Det är inte mitt jobb att städa upp efter er grabbar

Hans hand föll tungt på min axel. Våra raska steg lät i korridoren ekade nästan, trots arbetsiverns slag mot tangenterna i kontoren vi passerade på vägen. Mitt bröst var fyllt av förväntan och jag kunde äntligen andas ut. Det första arbetet är något alldeles särskilt och något mycket viktigt med den arbetsmarknad unga nyutexaminerade möter idag. Vår högste chef hade gett mig beröm och det kändes så bra. Handen föll tungt mot min axel och arbetskollegan alldeles nära bakom min rygg säger: ”Nu var du duktig va?”.

Det finns något unikt med hur prestationer kan tas från en person. Det är bara en blinkning mellan segerns sötma och skulden över att möjligtvis tagit emot något som man i andras ögon inte förtjänat. När jag berättat om händelsen efteråt har jag fått höra att jag inte var tillräckligt tjockhudad. Min kollega menade så klart ingenting. Han menade inte som han sa. Eller han menade det hans sa, ingenting mer. Jag har ifrågasatt mig själv och till slut nästan mitt förstånd.

När jag verkligen försökt skala av situationen alla dess lager, försökt göra den nästan endimensionell, så stör bilden mig ännu mer. Det enda jag får kvar är två äldre män och en ung kvinna i ett rum. Den ena av männen har arbetsgivaransvaret. Den unga kvinnan får beröm för något den andra äldre mannen skulle ha gjort, men låtit bli att göra. Det spelar ingen roll hur många lager jag skalar av så finns det kvar; varför blev jag inte dunkad i ryggen i stället? Det sura svaret, den bittra eftersmaken: jag är kvinna.

Vi skulle kunna lägga på ytterligare ett lager som jag skalat av: jag kunde ha gått till mötet och inte försökt städa undan den äldre kollegans jobb – men vad hade då hänt? För under min första tid i arbetslivet har jag sopat och sopat, städat och städat och då pratar vi inte om damning och dammsugning. Jag har röjt undan jobb, räddat deadlines, fixat och ordnat sådant som inte är mitt ansvar. Vad var det värt?

Ibland kan jag ligga vaken och tänka på den tunga handen på min axel och på hur lätt min kollega omintetgjorde min insats. Hur är det möjligt att i ett slag gå från hundra till noll? Svaret på den frågan är detsamma på varför jag fortsätter att vara målvakt för långt fler än mig själv i mitt eget arbete och klart mer än vad jag blivit betald att göra: om jag misslyckas kommer jag stå där i all min unga kvinnlighet och sakna den pall av makt som gör att jag kan kliva upp ett steg för att lägga handen på deras axlar och säga: det är inte mitt jobb att städa upp efter er grabbar.*

Skrivet av: Madeleine

*Arbetsplatsen är inte min nuvarande och förblir okänd – och irrelevant för texten.

Annonser

Är ”Skulden är inte min verkligen satt i skuld?” – En text om att inte vara svaret skyldig

Det är många (män) som tycker att vi på Skulden är inte min ska ställas till svars. Gärna korsförhöras. Helst skulle vi nog vara helt tysta, om vi inte tyckte som våra kritiker. Vi är också skyldiga. Satta i skuld. Genom att uttrycka oss i skrift på Internet har vi gjorts oss skyldiga. Skyldiga att kommentera, svara och förklara – stå till svars. Vi tycker inte att vi är skyldiga någon någonting. Vi är inte ens skyldiga att förklara för er varför vi finns. Men jag skulle kunna tänka mig att göra det. Tala om för dig, som undrar, i klartext, varför Skulden är inte min inte är skyldig dig som läsare någonting.

För några år sedan kunde vem som helst kalla sig feminist. Till och med Göran Persson kunde göra det. Det var normalt, det var som att säga jag är för jämställdhet. Och de två begreppen är så närbesläktade och så nästan identiska att de inte går att skilja åt. Men förklaringsmodellen feminism har blivit ett slagträ i en debatt där samhälleliga normer och självbilder utmanas. Feminismen har fått en backlash. En tillbakagång där de normer och självbilder som feminismen utmanar har vunnit mer mark. Idag är den vanligaste förklaringen av feminism från dem som inte är införstådda i begreppets verkliga mening att ”kvinnorna ska ta över”.

