AvSCUM eller fantastiSCUM

Den 9 oktober 2012 kommer jag att minnas förhoppningsvis så länge jag lever. Då upplevde jag en stund av befrielse. Jag upplevde Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Jag ska erkänna att jag innan detta inte hade läst SCUM-manifestet. Jag visste vad det handlade om, men det har liksom fastnat på min oändliga lista över sådant jag vill läsa, men som samtidigt skapar en enorm ångest då jag aldrig kommer hinna med det innan jag dör. Men jag ska nu se till att jag läser det.

Så, lite som kvällen också inleddes, så hade jag en åsikt om det trots att jag inte läst det. För nästan alla har en åsikt om SCUM-manifestet, vare sig man läst det eller inte. För egen del har det stått för något befriande, ”en ishacka i patriarkatets arsle” som Solanas själv uttryckte det. Och det förändrades inte efter denna kväll. Tvärtom.

Jag fick för en kväll känna mig så otroligt fri som kvinna. Jag kände hur jag genom att vara där pekade finger åt varenda man som tagit plats på min bekostnad, åt varje man som våldtar och misshandlar, åt varje man som är så full av självgodhet att jag ibland tänker att det måste vara möjligt att bokstavligen spricka av det. Och jag pekade finger åt historiens män, även om jag inte ska ge mig på anakronismer, som är de på vars tankar och idéer vi byggt vårt samhälle. Och i de mest tunnelseende ögonblicken tänker jag ”och vilken värld sen…”.

SCUM-manifestet är spännande på så sätt att det är så galet men så fullt av insikter på samma gång. Visst är det fullt av biologistiska påståenden, otrevligheter och idéer om utrotandet av män. Men det sätter också fingret på sådant som makt och kontroll, något som män är och har varit fixerade vid och som många gånger tar sig uttryck i vidriga övergrepp mot kvinnor.

Det var några män som var på plats på föreställningen. Blandade åldrar, blandade bakgrunder, men likväl män (i åtminstone biologisk mening). Då dessa män satt i strålkastarljus under delar av föreställningen så var det sannerligen intressant att betrakta dem under denna bespottelseakt. Några nickade ivrigt med om vad som sades, kanske måna om att vissa sitt medhåll och på det sättet också svära sig fria från påståenden om mäns karaktär och biologiska vara. Vad vet jag. Vissa satt och skruvade ängsligt på sig under föreställningens gång. Av ovana att bli utsatta för den sortens försmädelser som man troligen, men kanske också en känsla av att trots många överdrifter så presenterades också många sanningar under kvällens gång som, när framförda på ett rättframt sätt liksom inte går att värja sig från. Vad vet jag. Sen fanns det några som konsekvent satt med armarna i kors, tittade surt, nästan lite nedlåtande, mot Andrea Edwards (som framför SCUM-manifestet) när de värsta anklagelserna kom. Ett sätt att upprätthålla den överordning de har utanför det rummet just den kvällen eller bara ett uttryck av genuint äckel över innehållet under kvällen måhända. Vad vet jag.

Just alla de åsikter som förts fram om SCUM-manifestet sen det kom och sedan det genom Turteatern blivit aktuellt igen, känner jag speglades i de män som också närvarade under kvällen. Det finns de som tycker att detta är en ”skam för feminismen”, en ”skam för intellektualiteten” och att ”hur skulle det vara om detta skrevs om någon annan grupp i samhället va?”. Och inte blir det bättre av att Valerie Solanas mentala hälsa inte var helt bra och att hon försökte mörda Andy Warhol, MINSANN. Och det var ju inte bra, men det har heller ingen påstått. Och nog gör människor olika tolkningar av SCUM-manifestet. Vissa läser det som fan läser bibeln och andra kan ha ett mer reflekterat förhållningssätt till det. Men såväl som hjältar kan falla så kan galningar ha rätt, något som fler människor borde ha i åtanke.

Jag fick i alla fall uppleva 1 timme och 20 minuter av att vara en del av ishackan i patriarkatets arsle, en ishacka jag anser ska vara i patriarkatets arsle till den dagen vi inte längre har den ordningen. Jag fick uppleva 1 timme och 20 minuter av att peka finger åt alla de män som har slagit, våldtagit och kränkt. Jag fick tack vare Valerie Solanas uppleva 1 timme och 20 minuter i total befrielse.

 

//Bea

Idel ädla män hedrar Nobel

Under veckan som gick offentliggjordes årets Nobelpristagare. Sju män och en gigantisk organisation får årets ärofyllda priser. Idel ädla gubbar även inom jätteorganisationen EU.

