Det ska inte behövas att jag ska vara tvungen att ”ta för mig” för att få tillgång till en bra lön

Det trodde jag inte om dig Elisabeth, att du har svårt att ta för dig. Ett förvånat uttalande, varken första, eller sista troligtvis, gången jag hörde det. Och jag kan förstå det, i situationer jag är bekväm i eller där jag är 100 % säker på att jag har rätt och tycker det är värt att ta kampen har jag inte så svårt att ta talutrymmet eller platsen. Men alla andra gånger, när jag bara är 98 % säker, eller när jag inte är bekväm, eller när det är risk för obekväm stämning, är det inte alls så lätt för mig att ta för mig. Men som uttalad feminist så förväntas det att jag ska vara bra på att ta för mig. Det hör liksom till.

De är ett av de mest återkommande argumenten när jag diskuterar frågor som t.ex. att kvinnor får mindre i lön än män, att kvinnor borde ta för sig mer, bli bättre på att löneförhandla. Eller  när jag pratar om hur det ser ut i klassrummen- att det är så ojämnt fördelat med talutrymmet i klassrummet tjejer borde ta för sig mer, ta platsen.

För det första: Det finns ingen verklighetsförankring i att det handlar om ta för sig. Det är inget som killar gör idag som tjejer inte gör. Genusfolket.se refererade till en studie där  det skickats ut identiska ansökningar till ett par tjänster där det enda som skilde var namnet (ett manligt och ett kvinnligt). Det visade sig att, utifrån ansökningarna som var identiska, fick  ansökningarna med manligt namn högre värderad lön och ansågs vara bättre än de med kvinnligt namn. För att det inte handlar om att tjejer måste ta för sig mer,  det handlar om att könet påverkar. När det är skevt måste det per automatik vara de som inte hör till normen, kvinnorna, som gör fel, trots att de inte kan påverka. Är man kvinna eller tjej måste man vara bättre än männen för att nå samma lönenivå som män.  Är det det som är att ta för sig, att som kvinna vara tvungen att arbetare hårdare, mer och bättre än män?

För det andra: Det är ett sådant argument som tar frågan från strukturer till individer. Och anske är det faktiskt så, att jag kan bli mycket bättre på att ta för oss, kanske kan lära mig att ta för mig så pass mycket att jag kan få det som män får bara genom att vara män. Och kanske kan jag, genom att identifiera härskartekniker, säga till när jag känner att en orättvisa är på väg att ske bli en kvinna med skinn på näsan. Jag kan bli en av de lyckade individerna – jag kan kanske lära mig att navigera fram i samhällets spel. (visst kan jag få ta en del smällar för det – en riktig bitch/ragata/karriärist/osympatisk person, men det kan ju bli värt det, inte minst ekonomiskt). Men egentligen ingenting förändrats, inte för någon annan än just mig, individen Elisabeth, som då har skinn på näsan och kan ta för mig. Som sedan alltid måste fortsätta att ta mig fram genom att ta för mig, på alla arenor, hela tiden. Jag kan bli en förebild kanske, få andra att våga. Visst är det så att för mig är många förebilder de som vågat – som kunnat ta för sig. Men samtidigt så vill jag så mycket hellre att dom aldrig ska ha behövt ta smällarna – aldrig ska ha blivit kallade bitchar  – aldrig ska ha blivit utelämnade från mötesinbjudningar pga ”hon låter ju så himla mycket och säger vad  hon tycker”. Jag vill att det aldrig ska vara så.

