Till Dig och dina vänner

Det anordnades en ljusmanifestation där 181 ljus tändes i novemberblåsten. 1 ljus för

varje kvinna som mördats av den man hon levde eller hade levt tillsammans med under
2000-talet i Sverige. Jag höll ett tal. Bland åhörarna fanns en kvinna jag kände. Jag såg
hur tårar rullade ner för henne kinder. Hon höll en annan kvinna hårt i handen. Jag fick
svälja flera gånger, pappret jag höll i skakade.

Några veckor senare träffade jag kvinnan. Hon hade stått och lyssnat tillsammans med
flera av sina vänner. Vänner hon lärt känna i en stödgrupp. Vänner som alla varit utsatta
för våld i en relation. Kvinnor som alla tagit sig därifrån, som lämnat, som sedan hittat
styrka i varandra.

Jag tänker mig in i situationen. Jag föreställer mig att jag träffar en man som jag blir
fruktansvärt kär i, som ger mig komplimanger och får mig att känna mig vacker och
unik, som vill spendera all sin lediga tid med mig. Jag föreställer mig hur han hämtar mig
på jobbet, kör mig till träningen och uppmanar mig att ringa honom under dagen. Hur
mitt livsutrymme gradvis minskar. Jag börjar tänka på hur jag pratar, hur jag går och
vad jag har på mig. Jag föreställer mig hur jag ordnar vårt hem så som han vill, hur jag
undviker hans ilska som ibland blossar upp, hur jag parerar och trixar för att han ska
vara lugn.

Jag föreställer mig hur vi skaffar barn tillsammans. Hur han för första gången slår mig
när vårt barn inte vill sluta skrika. Hur jag går sönder där och då. Hur han får mig att
känna mig värdelös. Jag börjar tro att jag är en hora som ingen annan vill ha och att
jag är fel. Jag föreställer mig hur jag har brutit med min familj och mina vänner. Jag
föreställer mig hur ensam jag är.

Sedan föreställer jag mig hur jag lämnar den här mannen. Hur jag tar vårt barn och går.
Men till vad? Vart ska jag ta vägen? Vem ska jag ringa? Jag föreställer mig hur skammen
bränner bakom mina ögon. Hur han blir snäll när jag säger att jag ska gå nu. Hur han
kysser mina händer och lovar att det aldrig mer ska hända. Hur han torkar blodet från
mitt ansikte och borstar ihop glaset från golvet. Jag föreställer mig hur detta pågår i flera
år, hur jag tappar bort den som är jag och hur terrorn blandas med familjeliv.
Jag förställer mig hur det slutligen inte finns något kvar av den jag var och hur hans
verklighet är min. Hur allt som finns i mitt liv tolkas genom hans filter.

Jag kan nästan inte föreställa mig hur jag går. Hur jag lämnar och hittar tillbaka till mig
själv igen. Hur jag bygger ett nytt liv med skyddad identitet i en ny stad.

Mina ögon fylls av tårar och mitt hjärta av beundran. Jag säger till kvinnan att hon är min
hjältinna, att hon är en modig och stark överlevare. Att alla som lever med våld är starka
och modiga överlevare. Hon ler mot mig och ger mig en kram.

Skrivet av: Maria

Annonser

3 thoughts on “Till Dig och dina vänner

  1. Så bra skrivet. Sånt här är viktigt att berätta, om ensamheten, och skammen att man sagt upp kontakten med så många. Tjejkompisarna som är ”för slampiga” och alla killkompisar.
    När man inte har någon kvar på facebook, inga nummer i telefonen.
    Inte ens kunna prata med mamma i fred.
    Jag förstår hur jag lyckades hamna i en sån relation, kan inte heller förklara… Jag vet bara att jag var alldeles för snäll och att det gick alldeles för fort. När jag läste på om vad narcissism var kunde jag hantera honom. Pricka in varje grej, jag kände igen mig i allt! Jag kunde se sjukdomen. Jag kunde ta mig ur förhållandet.

    Men jag kände mig ensam efteråt också. Vännerna är ju fortfarande borta. Ett år senare har jag börjat våga ta kontakt med några få gamla tjejkompisar som jag sagt upp kontakten med, be om ursäkt för att jag varit frånvarande. Sagt att det är svårt att förklara, men att jag är glad att det är över. Och det är nästan som vanligt igen!

    Tack för att du skrev, Maria.

  2. Så bra skrivet. Sånt här är viktigt att berätta, om ensamheten, och skammen att man sagt upp kontakten med så många. Tjejkompisarna som är ”för slampiga” och alla killkompisar.
    När man inte har någon kvar på facebook, inga nummer i telefonen.
    Inte ens kunna prata med mamma i fred.
    Jag förstår hur jag lyckades hamna i en sån relation, kan inte heller förklara… Jag vet bara att jag var alldeles för snäll och att det gick alldeles för fort. När jag läste på om vad narcissism var kunde jag hantera honom. Pricka in varje grej, jag kände igen mig i allt! Jag kunde se sjukdomen. Jag kunde ta mig ur förhållandet.

    Men jag kände mig ensam efteråt också. Vännerna är ju fortfarande borta. Ett år senare har jag börjat våga ta kontakt med några få gamla tjejkompisar som jag sagt upp kontakten med, be om ursäkt för att jag varit frånvarande. Sagt att det är svårt att förklara, men att jag är glad att det är över. Och det är nästan som vanligt igen!

    Tack för att du skrev, Maria.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s