I den korttänkta och ibland plågsamt tröga debatt som uppstått när det gäller kvinnor och mäns jämställdhet så förekommer inte sällan hot om våld mot de kvinnor som uttrycker en åsikt. Jag har sett oräkneliga hotfulla kommentarer som för länge sedan klivit på det transferflyg som tar dig från destinationen ”värdefull samhällsdebatt” till destinationen ”om du inte tycker som jag är du en hora”. Det är som om reaktionen på kvinnors och framförallt feministers uttrycka åsikter på sitt eget sätt i sig självt förklarar varför feminismen behövs.

Skulden är inte min tillkom som ett svar på den backlash som feminismen har mött. Den korrigerade och rättande attityd som möter de som diskuterar jämställdhetsfrågor och som vill påverka sitt eget liv genom att välja annorlunda – genom att inte välja normen. Skulden är inte min skulle vara en plats där vi kunde skriva om de frågor som intresserar oss, inte skriva det som skulle uppröra andra minst. Vi har inte heller sagt oss vara forskare eller proffstyckare. Vi är en grupp på ungefär 15 tjejer som ville göra någonting bra tillsammans.

Vi har gett oss själva rätten och makten att godkänna eller inte godkänna kommentarer. Blogg verktyget ger oss den möjligheten. Vi har en tydlig kommentarspolicy som lyder ungefär så här ”har du ingenting snällt att säga är det lika bra att inte säga det alls”. Det här är inte ett debattforum, det är vår blogg. Det är vår kanal ut. Det är inte nödvändigtvis en kanal in för de arga män bakom tangentbord som inte delar vår åsikt. Vissa kräver att vi ska statistikbelägga alla våra inlägg med kommatecken och decimaler, vi är inte intresserade av det. Vi är inte Statistiska Centralbyrån. I en värld där vem som helst kan uttrycka sin åsikt är det så himla viktigt att just vi, femton feminister, skriver blogginlägg med fotnoter. Hur kommer det sig? Det är bara att ta en titt på t.ex. Aftonbladets kommentarfält för att förstå att det här kravet inte gäller alla.

Så om du måste veta: källan är vi själva. Källan är vi och alla de tjejer vi känner. Tjejjourare, politiker, kompisar, mormödrar, systrar – systerskapare utgör en ständig och oändlig källa till inspiration; både glädje och sorg, både svårmod och hjältemod. Vi hämtar vår inspiration och styrka i oss själva och varandra – det var den bilden vi ville förmedla. Vi hade aldrig ambitionen att rätta oss efter någon annan, dansa efter någon annans pipa. Framförallt hade vi inte tänkt rätta oss efter de som inte tycker som vi och som avkräver oss en skuld vi aldrig gjort oss skyldiga till. Herregud – vi rättar oss inte ens efter varandra. Vi som skriver här är så olika, men vi delar bloggens syfte och gemensamma nämnare.

Kvinnor är skyldiga till så mycket i samhället. Kvinnor är skyldiga till de övergrepp som begås mot dem. De förtjänar att bli slagna – de har ju åtminstone gjort något för att göra sin partner så upprörd att han slår henne. Kvinnor skulle lära sig att skyla sig bättre, det vet ju alla att om de inte gör det får de skylla sig själva. Om du inte får samma lön som dina manliga kollegor, då är du antagligen lite sämre – du får skylla dig själv om du saknar ambition. Eller, hur var det nu med analysen? Vi kvinnor är ju skyldiga till så himla mycket, tycker ni verkligen att vi är skyldiga er ett svar också? Skulden är inte min är en skuldfri oas. Ett alternativ till alla dessa skyldigheter som inte ger oss rättigheter.