Om man nu är en sådan som tar för sig så kan man också bli förlängningen av argumentet   om individer, ”Det handlar om individer – kolla på bara på Elisabeth, hon har ju en topposition och hög lön”, men ingenting har egentligen förändrats. Det handlar ju inte om individen – det handlar om en systematisk särbehandling på grund av kön. Det handlar om att mitt kön går före mina åsikter. Det handlar om att mitt kön ger mig lägre lön, trots att jag skriver en exakt likadan ansökan som en man. Det handlar om att mitt kön gör att jag i vissa sammanhang inte vågar eller ens kan ta för mig för att det enda som folk då tänker på är just vilket kön jag har. Jag kan lära mig, och lära ut, motstrategier mot härskartekniker – men i slutändan vill jag slippa det. I slutändan vill jag att jag och alla mina medsystrar ska slippa ge oss in i diskussioner med en klump i magen och svetten rinnandes på ryggen på grund av rädslan att den här gången kanske jag inte snabbt nog hinner finna orden när jag blir härskad. Jag vill att jag och alla tjejer i hela världen, även de (vi) som inte törs, kan eller vill slå sig fram med näbbar och klor också ska ha möjlighet att ta sig (oss) fram. Att även hon som är smart med vettiga åsikter men som inte står ut med att armbåga sig fram ska få det där jobbet som den smarta killen med vettiga åsikter som inte behöver armbåga sig fram kan få. Jag vill att alla vi kvinnor ska bli värderade utifrån vad vad vi kan istället för hur mycket vi kan ta för oss.  Jag vill att alla vi tjejer – kaxiga, rädda, modiga, fega, arga och ledsna – ska slippa känna att det kanske är vårt fel för att vi inte tar för oss tillräckligt mycket.

Feminismen, kampen, är inte bara till för mig som enskild individ, eller om en specifik  kollega/släkting/ – den är till för alla kvinnor, alla tjejer, alla flickor. Feminismen är till för att vi aldrig ska behöva bli klassade som en sån som tar för sig eller en tjej med skinn på näsan bara för att vi kräver lika lön. Den är till för att samhällets arena ska vara till för alla, oavsett kön eller hur bra vi kvinnor är på att vara bättre än män.

skrivet av: Elisabeth

Annonser

För dig Elis är kampen det viktigaste jag vet

Igår möttes jag av nyheten att, om det fortsätter i samma takt som nu, kommer det dröja 100 år innan kvinnors löner har hunnit ikapp männens. 100 år.

Jag kommer för längesedan att vara begraven.  Mitt Gudbarn, 2 år gammal idag, kommer  att ha slutat arbeta för länge länge sen, kanske är hen inte ens i livet om 100 år. Min livspartners syskonbarn kommer även dom att ha uppnått pensionsåldern med råge. Om jag får barn så måste det ske inom ca 15 år (pga av min ålder). Mina eventuella barn kommer att leva och arbeta i ett system där kvinnor har lägre lön än män, bara för att dom är kvinnor.  Alla som idag lever kommer aldrig uppleva en utjämning av löneklyftan som finns mellan könen i sitt arbetsliv, dom flesta inte ens under sin levnadstid.

Alla som idag lever.

Jag vill måla upp ett hypotetiskt scenario för er där jag får ett barn om 5 år. Det barnet får barn när det är 30 år och det barnet (barnbarnet) i sin tur får barn när de är 30 år. Det barnet (barnbarnsbarnet) kommer att vara 35 år när kvinnor och mäns löner ligger på samma nivå. Vi tänker oss att det blir en flicka som får heta Elis (efter gammelmor-/farmor).

Hej Elis!                                                                                                 Karlstad 2012-09-25

Grattis på 35-årsdagen!

Enligt en prognos som gjorts i år, 2012, så har lönerna när du läser det här, 2112, nått en jämställd nivå. ÄNTLIGEN! Det var fan i mig på tiden! Du har troligtvis redan varit ute i arbetslivet ett tag, jag vet inte hur det ser ut i din tid, men i min tid har du nog jobbat och pluggat lite omvartannat i ca 17 år redan. Under den tiden du varit ute i arbetslivet så har du tjänat mindre än dina manliga kollegor, det kommer resultera i att du får lägre pension än dom när du väl uppnår pensionsålder (kan tänka mig att det känns långt borta för dig nu). Det gör dig nog arg, du ska veta att det gör mig arg och ledsen, uppgiven men stärkt att fortsätta kämpa.