Jag minns att jag var fantastiskt glad förra året när tre kvinnor fick Nobels fredspris. 2009 fick fyra kvinnor Nobelpriset och för första gången delades ekonomipriset ut till en kvinna. Det året ökade andelen kvinnliga pristagare sedan starten 1901 från 4,8 till 5,3 procent. Andelen ligger efter i år på ungefär samma nivå.

Eftersom jag inte är bevandrad bland världens alla forskare så kan jag ju inte vara så förmäten att jag pekar på att dessa minsann inte är värda Nobelpriset. De är säkert hur smarta som helst och deras upptäckter är troligen fantastiska. Jag får liksom lita på de som kan fysik och sånt bättre än jag.

Det jag däremot är något bevandrad inom är hur det ser ut inom högskolor och universitet. Och hur det ser ut där påverkar såklart vilka som får möjligheten att komma på alla de där smarta sakerna som kan ge Nobelpriset. Och där har kvinnor inte så stor plats. Förvisso kan jag bara säga det om Sverige, men då det brukar bli ramaskri när kvinnor är i majoritet så är jag övertygad om att jag skulle vetat om det fanns något universitet i världen där det kryllar av kvinnor som forskar för glatta livet med Nobelpriset i sikte.

Nej, nu tänker kanske någon: ”det är faktiskt ASMYCKET kvinnor på högskolor och universitet”. Ja, det är sant. På grundutbildningen och forskarutbildningen så är det en majoritet kvinnor (sen är det otroligt könssegregerat mellan olika utbildningsområden, mer om det en annan gång). Och det är ett resultat av de samhällsförändringar som gjort att unga kvinnor läser vidare i högre utsträckning idag än förr, och att de har högre betyg är de unga männen. Så är det (och det är också ett problem, som jag dock inte ämnade behandla här just idag).

Så, det är alltså en majoritet kvinnor på utbildningarna idag. Bland professorerna hittar vi dock runt 20 % kvinnor. Utvecklingen till dessa 20 % har gått relativt snabbt kan tyckas, drygt 10 år. Så då kan man kanske förledas tro att det väl ”löser sig” med tiden som det finns de som tror. Tiden läker alla sår även ojämställdhetens dito…Tyvärr är det ju inte så enkelt (tänk att det aldrig kan vara det). Om professorskåren ska bestå av hälften kvinnor och hälften män om 20 år så behöver andelen nyrekryterade professorer varje år uppgå till 57 %. Och om det fortsätter som idag så är det bara 31 % kvinnor om 20 år (1). Och för att få professorstitel så måste man också få utrymme att meritera sig för det, få forskningstid så det finns möjlighet att göra det. Och för det krävs det ett aktivt arbete inom lärosätena i vårt land för att möjliggöra för fler kvinnor att uppnå professorstitel. Det krävs också ett medvetet arbete i att se över hur forskningsmedel fördelas och hur excellensmiljöer utses och får forskningspengar. Det krävs att fler män åtar sig diverse nämnd-, styrelse-, kommitté- och massaannat-uppdrag inom universiteten så att kvinnor kan lägga sin tid på mer forskning. Både män och kvinnor ska ges möjlighet att göra karriär som forskare. Så är inte fallet idag.

Det krävs således massor med saker för att nå till den dag då jag inte ska behöva bli sådär euforisk över att tre kvinnor mottar Nobelpriset. Jag ska kunna bli euforisk över de fantastiska grejer som Nobelpristagarna kommit fram till, upptäckt eller arbetat för fred, oavsett vilket kön de har. För den dagen vet jag att inte kvinnor slår huvudet i universitetens glastak.

(1)    http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/93/71/335a68de.pdf

 

//Bea

Sluta tjafs och börja slåss

Sluta uppfostra pojkar till kriminella är slutsatsen i en artikel i min nya favorittidning ”Modern psykologi[1] som jag hittade på jobbet, där en forskare inom våldsbrottslighet på Brottförebyggande rådet menar att så som vi uppfostrar våra pojkar uppmuntrar vi dem till ett våldsbeteende. Med vi, menar jag, föräldrar och resten av samhället. Tragiken slog mig när jag insåg att pojkar berövas av fysisk kontakt i form av kramar och kos i tidigare ålder än flickor. Att citatet ”pojkar gör så, det löser konflikten på en gång istället för att gnabbas” faktiskt leder till ett uppmuntrande av våld. Från dagis och framåt. Mantrat att det är bättre att slåss än att gnabbas har säkert flera av er hört. En härlig rak höger framför argumentation, =tjafs , löser snabbt en situation. Att föräldrar som upprörs över att deras son har varit i slagsmål på dagis vinkas bort med citatet som tåls att upprepas ”pojkar gör så”.