Nu sitter du kanske där ute, ja du där, och blir lite arg. Du kanske vill skriva till någon av oss. Kanske till t.ex. Josephine, Katrin eller Elisabeth och säga att de är korkade och ska förklara sig? Du kanske vill skriva till t.ex. Maria, Malin och Torun att de offer de skrivit om får skylla sig själva – du kanske till och med tycker att de ska råka illa ut? Du kanske vill skriva till mig nu, Madeleine, att jag ska belägga allt jag skrivit med källa och fotnoter? Vi tänker inte ensamma bära ansvaret för hur vi upplever samhället. Vi har kastat av oss den våta filt som heter: jag är rädd för dig och vågar inte. Vi brinner för feminismen. För varje elak och krävande kommentar vi får så eldar du under vår sak.

Men framförallt ska detta fram: jag tror att jag talar för alla tjejer på Skulden är inte min – vi är inte skyldiga er någonting, skulden är inte vår.

Skrivet av: Madeleine

 

Det stora hotet och den lilla stjärten

Almedalen 2012, en vecka av politik som visar vart Sverige står, åt vilket håll insikterna går samt vad som är mest hett i år.

Där på plats var jag och arbetade inom ramen för ett säkrare samhälle i en förändrande värld, ett koncept som behandlas inom myndighetsvärlden och utan partipolitisk färg. Årets fråga som låg och malde likt en köttkvarn över hela Gotland och som färgade fantasins vägbana var följande:

Vilket är det största existerande hotet?

Teorierna var många, kom från flera olika håll och proffecurer. Var det arabiska vårar, Cyberattacker, multiresistenta bakterier, ekonomiska pakter, klimatpåverkan?

De flesta citaten som berörde ämnet hot upplevdes en smula..luddiga…

Somliga kändes lika konkreta och självklara som innehållsförteckningen på ett korvpaket…”innehållet består av en rad olika ämnen, i olika form som vi inte riktigt vet om de är naturliga eller ej, vart de härstammar ifrån samt om man får utslag och om nötallergiker är i den överhängande risksonen”

År 2012 har det ur säkerhetssynpunkt blivit dags att planera för att möta den ”svarta svanen”

Detta utryck syftar till att förbereda sig och rusta upp för ett möte med något man aldrig tidigare sett eller möjligen kunnat ana skulle leda till en farlighet.

Lite som Ronja rövardotters inställning där i skogen…hit med lite farligheter…jag har väntat länge nog nu…

Fylld av denna insikt blev det sedan  dags att gå ut i aftonen och filosofera över något lämpligt..kanske en skvätt rosé eller så, helt i privat tappning, utan hemlig agenda…

Redo för svarta svanen stod jag så där i baren och väntade på att få beställa. Två små herrar som inte var så små på grund av ålder utan..på ett annat sätt, anammade teorin om att leta efter det som blotta ögat inte riktigt kunde se…det största hotet..

Den svarta svanen i detta sammanhang tordes vara männens förundran över den lilla stjärt som stod framför dem och som tillhörde mig. Säkerligen var det i förebyggande syfte som de båda tog tag så där lite oskyldigt för att säkerställa att den faktiskt satt där. Ja menar om männen i fråga insett att stjärten var borta, då skulle de absolut kunna förbygga det hela på något vis, kanske genom att låna ut en varsin del av sina magar, varpå två rejäla skinkor sannerligen kunde bli till. Detta tordes kunna rädda den lilla benflisan från så väl sittsår som fallskador.

Jo, initiativet av stjärtkontroll var befogat då ändalykten i historien inte är av generell och allmän storlek. Kamraten till mig som där och då stod bredvid i baren, hon har en kraftigare bakdel och är större på fler vis, därför behövde hon inte granskas på samma sätt..helt i sin ordning..

Så vad har vi lärt oss av detta?