Jag hoppas att prognosen som kom igår var fel. Att du aldrig har behövt uppleva löneklyftor på grund av kön. Vi är många nu som jobbar för att det ska gå snabbare, för att du och dina kvinnliga medarbetare ska ha rättvisa lönevillkor. Tyvärr går det långsamt, det är många i min tid som hävdar att det inte är ett problem. Det gör mig arg och ledsen, speciellt när jag tänker på dig och alla kvinnor som levt mellan oss två. Vi två kommer kanske aldrig att träffas och ändå kommer det att ta till din tid innan det som är en av de stora effekterna av ojämställdheten i min tid att rätta till sig. Jag försöker trösta mig med att om du har eller får barn så kommer det i alla fall inte vara ett problem för dom, förutsatt att jag räknat rätt och alla skaffar barn vid 30. Om mina barn och barnbarn (och dina mor-/farföräldrar och föräldrar)  får barn tidigare så är jag rädd att även dina barn ligger risigt till, och att du nog har varit större del i arbetslivet med lägre lön än dina manliga kollegor än bara 17 år. Å andra sidan, deras barn, mina barnbarnbarnsbarn, dina barnbarn, kommer i alla fall att klara sig.

Det finns mycket jag vill berätta för dig, om mitt liv idag, och ännu mer jag vill fråga dig om hur det är hos dig. Mycket jag vill jämföra, hur mycket den feministiska kampen faktiskt förändrat på lång sikt, men tyvärr går det ju inte. Jag får bara skriva det här och hoppas att det når dig. Jag vill att du ska veta att vi är en hel del här, 2012, som kämpar för att förändra för att du ska ha det bra. Hoppas du har det bra, att det inte finns någon ojämställdhet eller ojämlikhet hos dig. Att människovärdet respekteras och att ni kan se individer för att det inte finns några diskriminerande strukturer. Jag hoppas verkligen att du har det bra. Och jag hoppas att du får en bra pension som räcker till till det du vill göra när du kommer dit.

Med kärlek och värme till dig mitt barnbarnsbarn

Kram

Elisabeth

det finns ett klart samband mellan våld och jämställdhet

”Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag visste inte att mitt liv skulle sluta den dag jag fann den passionerade kärleken. Jag fattade aldrig att början var ett slut och att slutet kunde vara för evigt.”

Jag springer uppför trapporna med klapprande steg och varma händer, jag registrerar varje människa jag möter och undrar om det är han? Jag har tidigare bara sett honom på bild, men idag ska vi andas samma luft. Ord ska bilda meningar som till slut blir en handling. Handlingar som resulterade i en vecka på sjukhusets intensivvårdsavdelning. I trappan springer jag även in i en kvinna, och undrar om det är hans mamma, eller det kanske egentligen är hans nya fru? Jag hör mitt eget hjärta slå och pulsen stiger, jag har svårt att definiera om känslan handlar om vrede, sorg eller panik. Historien som kommer att berättas idag är unik och bara hennes, men i de ord som sipprar fram kommer ändå en strukturell iakttagelse att kunna göras.

För mig kommer alltid den absolut viktigaste feministiska sakfrågan att handla om det våld som kvinnor utsätts för. Genom engagemanget inom kvinnojoursrörelsen har jag mött flertalet systrar. Alla lika unika, men samtidigt med en gemensam historia. Berättelserna om den passionerade kärleken. Skammen över att älska den partner som slår en. Skulden över att ha skaffat barn med någon som spottar och smeker om vartannat.  Sorgen i hjärtat över hur våldets mekanismer äter sig innanför själen. Det uppriktiga kring att inte vilja lämna. Kvinnor som blir våldsutsatta är inga hjälplösa offer, de är terroriserade och trakasserade hjältinnor med trasiga själar och sargade kanter, de är reaktioner på den kontext de levt i. På kvinnojourerna runt om i landet finns medsystrar som lyssnar, tror och bekräftar historier. På oss har de projicerat sin rädsla för att dö i armarna på den de älskar, de har gråtit floder och vi har skrattat innerligt tillsammans. Vi har lekt med deras barn när polisen förhört sig om hur det gick till när hennes två revben sprack. Vi har byggt snögubbar och bakat tigerkaka med barnen medan hon fått förklara sig för socialtjänsten. Lovat och bedyrat att hon visst kan tillgodose sina barns behov, att hon faktiskt är en bra mamma.