Jag personligen har aldrig (peppar, peppar ta i trä) varit utsatt för våld i mitt privatliv. Det allvarligaste våldsbeteendet jag har upplevt på nära håll är utanför Råsunda av och till. Kanske inte helt intressant för en del av er men ändå ett intressant fenomen där personer (läs: män) möts för att slåss i grupp som, låt mig kalla det, hobby. Mitt deltagande har inte varit i form av knytnävar utan snarare att lyssna på debatten. What to do? Pengar hit och pengar dit, polisinsatser, rädda barnfamiljer, sabotage i städerna, klubbarna förlorar pengar och samhället likaså. Aldrig har jag hört i dessa diskussioner att det är ju majoritet män som slåss. Kanske kan jag komma ihåg någon som har velat diskutera pojkars identitetsskapande i koppling till fotbollsvåldet men aldrig i den stora debatten.

Åsikten om att huliganer bara är dumma i huvudet, kanske stämmer i vis mån men sen då? Finns det inte någon mer förklaring. Varför söker sig män från olika grupper i samhället till att slåss i grupp som en kick? Är det inte något fel i det, utöver att det kostar samhället och klubbarna pengar? Eller ska vi bara motivera det med att ”pojkar gör så”. Inte att våld är normalt från dagis och uppåt för många pojkar eller att pojkar uppfostras att alltid/oftast ha makten eller vara i centrum. Vilket leder till att när de blir äldre och inte är i centrum längre grepar de efter det enda de kan, att ta igen detta med våld. Får jag föreslå ett exempel som att tro, att om jag spöar några medlemmar från motståndarlagets supportrar så skulle det påverka …. vad det nu är de tror att de påverkar.

Lagsportens värld är en så stor del av många människors liv oavsett som supportrar eller aktiva i klubbar genom att spela. Lagsportens värld ska vara en förebild för unga brukar det sägas. Där gnabb kan hånas.
På en av de senaste matcherna fick vi i publiken träffa årets Gothia Cup vinnare i halvtid. Två flicklag ur olika årskullar. Halvtidskommentatorn intervjuade en av flickorna och frågade hur de hade gjort för att vinna. Varav hennes svar var:
– Att de hade jobbat tillsammans och hållit ihop laget.
Inget tjejgnabb alltså?
– Eeehh, nä (något osäkert svar)
VAD ska den 13-15 åriga flickan svara på det, herr kommentator?
Brukar han ställa frågan till pojkarnas lag:

– Hur vann ni?
– Genom att jobba tillsammans och hålla ihop laget.
– Jaha, inget köra upp galgar i analen, alltså? (vilket förekom inom AIK:s pojklag en period)
Eller:
– Jaha, inget spela rövboll alltså?

Är detta också: ”pojkar gör så” det är kul, men gnabb det är fasansfullt och inget att uppmuntra, något att skämta om. Sluta tjafsa nu. Sluta gnabbas nu. Vad hände med: pennan är mäktigare än svärdet?

Jag och min bror var typiska tjafsare när vi var små. Kunde hålla på i evigheter. Vi var asjobbiga, jag vet. Bästa-kompisar-syskonparet de slogs, de klappade till hårt när de hade en konflikt. Blod kunde förekomma. Detta var något som vi fick höra var bra. Att det var bättre att slåss så att det gick över istället att tjafsa. Jag som är en fegis försökte väl slå lillebror men han slog ju tillbaka och det gjorde ont. Då tjafsade jag hellre. En mycket dålig egenskap fastställd av lärare, föräldrar och barnen i min omgivning. Att slåss är bättre, det går över fortare då.

Går det verkligen över fortare då? Eller eskalerar det bara och leder till något värre nästa gång. Till en kick, ett sätt att återta makten, ett sätt att kontrollera vardagen. Vilka är det sen som blir utsatta för detta våld. Syskon, klasskamrater, lagmedlemmar, någon på krogen som förtjänade det, frugan, barnen. Hur går ordningsföljden? För oftast finns det ett offer när det kommer till våld.

