Men när Manowar gör entré på GRF får jag nog. Det börjar helt okej men efter cirka fyrtio minuter tar basisten Joey DeMaio (man föd 1954) över micken och frågar om det finns någon man som kan spela gitarr? (ja förbjude att en kvinna kan spela) Undertiden denna man tar sig upp mot scenen erbjuder DaMaio generöst nog även en blond kvinna (ja självklart är hon blond, brunnetter gör sig icke besväret hos 80-talsbanden) att komma upp på scen. Ja eller erbjuder och erbjuder… jag tror den rätta frasen var `don´t be shy honey you know you want it – and feel free to show your boobies – the audience wants that, don´t they?!?´Killen gör entré på scenen ungefär samtidigt som nämnda kvinna. Han kläs i en gitarr som han, om han spelar bra nog, får behålla. `And also I´ll give you this bitch as a present from me to fuck ´!, skränar DeMaio. Och precis där och då brister mitt bullshitfilter!

Kära Joey DeMaio, nästa gång önskar jag att det är mig du tar upp, så vi kan ha ett litet samtal inför de 15 000 du anser dig berättigad att bjuda ut kvinnor inför. För DeMaio jag är helt övertygad om att du skulle tycka förnedringen var lika jobbig om det var du som blev objektifierad, utskämd och (i ditt fall) motsagd inför dina egna fans. Efter det kan du och jag prata om hur vi behandlar kvinnor med respekt och var gränsen från att vara patetisk till att bli ett riktigt praktarsle går.

Och till er runt omkring mig som efter mitt utbrott viska: ´hon var ju med på det, den blåsta bruden´; vill jag säga: Hur många av er skulle säga Fuck you och gå av scenen? Ni som skratta och/eller såg besvärade ut; jag hoppas ni (som jag) svara FUCK YOU!!!! När DeMaio efter killens (dåliga) gitarriff skrek `isn´t he worth fucking her!´. För DeMaio svaret är nej nej NEJ! Gårdagens hjälte är inte killen som med sitt manliga självförtroende, trots bristande kvalitet, lirar gitarr inför 12 000 personer utan bruden som svalde sin stolthet. Till henne vill jag säga Skulden är inte din! Och den är inte tonårs-Jennys. Skulden är DeMaios och alla andra skabbiga rockgubbar som inte fatta att det var inte fräscht 1985 och det är fan ännu ofräschare 2012!

När DeMaio en halvtimme senare avrundar showen med att prata svenska och säger att Manowar lovar att komma tillbaka till Sverige: är mitt svar tveklöst `Ni är välkomna först om ni lämnar ert manliga skitbeteende innan ni passerar gränsen`.

;

Dagens girlpower går till

Girlschool som i 30 år kämpat på som kvinnliga förebilder och Crucified Barbara som fortsätter rocka.

;

;

Gästinlägg skrivet av: Jenny

Annonser

5 thoughts on “Metallscenen kräver (ännu) sitt bullshitfilter!

  1. Välskrivet och tragiskt sant. Har precis själv reflekterat över detta, och har valt att rösta med fötterna genom att inte längre gå och se just dessa två band. Under Sweden Rock gick jag ifrån när de började med sitt ”break”, och Steel Panther såg jag inte alls just för att jag tycker att de står för en attityd och respektlöshet jag inte kan ställa upp på, oavsett hur mycket ”skämt och humor” de anser sig vara!

  2. I sak håller jag helt med dig om Steel Panther, jag lämnade också innan konserten var slut men valde att gå förbi för att själv få se om det är ett spektakel eller bara rakt igenom respektlöst. Så klart kan det ju diskuteras var gränsen går och jag tycker det finns en viss skillnad men likväl är det resultatet är likväl det samma; rockgubbarna tillåter sig att manifestera en genomdålig kvinnosyn.

    Men till något glädjande så var det ganska många på iaf GRF som tyckte att Manowar var pinsamma (för att uttrycka sig milt), Aftonbladet kritiserade dem i sin recension och när jag diskuterade kvoten kvinnliga artister på GRF var det flera som reagerade och tyckte att det var illa (och gick på Crusified Barbara för att se det kvinnoband som var på plats). Jag kanske inte ska ropa hej än men det händer saker även på rockscenen om än sakta

  3. Tack Jenny. Du har så rätt, Själv gick jag ifrån Manowar scen redan i öppningen därför att dom är så manligt heoiska att jag skäms. Men upplever hela tillställningen GRF som politik och black metal ( större medvetenhet i genus frågor). Grf innehöll mer black metal första året. Önskar vi kunnde backa lite.

  4. Ping: Yttrandefrihet och allt vad som man försvarar dumhet med - JohanKaluza

  5. Vi ska komma ihåg att De Maio kommer från en land där det är tradition att tjejer med stora rattar visar dem under gig. När de inte gör detta frivilligt tar han upp dem på scenen och låter dem göra det där i stället.

    Amerikaner anpassar sig sällan till andra länders kultur de är uppfostrade med att folk skall anpassa sig till dem. Samma sak gäller för övrigt i många andra länder också . Man skall utmärka sig och göra som man själv tycker är rätt oavsett om de är lämpligt i landet man befinner sig i eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s