Jag är en betraktare av våldet men samtidigt är jag en del av den struktur som den upprätthålls genom. Därför är det min förbannade plikt att prata om våldet och dess konsekvenser. Utan att måla ut dessa kvinnor som endast tillintetgjorda. Jag generaliserar historier med personliga punkteringsnålar, jag pratar om våldets vardag, hur den tar sig uttryck på en måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag. Vare sig det är fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt, sexuellt eller latent. För genom stumhet ger vi våldet en tyst överenskommelse, vi berättar att vi inte ska lägga oss i, att våldet är en privat angelägenhet, att vi tillåter det fortgå. Det finns inget självupplyftande syfte för mig att ta denna striden, men det finns en systerlig medmänsklighet och ödmjukhet inför mekanismerna. Jag vet att detta lika gärna kunde varit jag…

”Jag visste inte att jag kunde resa mig, att jag inte för alltid skulle vara ett offer. Jag kommer för all framtid vara statistik men knappast bara en siffra. När början blev ett slut trodde jag det skulle vara för evigt. Jag är ett offer för det brott jag utsatts för, men aldrig ett offer för hela mitt liv.”

Skrivet av Malin

Heja Karlstad

Karlstad är en plats där man satsar på invånarna. Sjödinskan är i detta avseende en sann patriot som förespråkar solens stad med alla sina fördelar. Här finns båtar som är som bussar, konst som står ute, etiska pubkvällar och musikquiz på fredagar. Här finns aktiviteter anpassade efter människors specifika behov, för de som har funktionsnedsättningar, för de som är äldre, för de yngre och för de som tycker om brädspel.
Det finns dock en årlig aktivitet som känns en aningen tveksam i ”sola kalendern” och det är den där som handlar om att shopping ska vara tillägnad specifikt till de olika könen. Föregående år fick män, kvinnor och barn en egen dag på staden så att de kunde spendera loss lite extra då allt var anpassat efter den specifika målgruppen. Tanken var god, då ingen skulle exkluderas men upplägget kändes inte tutti completti i hjärtat..Vilka behov har dagens olika kön som gör det lättare att handla om man hypar upp de klassiska stereotyprollerna ytterligare? Blir det lättare som man att köpa ett par jeans om han i ögonvrån ser ett stånd utanför affären som säljer rakhyvlar med 6X vassare blad? Blir man som kvinna mer benägen att inhandla mumin-koppar om Leila som bakar, rear ut sin senaste kokbok och dessutom signerar den?

Föregående år erbjöd Karlstads stad kvinnorna att tävla i specialgrenar. Reklam inför eventet berättade om att en av grenarna skulle vara ”spring fort i höga klackar” medan männen på sin dag hade möjlighet att utmana en politiker i femkamp.

Då avundsjukan växte inombords, skrev Sjödinskan en insändare,( icke vetenskapligt förankrad men väl godkänd av hennes stöttande mor och mormor.) Den skickades in till lokaltidningen där skribenten önskade minst ett tävlingsmoment på hennes dag där man som kvinna fick bli nyponrosig pga fysisk ansträngning.

