Me, myself and my weight

Nu ska vi prata om vikt du och jag. Min vikt. Om mitt förhållande till min vikt. Min syn på mig. Jag vill
gärna tro att för mig spelar det ingen roll vad andra tycker. Att jag är säker i mig själv, som mig själv.
Jag vill tro att jag står över kroppsfixering och ideal. Jag vet ju att jag borde tycka om mig som jag är,
trots att det sväller ut mer på vissa ställen än idealet tillåter. Men sanningen ligger egentligen långt
därifrån.

Jag googlar BMI. Body Mass Index. Hittar snabbt ”nätets bästa BMI-test”. Jag fyller i min vikt och min
längd och trycker på ”Räkna ut BMI”. En bild kommer fram. Pedagogisk uppbyggd med olika fält och
färger. Under bilden läser jag texten; ”Ditt BMI är 28 vilket betyder att du har viktklassen Övervikt.

För att komma ner på normalvikt behöver du gå ner 8.8 kg.”

Jag är alltså överviktig och för att bli normal(viktig) så ska jag gå ner 8.8 kilo. Extra kilon som
egentligen inte borde finnas på min kropp. Kilon som gör mig onormal(viktig). Men finns det extra
kilon så måste ju det också betyda att det finns ordinarie kilon. Det är alltså skillnad på mina olika
kilon. Vissa har rätt att finnas medan andra behöver försvinna. Jag funderar mycket över vem det
är som drar den här gränsen? Vem bestämmer vilka av mina kilon som är ordinarie och vilka som är
extra? Spelar det någon roll vart de sitter? Ja, förmodligen. Om de 8.8 kilona hade satt sig på brösten
och rumpan istället för runt magen och låren skulle de säkert varit mera uppskattade. Kanske till och
med lättare att bära? Spelar det någon roll vart i världen man befinner sig? Ja, troligen. Idealet ser ju
inte lika ut överallt vilket tyder på att det är skapat. En konstruktion.

Jag vet att fler faktorer än vikt och längd spelar in för om man kan räknas som överviktig eller inte.
Även muskelmassa, skelettbyggnad etc. påverkar. Men trots detta bränner mina extrakilon på min
kropp. De hänger ut, tar plats och skriker ut till värden; ”Här är vi”. Mina extrakilon älskar att möta
nya människor och frossar i situationer där jag känner mig obekväm. Då blir deras lyskraft ännu
starkare och jag känner att alla tittar. Tittar på mig. Dömer mig med sina blickar och gör att jag vill
fly. Jag tittar bort och försöker att dra in magen en aning. Men mest av allt trivs mina extrakilon i
provhytten på klädbutiken. När de får breda ut sig och spegla sig i min förtvivlan. Hur jag nästan
börjar gråta och vill gå därifrån. Hur jag försöker ta på mig kläder som är för små. Som spänner på
olika ställen. Såna som inte borde vara där.

Jag blir arg när jag tänker på hur den syn på min kropp som samhället tvingar på mig begränsar mig
i mitt liv. Jag tänker på hur jag klär mig. Så att ingen valk ska hänga ut. Så att inga lår ska framhävas
allt för mycket. Jag tänker på hur jag går. Hur jag står. Hur jag sitter. Överallt tänker jag på min kropp.
Ständigt medveten. Jag undviker ibland till och med att träna bland andra eftersom jag vet att mina
extrakilon då skulle skämma ut mig. Vräka sig ut under träningslinnet och visa upp sig för alla som
vi passerar i joggingspåret. Hur paradoxalt är inte det? Inte ens när jag försöker bli av med mina
extrakilon kan jag slippa skammen över min egen kropp.

Men allra mest arg blir jag över det faktum att ideal och föreställningar om hur min kropp bör se ut
gör att jag inte kan ta in vad personer i min närhet säger om min kropp. Att den är fin. Att den ser bra
ut. Att den är helt ok. Till och med att den är vacker. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs;
jag kan inte tro att det är sant. För jag vet att det inte är så. Jag vet att jag borde springa, borde låtit
bli kaffebrödet och tagit trapporna istället för hissen. Jag kämpar varje dag med att vara stolt över
min kropp. Jag börjar nya liv. Jag slutar äta godis. Jag börjar äta godis. Jag går ner. Jag går upp.

Att skapa ett ideal som är svårt att nå upp till och som talar om att hur du än ser ut är du inte bra
nog, är ett effektivt sätt att kontrollera och förtrycka människor. Att skapa en osäkerhet kring den
egna kroppen skapar också en osäkerhet kring det egna jaget. Med mitt förnuft kommer jag fram till
att ingen egentligen tittar. Att alla har fullt upp med att hålla koll på sina egna kroppar. På extrakilon,
kilon som fattas, små bröst, stora bröst, lockigt hår, rakt hår. Jag kommer med mitt förnuft fram till
att mina tankar inte borde vara unika. Att fler förmodligen känner som jag. Men när förnuftet packat
ihop och gått hem för dagen finns en annan känsla kvar. En känsla av otillräcklighet och oduglighet.
Att inte vara bra nog.

Skrivet av: Maria

Annonser

3 thoughts on “Me, myself and my weight

  1. Mycket bra skrivet om ett viktigt ämne. Jag är lätt underviktig (enligt BMI-mått) och kille, så när det kommer till vikten har jag tvärtom uppmanats att gå upp i vikt, börja styrketräna och så vidare. Jag har aldrig brytt mig om att göra det. Förmodligen är det betydligt enklare för killar att inte ha uppnått idealvikt, jag tror att folk lättare accepterar det. Tyvärr.

  2. Väldigt bra skrivet! Det är fantastiskt svårt att vara nöjd över sin egen kropp! Framför allt när idealet blir allt svårare att nå. Enligt Folkhälsoinstitutet lider nästan 50% av alla svenskar av övervikt, då blir ju frågan om normen allt mer intressant. Varför är den trådsmala fortfarande normen (när det uppenbarligen inte är normaltillståndet?).

    Vidare så frossar vi i allehanda lyteskomik rörande överviktiga i både TV och på internet (hoho kolla den feta personen på youtube som gör något fånigt eller program som biggest looser och du är vad du äter, som snarare handlar om att få oss att må lite bättre än att få oss att må bra).

    Varför har vi ett behov av att stigmatisera övervikt? Och varför låter vi det bli ett medel att förtrycka självkänslan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s