det finns ett klart samband mellan våld och jämställdhet

”Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag visste inte att mitt liv skulle sluta den dag jag fann den passionerade kärleken. Jag fattade aldrig att början var ett slut och att slutet kunde vara för evigt.”

Jag springer uppför trapporna med klapprande steg och varma händer, jag registrerar varje människa jag möter och undrar om det är han? Jag har tidigare bara sett honom på bild, men idag ska vi andas samma luft. Ord ska bilda meningar som till slut blir en handling. Handlingar som resulterade i en vecka på sjukhusets intensivvårdsavdelning. I trappan springer jag även in i en kvinna, och undrar om det är hans mamma, eller det kanske egentligen är hans nya fru? Jag hör mitt eget hjärta slå och pulsen stiger, jag har svårt att definiera om känslan handlar om vrede, sorg eller panik. Historien som kommer att berättas idag är unik och bara hennes, men i de ord som sipprar fram kommer ändå en strukturell iakttagelse att kunna göras.

För mig kommer alltid den absolut viktigaste feministiska sakfrågan att handla om det våld som kvinnor utsätts för. Genom engagemanget inom kvinnojoursrörelsen har jag mött flertalet systrar. Alla lika unika, men samtidigt med en gemensam historia. Berättelserna om den passionerade kärleken. Skammen över att älska den partner som slår en. Skulden över att ha skaffat barn med någon som spottar och smeker om vartannat.  Sorgen i hjärtat över hur våldets mekanismer äter sig innanför själen. Det uppriktiga kring att inte vilja lämna. Kvinnor som blir våldsutsatta är inga hjälplösa offer, de är terroriserade och trakasserade hjältinnor med trasiga själar och sargade kanter, de är reaktioner på den kontext de levt i. På kvinnojourerna runt om i landet finns medsystrar som lyssnar, tror och bekräftar historier. På oss har de projicerat sin rädsla för att dö i armarna på den de älskar, de har gråtit floder och vi har skrattat innerligt tillsammans. Vi har lekt med deras barn när polisen förhört sig om hur det gick till när hennes två revben sprack. Vi har byggt snögubbar och bakat tigerkaka med barnen medan hon fått förklara sig för socialtjänsten. Lovat och bedyrat att hon visst kan tillgodose sina barns behov, att hon faktiskt är en bra mamma.

Jag är en betraktare av våldet men samtidigt är jag en del av den struktur som den upprätthålls genom. Därför är det min förbannade plikt att prata om våldet och dess konsekvenser. Utan att måla ut dessa kvinnor som endast tillintetgjorda. Jag generaliserar historier med personliga punkteringsnålar, jag pratar om våldets vardag, hur den tar sig uttryck på en måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag eller söndag. Vare sig det är fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt, sexuellt eller latent. För genom stumhet ger vi våldet en tyst överenskommelse, vi berättar att vi inte ska lägga oss i, att våldet är en privat angelägenhet, att vi tillåter det fortgå. Det finns inget självupplyftande syfte för mig att ta denna striden, men det finns en systerlig medmänsklighet och ödmjukhet inför mekanismerna. Jag vet att detta lika gärna kunde varit jag…

”Jag visste inte att jag kunde resa mig, att jag inte för alltid skulle vara ett offer. Jag kommer för all framtid vara statistik men knappast bara en siffra. När början blev ett slut trodde jag det skulle vara för evigt. Jag är ett offer för det brott jag utsatts för, men aldrig ett offer för hela mitt liv.”

Skrivet av Malin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s