Förslag på grenar som kunde fungera, var dragkamp om en tröja eller fäktning med små oskyldiga stickor…allt för att hålla sig inom ramen för kvinnliga intressen, för att inte bryta normen men ändock för att bli en smula svettig…

…Arrangörerna lyssnade på kritiken och lovade förändring.
Nyligen har rosa banderoller åter fästs upp på shoppingcentrat ”Mitt i city” som informerar om att det är dags att boka in den 27:e i kalendern…om man är tjej och vill hålla igång hela kvällen lång. Tävlingar utlovas åter igen men i vilken form vet skribenten ej. Troligtvis kommer det inte handla om kast med slägga, sprint i rulltrappa som går åt fel håll eller klingbyte på cirkelsågen…men jag lovar att ge återkoppling efteråt för de som är nyfikna.

Varma hälsningar från Emma som håller tummarna för att Karlstad tänker längre, siktar högre och jobbar hårdare för jämställdheten. Ty detta är en plats, ett paradis där vi invånare bor och trivs!
Sol i sinne!

/Emma

Insikt för små och stora?

Solareturen, en affärsidé som gynnar alla! Det handlar om begagnade ting som får ny prislapp och som säljs vidare i samhället till nya ägare. Vinsten går till välgörande ändamål och skapar arbetstillfällen till en grupp människor som i vanliga fall har det svårt att komma in på arbetsmarknaden. So far, so good!

En plats där fyndhyllan är i princip överallt…Lycklig över att ha hittat en begagnad lampskärm stod Sjödinskan där och begrundade det sagolika mästerverket. Fram kom en herre gåendes i äldre kaliber och frågade nyfiket:

–          Har du hittat något fint?

–          Jajemen de har jag, svarade hon glatt tillbaka

Ja du vet, sa herren, grejerna här inne dom tycker jag är ren skit…men jag går här och fyndar, o vet du vad ja fyndar?…finfina flickor ja..haha här är ni många må ja säga

-Jahaja, okej..

Vips kom tanken i huvudet, uuh tack men nej tack bespara mig denna konversation ditt äckel. .sedan ersattes den av…men ta inte så illa vid Emma, det är ju synd om honom som är så gammal,  han har nog inte ätit wienerbröd idag fast att han gärna hade velat.., han är av en annan mansdominerad sort och avsaknad av vissa hormoner gör honom en smula klumpig bara..

En avbitande konfrontation uteblev därmed och ersattes av den egna övertygelsen att.. han är för gammal för att förstå hur samhället har förändrats och hur det nu ser ut…

Några dagar senare cyklade fröken förbi en skock yngre pojkar som av klädseln att döma, tillhörde samma fotbollslag. Ledaren, den coolaste av knattarna frågade vart fröken var på väg och kommenterade att cykelhjälmen hennes såg rejäl ut.

Tack tack, svarade hon artigt samt förklarade att hon var på väg hem..

Va ska du göra hemma då? Frågade den lilla gossen, ska du knulla?

Öh..näe de ska jag inte….

Här fanns ju tusen och åter tusen vedergällningar att ta till så som- kära du det var en opassande kommentar att leverera till en okänd kvinna med cykelhjälm, det har du inget med att göra, eller, näe och oavsett om jag skulle så behöver jag inte berätta det för dig, så säger man bara inte..

Istället kom den inlindade och fromma avväpningstanken..igen.. lägg det åt sidan Emma, de är för unga för att kontrollera hormonerna och grupptrycket  spelar dem  säkert ett spratt.. de är för små för att förstå hur samhället se ut..

Efter att ha reflekterat över det eget beteende växte så frågeställningen inombords…Men för faen när ska dom lära sig då?

Pojkar är för små, gubbar är gamla och…medelålders män är mitt i åldern och då kan de redan allt…och här går Sjödinskan, jämställd, upplyst, förstående och ack så tolerant…?

/Emma

Me, myself and my weight

Nu ska vi prata om vikt du och jag. Min vikt. Om mitt förhållande till min vikt. Min syn på mig. Jag vill
gärna tro att för mig spelar det ingen roll vad andra tycker. Att jag är säker i mig själv, som mig själv.
Jag vill tro att jag står över kroppsfixering och ideal. Jag vet ju att jag borde tycka om mig som jag är,
trots att det sväller ut mer på vissa ställen än idealet tillåter. Men sanningen ligger egentligen långt
därifrån.

