Det ska inte behövas att jag ska vara tvungen att ”ta för mig” för att få tillgång till en bra lön

Det trodde jag inte om dig Elisabeth, att du har svårt att ta för dig. Ett förvånat uttalande, varken första, eller sista troligtvis, gången jag hörde det. Och jag kan förstå det, i situationer jag är bekväm i eller där jag är 100 % säker på att jag har rätt och tycker det är värt att ta kampen har jag inte så svårt att ta talutrymmet eller platsen. Men alla andra gånger, när jag bara är 98 % säker, eller när jag inte är bekväm, eller när det är risk för obekväm stämning, är det inte alls så lätt för mig att ta för mig. Men som uttalad feminist så förväntas det att jag ska vara bra på att ta för mig. Det hör liksom till.

De är ett av de mest återkommande argumenten när jag diskuterar frågor som t.ex. att kvinnor får mindre i lön än män, att kvinnor borde ta för sig mer, bli bättre på att löneförhandla. Eller  när jag pratar om hur det ser ut i klassrummen- att det är så ojämnt fördelat med talutrymmet i klassrummet tjejer borde ta för sig mer, ta platsen.

För det första: Det finns ingen verklighetsförankring i att det handlar om ta för sig. Det är inget som killar gör idag som tjejer inte gör. Genusfolket.se refererade till en studie där  det skickats ut identiska ansökningar till ett par tjänster där det enda som skilde var namnet (ett manligt och ett kvinnligt). Det visade sig att, utifrån ansökningarna som var identiska, fick  ansökningarna med manligt namn högre värderad lön och ansågs vara bättre än de med kvinnligt namn. För att det inte handlar om att tjejer måste ta för sig mer,  det handlar om att könet påverkar. När det är skevt måste det per automatik vara de som inte hör till normen, kvinnorna, som gör fel, trots att de inte kan påverka. Är man kvinna eller tjej måste man vara bättre än männen för att nå samma lönenivå som män.  Är det det som är att ta för sig, att som kvinna vara tvungen att arbetare hårdare, mer och bättre än män?

För det andra: Det är ett sådant argument som tar frågan från strukturer till individer. Och anske är det faktiskt så, att jag kan bli mycket bättre på att ta för oss, kanske kan lära mig att ta för mig så pass mycket att jag kan få det som män får bara genom att vara män. Och kanske kan jag, genom att identifiera härskartekniker, säga till när jag känner att en orättvisa är på väg att ske bli en kvinna med skinn på näsan. Jag kan bli en av de lyckade individerna – jag kan kanske lära mig att navigera fram i samhällets spel. (visst kan jag få ta en del smällar för det – en riktig bitch/ragata/karriärist/osympatisk person, men det kan ju bli värt det, inte minst ekonomiskt). Men egentligen ingenting förändrats, inte för någon annan än just mig, individen Elisabeth, som då har skinn på näsan och kan ta för mig. Som sedan alltid måste fortsätta att ta mig fram genom att ta för mig, på alla arenor, hela tiden. Jag kan bli en förebild kanske, få andra att våga. Visst är det så att för mig är många förebilder de som vågat – som kunnat ta för sig. Men samtidigt så vill jag så mycket hellre att dom aldrig ska ha behövt ta smällarna – aldrig ska ha blivit kallade bitchar  – aldrig ska ha blivit utelämnade från mötesinbjudningar pga ”hon låter ju så himla mycket och säger vad  hon tycker”. Jag vill att det aldrig ska vara så.

Om man nu är en sådan som tar för sig så kan man också bli förlängningen av argumentet   om individer, ”Det handlar om individer – kolla på bara på Elisabeth, hon har ju en topposition och hög lön”, men ingenting har egentligen förändrats. Det handlar ju inte om individen – det handlar om en systematisk särbehandling på grund av kön. Det handlar om att mitt kön går före mina åsikter. Det handlar om att mitt kön ger mig lägre lön, trots att jag skriver en exakt likadan ansökan som en man. Det handlar om att mitt kön gör att jag i vissa sammanhang inte vågar eller ens kan ta för mig för att det enda som folk då tänker på är just vilket kön jag har. Jag kan lära mig, och lära ut, motstrategier mot härskartekniker – men i slutändan vill jag slippa det. I slutändan vill jag att jag och alla mina medsystrar ska slippa ge oss in i diskussioner med en klump i magen och svetten rinnandes på ryggen på grund av rädslan att den här gången kanske jag inte snabbt nog hinner finna orden när jag blir härskad. Jag vill att jag och alla tjejer i hela världen, även de (vi) som inte törs, kan eller vill slå sig fram med näbbar och klor också ska ha möjlighet att ta sig (oss) fram. Att även hon som är smart med vettiga åsikter men som inte står ut med att armbåga sig fram ska få det där jobbet som den smarta killen med vettiga åsikter som inte behöver armbåga sig fram kan få. Jag vill att alla vi kvinnor ska bli värderade utifrån vad vad vi kan istället för hur mycket vi kan ta för oss.  Jag vill att alla vi tjejer – kaxiga, rädda, modiga, fega, arga och ledsna – ska slippa känna att det kanske är vårt fel för att vi inte tar för oss tillräckligt mycket.

Feminismen, kampen, är inte bara till för mig som enskild individ, eller om en specifik  kollega/släkting/ – den är till för alla kvinnor, alla tjejer, alla flickor. Feminismen är till för att vi aldrig ska behöva bli klassade som en sån som tar för sig eller en tjej med skinn på näsan bara för att vi kräver lika lön. Den är till för att samhällets arena ska vara till för alla, oavsett kön eller hur bra vi kvinnor är på att vara bättre än män.

skrivet av: Elisabeth

Annonser

One thought on “Det ska inte behövas att jag ska vara tvungen att ”ta för mig” för att få tillgång till en bra lön

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s