För att sammanställa lärdomen av årets politikervecka kommer här några poetiska rader:

Svarta svanar

Kan vara mindre än man anar

Så därför kära vänner som är på  vakt

Se till att granska, håll er takt

Kvinnor med ändalycktor små

De kan vara farligare än få

Håll om varandra kära gubbar

Så vi inte tryggheten på något sätt rubbar

 

*myndigheten i fråga, har ingenting med historien att göra, Svanar är fina fåglar och ironi är ett ord som författaren förespråkar..
/Emma

De som kan bör

För mig är det självklart att ett feministiskt perspektiv och jämställdhetsfrågan måste ses i stora sammanhang. Att det är ett horisontellt perspektiv som genomsyrar andra frågor, politikområden och verksamheter. Jag vill inte acceptera att jämställdhet i vissa lägen behandlas isolerat, att det minsann inte har något att göra med det ena eller det andra. ”Det går liksom inte att tänka på det här och nu vad gäller den här frågan”. Och så kan vissa verksamheter lämna frågan därhän och bekvämt gå vidare med sitt. Tidigare har jag lyft det i fråga om festivaler och deras ansvar.

I veckan kunde vi läsa vidare i frågan vad gällde Alexander Gerndt som i december 2011 dömdes för misshandel av sin ex-fru. Svenska fotbollsförbundet gjorde Gerndt klar för spel igen i april efter avstängning efter domen och han blev också uttagen att spela mot Brasilien. Det här är för mig ett solkart fall där Sveriges största idrottsförbund hade kunnat markera. Hade kunnat ta avstånd från en avskyvärd handling, som det dessutom fallit dom över, och därmed visat styrka och mod i frågan om avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Varit en förebild för andra. Istället får jag en känsla av avsmak inför det hela.

Istället för att tydligt ta avstånd genom att vidhålla avstängningen så jämställer förbundets vice ordförande Rose-Marie Frebran Gerndts misshandel av sin ex-fru med att vara full på krogen. Hon menar att det skulle vara svårt att bedöma vad en god förebild ska vara och att inte ens politiker är hundra procent perfekta människor. Håller med henne om det sista och vill tillägga att ingen människa är hundra procent perfekt. Inte minst för att det förutsätter en objektiv måttstock för vad det skulle innebära. Men vi har en lagstiftning i vårt land som torde kunna utgöra en del av manualen för Frebran och övriga inom förbundet. Vidare kan nog någon komma och utbilda dem i frågor om normer, sexism och respekt så får de ytterligare punkter att lägga till om de vill.

Jag är övertygad om att starka markeringar kan leda framåt. Att sporten (eller festivaler eller andra av mig icke genomgångna verksamheter) inte kan vara en sfär där inte ansvar tas för de här frågorna. Normer och beteenden formas och reproduceras även där (kanske inte minst inom herrfotboll…?) och kan inte utgöra en vad de säkert ser som ”frizon” från de här frågorna. Nej, utgör man nationellt förbund för den största sporten i landet så går det inte att avsäga sig ansvaret som förebild i viktiga samhällsfrågor. Sorry.

Svenska fotbollsförbundet borde ta sig en funderare på vad deras ansvar är och bör vara. Sen hoppas jag att de i framtiden tydligt markerar och inte jämställer mäns våld mot kvinnor med att ta ett par öl för mycket på krogen.

//Bea

 

Nej, jag BEHÖVER inte kuk.

Att kvinnor tar plats på olika sätt förefaller oerhört provocerande för en del. Främst män. Provokationen är jag övertygad om finns på olika nivåer i samhället, från familjen, umgängeskretsen, arbetsplatsen och det offentliga rummet på olika sätt. Detta tar sig olika uttryck. Det kan vara härskartekniker som utövas för att på ett svårt-att-sätta-fingret-på-sätt visa kvinnor att ”här får du inte ta plats”. Det kan vara direkta tillsägelser, såsom till flickan som stojar och pratar för mycket. Jag har tidigare skrivit om hur jag själv blev kallad för näbbgädda i skolan.