Jag googlar BMI. Body Mass Index. Hittar snabbt ”nätets bästa BMI-test”. Jag fyller i min vikt och min
längd och trycker på ”Räkna ut BMI”. En bild kommer fram. Pedagogisk uppbyggd med olika fält och
färger. Under bilden läser jag texten; ”Ditt BMI är 28 vilket betyder att du har viktklassen Övervikt.

För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 8.8 kg.”

Jag är alltså överviktig och för att bli normal(viktig) så ska jag gå ner 8.8 kilo. Extra kilon som
egentligen inte borde finnas på min kropp. Kilon som gör mig onormal(viktig). Men finns det extra
kilon så måste ju det också betyda att det finns ordinarie kilon. Det är alltså skillnad på mina olika
kilon. Vissa har rätt att finnas medan andra behöver försvinna. Jag funderar mycket över vem det
är som drar den här gränsen? Vem bestämmer vilka av mina kilon som är ordinarie och vilka som är
extra? Spelar det någon roll vart de sitter? Ja, förmodligen. Om de 8.8 kilona hade satt sig på brösten
och rumpan istället för runt magen och låren skulle de säkert varit mera uppskattade. Kanske till och
med lättare att bära? Spelar det någon roll vart i världen man befinner sig? Ja, troligen. Idealet ser ju
inte lika ut överallt vilket tyder på att det är skapat. En konstruktion.

Jag vet att fler faktorer än vikt och längd spelar in för om man kan räknas som överviktig eller inte.
Även muskelmassa, skelettbyggnad etc. påverkar. Men trots detta bränner mina extrakilon på min
kropp. De hänger ut, tar plats och skriker ut till värden; ”Här är vi”. Mina extrakilon älskar att möta
nya människor och frossar i situationer där jag känner mig obekväm. Då blir deras lyskraft ännu
starkare och jag känner att alla tittar. Tittar på mig. Dömer mig med sina blickar och gör att jag vill
fly. Jag tittar bort och försöker att dra in magen en aning. Men mest av allt trivs mina extrakilon i
provhytten på klädbutiken. När de får breda ut sig och spegla sig i min förtvivlan. Hur jag nästan
börjar gråta och vill gå därifrån. Hur jag försöker ta på mig kläder som är för små. Som spänner på
olika ställen. Såna som inte borde vara där.

Jag blir arg när jag tänker på hur den syn på min kropp som samhället tvingar på mig begränsar mig
i mitt liv. Jag tänker på hur jag klär mig. Så att ingen valk ska hänga ut. Så att inga lår ska framhävas
allt för mycket. Jag tänker på hur jag går. Hur jag står. Hur jag sitter. Överallt tänker jag på min kropp.
Ständigt medveten. Jag undviker ibland till och med att träna bland andra eftersom jag vet att mina
extrakilon då skulle skämma ut mig. Vräka sig ut under träningslinnet och visa upp sig för alla som
vi passerar i joggingspåret. Hur paradoxalt är inte det? Inte ens när jag försöker bli av med mina
extrakilon kan jag slippa skammen över min egen kropp.

Men allra mest arg blir jag över det faktum att ideal och föreställningar om hur min kropp bör se ut
gör att jag inte kan ta in vad personer i min närhet säger om min kropp. Att den är fin. Att den ser bra
ut. Att den är helt ok. Till och med att den är vacker. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs;
jag kan inte tro att det är sant. För jag vet att det inte är så. Jag vet att jag borde springa, borde låtit
bli kaffebrödet och tagit trapporna istället för hissen. Jag kämpar varje dag med att vara stolt över
min kropp. Jag börjar nya liv. Jag slutar äta godis. Jag börjar äta godis. Jag går ner. Jag går upp.