Redan på dagis hörs ”pojkar gör så” och de som säger det mest är lärarna. Men genuspedagogiken hör inte hemma i skolan för tydligen kan man säga ”pojkar gör så” resten av pojkarnas liv som om det inte hade en effekt på samhället. Det senaste jag hört är att även tjejer har börjat bilda firmor (organiserade supporterklubbar som slåss för sitt lag). Har de också hört att det är bättre att slåss än att gnabbas. I jämställdhetens namn vill jag påstå att detta inte är en positiv utveckling och vi vuxna kanske bär skulden trots allt, om vi inte försöker stoppa det.

Vart vill jag komma med detta? Jo, språkets roll i genus-tänket är viktigt. ”Pojkar gör så” är något som vi bara säger och det är inget att överanalysera kanske en del anser nu. Som om språket inte har någon makt. Ändå kan jag uppleva att det är ord som sårar mest och används mest för att såra, innan våldet kommer.

Så uttrycket: ”pojkar gör så”, gulligt när de är 6 år på dagis mindre gulligt i skolans korridorer i nian eller utanför Råsunda där smockan hänger i luften.

 

 

 


[1] Modern psykologi, Maj 2011. Skärpning pojkföräldrar av Ana Udovic

Let´s talk about sex, baby

Det personliga är politiskt.
Kanske är det den viktigaste insikten och verktyget som den feministiska rörelsen gett mig. Tillåtelsen att prata om det privata. Befrielsen i att skapa separata rum och tillsammans med andra kvinnor hitta gemensamma nämnare, händelser och upplevelser. Inse att jag sällan är ensam. Höra att det inte är mitt fel. Lära mig att skuldplacera bortom mig själv. Jag har pratat och pratat och pratat. Försökt förstå mig själv, genom andras historier.  Delat berättelser om vardagsrädsla, tafsningar på jobbet och skammen över att jag slog ner blicken på vägen hem. Upprörts över löneskillnader. Berättat om hur vi tystnade i fikarummet på jobbet. Pratat om samhällets krav på våra kroppar.

Systerskapet har lärt mig att spegla mig själv i andra. Skuldbefria mig själva genom andra. Förstå mig själv. Förlåta mig själv. Älska mig själv. Mina ord delade med er andra har många gånger blivit min överlevnad.

Ändå pratar vi inte om sex.

Vi pratar om våldtäkt ibland. Några av oss har ibland berättat om riktigt dåligt sex. När vi inte alls ville. Men vi pratar sällan (eller aldrig) om det andra. Om allt som inte är svart – gråskalan på väg mot det vita. Vi pratar inte om vad vi njuter av. Pratar inte om rädslan över att inte komma (och hur vi fejkar). Eller känslan när ens partner inte kommer (eller fejkar). Pratar inte om vad vi undviker att göra. Inte vad vi drömmer om. Inte vad vi längtar efter. Säger aldrig vad vi blir kåta av. Kanske berättar vi ibland om det som är riktigt avtändande. Men inte så mycket mer om hur vi har det i sängen.

Vi har aldrig lärt oss eller uppmuntrats till att prata om det. Minns blossande kinder på lärare i samhälls- och naturkunskapen. Hur vi fnissande trädde på en kondom på en banan, fick se en bild på en kuk med stånd och fick lära oss att vissa personer kunde vara homosexuella. Jag minns inte ett ord om njutning. Framförallt inte om min. Sen dess har vi varit nästan helt tysta.

Jag tror att vi skulle må bra av att spegla oss i varandra. Istället för i tjejtidningar och kvällspress. Tänker att ångesten, skulden och känslan av att ibland inte räcka till –  av att ibland inte kunna mättas, skulle minska när vi inser att upplevelsen delas med fler. Tänker att njutningen, lusten och lyckan skulle öka av att skammen och tabun minskade.

Jag önskar att fler brudar berättade. För varandra. För oss andra. Vad vi njuter av och vad vi har svårt för. Om vardagssexet och det passionerade 3-timmars ligget, om förlåt-samlag och förälskelseknullandet. För jag saknar de historierna. För de är en del av mig. Av min vardag. Min verklighet.

Samtidigt är det mycket att kräva. Och jag vill inte behöva känna mer skuld nu. Jagar inte efter brudar som ska ”ta sitt feministansvar och berätta om hur deras sexliv ser ut”. Det är liksom inte enskilda tjejers fel att vi lärt oss att skämmas för vår sexualitet. Att hålla tyst om den. Därmed inte heller vårt ansvar att ”våga prata”.

Just nu kan jag bara göra det här – säga att det är svårt, men förbannat viktigt, att prata om.

Skrivet av: Torun