Det är inte mitt jobb att städa upp efter er grabbar

Hans hand föll tungt på min axel. Våra raska steg lät i korridoren ekade nästan, trots arbetsiverns slag mot tangenterna i kontoren vi passerade på vägen. Mitt bröst var fyllt av förväntan och jag kunde äntligen andas ut. Det första arbetet är något alldeles särskilt och något mycket viktigt med den arbetsmarknad unga nyutexaminerade möter idag. Vår högste chef hade gett mig beröm och det kändes så bra. Handen föll tungt mot min axel och arbetskollegan alldeles nära bakom min rygg säger: ”Nu var du duktig va?”.

Det finns något unikt med hur prestationer kan tas från en person. Det är bara en blinkning mellan segerns sötma och skulden över att möjligtvis tagit emot något som man i andras ögon inte förtjänat. När jag berättat om händelsen efteråt har jag fått höra att jag inte var tillräckligt tjockhudad. Min kollega menade så klart ingenting. Han menade inte som han sa. Eller han menade det hans sa, ingenting mer. Jag har ifrågasatt mig själv och till slut nästan mitt förstånd.

När jag verkligen försökt skala av situationen alla dess lager, försökt göra den nästan endimensionell, så stör bilden mig ännu mer. Det enda jag får kvar är två äldre män och en ung kvinna i ett rum. Den ena av männen har arbetsgivaransvaret. Den unga kvinnan får beröm för något den andra äldre mannen skulle ha gjort, men låtit bli att göra. Det spelar ingen roll hur många lager jag skalar av så finns det kvar; varför blev jag inte dunkad i ryggen i stället? Det sura svaret, den bittra eftersmaken: jag är kvinna.

Vi skulle kunna lägga på ytterligare ett lager som jag skalat av: jag kunde ha gått till mötet och inte försökt städa undan den äldre kollegans jobb – men vad hade då hänt? För under min första tid i arbetslivet har jag sopat och sopat, städat och städat och då pratar vi inte om damning och dammsugning. Jag har röjt undan jobb, räddat deadlines, fixat och ordnat sådant som inte är mitt ansvar. Vad var det värt?

Ibland kan jag ligga vaken och tänka på den tunga handen på min axel och på hur lätt min kollega omintetgjorde min insats. Hur är det möjligt att i ett slag gå från hundra till noll? Svaret på den frågan är detsamma på varför jag fortsätter att vara målvakt för långt fler än mig själv i mitt eget arbete och klart mer än vad jag blivit betald att göra: om jag misslyckas kommer jag stå där i all min unga kvinnlighet och sakna den pall av makt som gör att jag kan kliva upp ett steg för att lägga handen på deras axlar och säga: det är inte mitt jobb att städa upp efter er grabbar.*

Skrivet av: Madeleine

*Arbetsplatsen är inte min nuvarande och förblir okänd – och irrelevant för texten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s