Sen finns det de män som ger uttryck för sin provokation genom att nedlåtande och överlägset trycka till med ett ”hon har nog fått för lite kuk” eller andra formuleringar med samma innebörd. Detta hände till exempel frilansskribenten och debattören Lisa Magnusson i förra veckan. Ni kan läsa om händelsen på hennes blogg. I slutet av förra året råkade även journalisten Hanna Hellquist ut för ett liknande ”tips” från en snubbe som minsann kände att hon gott kunde ”unna sig ett gött knull”

Jag blir liksom förundrad av olika saker i de två olika fallen, denna fråga och tipset kom ju i två olika situationer. I ena fallet ifrågasätter en man Lisa Magnussons skrivande och tycker att även om hon förvisso ibland skriver skitbra saker och är en smart tjej så är det så himla mycket dynga däremellan. En tänkbar anledning är alltså för lite kuk enligt snubben ifråga. Att en kvinna skriver något han inte håller med om måste bero på något, och med lite kuk så hade hon kanske rättat in sig i ledet och inte producerat så mycket dynga. Att inte alltid dela världsuppfattning vore ju alltför långsökt att acceptera. Måste finnas enkla förklaringar och det som ligger honom närmast till hands är uppenbarligen kuken.

För Hannas del så kom snubbens tips mer som ett vänligt sådant så hon inte skulle vara så sur längre. För vem ska behöva gå runt och vara sur eller arg? Glad, kåt och tacksam eller hur var det nu idealtillståndet för kvinnor såg ut? Så hon borde helt enkelt ”unna sig ett gött knull”. För det första har vi detta med att ”unna sig”. Som om vi kvinnor liksom går och håller på det där med att bli penetrerade av manslemmar för det är något vi ”unnar oss”. Efter god prestation på jobbet, efter en slitsam dag eller när vi vill lyxa till det i vardagen liksom. Sen tycker snubben att det inte bara ska unnas ett knull, utan ett ”gött” knull. Känns fint att han ändå tänker på att även kvinnor vill uppskatta sitt sexliv och njuta av det. Eller hur?

Lisa Magnussons svar på frågan om hon har fått för lite kuk är alldeles perfekt tycker jag. En sådan fråga kräver faktiskt en motfråga då den saknar all substans, verklighetsförankring och respekt utan istället osar av kvinnohat, mindervärdeskomplex och fallosdyrkande av orimliga proportioner.

Så nej, kvinnor behöver inte kuk. Sorry ni grabbar som levde i den villfarelsen. Det finns de kvinnor som vill ha kuk, så är det ju. Men det bör alltså inte sammankopplas med någon form av behov. Jag vill ha en stor chipspåse framför mig i detta nu men det har jag sannerligen inget behov av. Bäst att göra en liknelse på den nivån i det fall någon man som gärna tipsar om kuk som universellt botemedel läser detta.

Vi har en alldeles extrem hetero- och penetrationsnorm i vårt samhälle. Dessa kommentarer om arga kvinnor som stillar sig bara de får sig en dos av manligt kön visar på dem båda. ”Idén” att kvinnor endast kan vara tillfreds om de får denna regelbundna dos kuk skulle följaktligen leda till att samtliga lesbiska lever i ett konstant tillstånd av raseri, ilska och otillfredsställdhet. Vidare finner vi kvinnor i samma tillstånd som inte har penetrerande samlag med män (här är då många av uppfattningen att endast penis i slida är att räkna som sex och samlag, det är penetrationsnormen, sen att en minoritet av alla kvinnor ens får orgasm enbart genom detta är ett inlägg för sig). Jag tänker vidare likt Lisa Magnusson att om kuk nu är så välgörande för kropp och själ så borde det rimligen finnas en mängd områden där detta kan tillämpas? Typ för att alla ska kunna bli bättre skribenter och författare, bättre musiker, gladare och mer tillfreds med livet helt enkelt. När vi ändå håller på, vad sägs om för att fixa världsfred?

 

Avslutningsvis. Nej, kvinnor BEHÖVER inte kuk. Nej, det är INTE roligt när kommentarer om att så är fallet förmedlas.

 

//Bea