Att skapa ett ideal som är svårt att nå upp till och som talar om att hur du än ser ut är du inte bra
nog, är ett effektivt sätt att kontrollera och förtrycka människor. Att skapa en osäkerhet kring den
egna kroppen skapar också en osäkerhet kring det egna jaget. Med mitt förnuft kommer jag fram till
att ingen egentligen tittar. Att alla har fullt upp med att hålla koll på sina egna kroppar. På extrakilon,
kilon som fattas, små bröst, stora bröst, lockigt hår, rakt hår. Jag kommer med mitt förnuft fram till
att mina tankar inte borde vara unika. Att fler förmodligen känner som jag. Men när förnuftet packat
ihop och gått hem för dagen finns en annan känsla kvar. En känsla av otillräcklighet och oduglighet.
Att inte vara bra nog.

Skrivet av: Maria

Till Dig och dina vänner

Det anordnades en ljusmanifestation där 181 ljus tändes i novemberblåsten. 1 ljus för

varje kvinna som mördats av den man hon levde eller hade levt tillsammans med under
2000-talet i Sverige. Jag höll ett tal. Bland åhörarna fanns en kvinna jag kände. Jag såg
hur tårar rullade ner för henne kinder. Hon höll en annan kvinna hårt i handen. Jag fick
svälja flera gånger, pappret jag höll i skakade.

Några veckor senare träffade jag kvinnan. Hon hade stått och lyssnat tillsammans med
flera av sina vänner. Vänner hon lärt känna i en stödgrupp. Vänner som alla varit utsatta
för våld i en relation. Kvinnor som alla tagit sig därifrån, som lämnat, som sedan hittat
styrka i varandra.

Jag tänker mig in i situationen. Jag föreställer mig att jag träffar en man som jag blir
fruktansvärt kär i, som ger mig komplimanger och får mig att känna mig vacker och
unik, som vill spendera all sin lediga tid med mig. Jag föreställer mig hur han hämtar mig
på jobbet, kör mig till träningen och uppmanar mig att ringa honom under dagen. Hur
mitt livsutrymme gradvis minskar. Jag börjar tänka på hur jag pratar, hur jag går och
vad jag har på mig. Jag föreställer mig hur jag ordnar vårt hem så som han vill, hur jag
undviker hans ilska som ibland blossar upp, hur jag parerar och trixar för att han ska
vara lugn.

Jag föreställer mig hur vi skaffar barn tillsammans. Hur han för första gången slår mig
när vårt barn inte vill sluta skrika. Hur jag går sönder där och då. Hur han får mig att
känna mig värdelös. Jag börjar tro att jag är en hora som ingen annan vill ha och att
jag är fel. Jag föreställer mig hur jag har brutit med min familj och mina vänner. Jag
föreställer mig hur ensam jag är.

Sedan föreställer jag mig hur jag lämnar den här mannen. Hur jag tar vårt barn och går.
Men till vad? Vart ska jag ta vägen? Vem ska jag ringa? Jag föreställer mig hur skammen
bränner bakom mina ögon. Hur han blir snäll när jag säger att jag ska gå nu. Hur han
kysser mina händer och lovar att det aldrig mer ska hända. Hur han torkar blodet från
mitt ansikte och borstar ihop glaset från golvet. Jag föreställer mig hur detta pågår i flera
år, hur jag tappar bort den som är jag och hur terrorn blandas med familjeliv.
Jag förställer mig hur det slutligen inte finns något kvar av den jag var och hur hans
verklighet är min. Hur allt som finns i mitt liv tolkas genom hans filter.

Jag kan nästan inte föreställa mig hur jag går. Hur jag lämnar och hittar tillbaka till mig
själv igen. Hur jag bygger ett nytt liv med skyddad identitet i en ny stad.

Mina ögon fylls av tårar och mitt hjärta av beundran. Jag säger till kvinnan att hon är min
hjältinna, att hon är en modig och stark överlevare. Att alla som lever med våld är starka
och modiga överlevare. Hon ler mot mig och ger mig en kram.

Skrivet av: Maria