Let´s talk about sex, baby

Det personliga är politiskt.
Kanske är det den viktigaste insikten och verktyget som den feministiska rörelsen gett mig. Tillåtelsen att prata om det privata. Befrielsen i att skapa separata rum och tillsammans med andra kvinnor hitta gemensamma nämnare, händelser och upplevelser. Inse att jag sällan är ensam. Höra att det inte är mitt fel. Lära mig att skuldplacera bortom mig själv. Jag har pratat och pratat och pratat. Försökt förstå mig själv, genom andras historier.  Delat berättelser om vardagsrädsla, tafsningar på jobbet och skammen över att jag slog ner blicken på vägen hem. Upprörts över löneskillnader. Berättat om hur vi tystnade i fikarummet på jobbet. Pratat om samhällets krav på våra kroppar.

Systerskapet har lärt mig att spegla mig själv i andra. Skuldbefria mig själva genom andra. Förstå mig själv. Förlåta mig själv. Älska mig själv. Mina ord delade med er andra har många gånger blivit min överlevnad.

Ändå pratar vi inte om sex.

Vi pratar om våldtäkt ibland. Några av oss har ibland berättat om riktigt dåligt sex. När vi inte alls ville. Men vi pratar sällan (eller aldrig) om det andra. Om allt som inte är svart – gråskalan på väg mot det vita. Vi pratar inte om vad vi njuter av. Pratar inte om rädslan över att inte komma (och hur vi fejkar). Eller känslan när ens partner inte kommer (eller fejkar). Pratar inte om vad vi undviker att göra. Inte vad vi drömmer om. Inte vad vi längtar efter. Säger aldrig vad vi blir kåta av. Kanske berättar vi ibland om det som är riktigt avtändande. Men inte så mycket mer om hur vi har det i sängen.

Vi har aldrig lärt oss eller uppmuntrats till att prata om det. Minns blossande kinder på lärare i samhälls- och naturkunskapen. Hur vi fnissande trädde på en kondom på en banan, fick se en bild på en kuk med stånd och fick lära oss att vissa personer kunde vara homosexuella. Jag minns inte ett ord om njutning. Framförallt inte om min. Sen dess har vi varit nästan helt tysta.

Jag tror att vi skulle må bra av att spegla oss i varandra. Istället för i tjejtidningar och kvällspress. Tänker att ångesten, skulden och känslan av att ibland inte räcka till –  av att ibland inte kunna mättas, skulle minska när vi inser att upplevelsen delas med fler. Tänker att njutningen, lusten och lyckan skulle öka av att skammen och tabun minskade.

Jag önskar att fler brudar berättade. För varandra. För oss andra. Vad vi njuter av och vad vi har svårt för. Om vardagssexet och det passionerade 3-timmars ligget, om förlåt-samlag och förälskelseknullandet. För jag saknar de historierna. För de är en del av mig. Av min vardag. Min verklighet.

Samtidigt är det mycket att kräva. Och jag vill inte behöva känna mer skuld nu. Jagar inte efter brudar som ska ”ta sitt feministansvar och berätta om hur deras sexliv ser ut”. Det är liksom inte enskilda tjejers fel att vi lärt oss att skämmas för vår sexualitet. Att hålla tyst om den. Därmed inte heller vårt ansvar att ”våga prata”.

Just nu kan jag bara göra det här – säga att det är svårt, men förbannat viktigt, att prata om.

Skrivet av: Torun

Annonser

2 thoughts on “Let´s talk about sex, baby

  1. Ping: Sex och systerskap « It's all gonna be fine

  2. Gud så sant. Sex är liksom något som är helt självlärt. Något som man ska kunna och vara bra på från början. Man ska veta vart alla punkter sitter, hur hårt eller löst de ska stimuleras. And it goes on. När vi i självverket är helt jävla gröna från början och att ha sex med en ny person är alltid nytt. Man måste ta det från början, för det som funkade tidigare kanske inte gör det nu. Då är det också viktigt att prata. Komminucera. Men det sexet som är mest tabubelagt, iallafall för tjejer, men kanske för killar också, är sexet du har med dig själv. Denna underbara, skamfyllda onanistund. Jag onanerar skitofta, eller det går i perioder. Men det är lätt det bästa sexet jag haft med mig själv, det jag fått flest orgasmer av. Åh. Varför är det så jävla pinsamt för? JAG ÄLSKAR ATT ONANERA! Det är inget jag vill skämmas för. Men det gör jag kanske inte så mycket heller. Men jag vet många som gör det. Som känner sig smutsiga och syndiga och det är så jävla synd tycker jag, när onani på ett sätt kan vara den stund då du verkligen älskar dig själv ohämmat. Ja, hallelujha, det behövs verkligen pratas mer om. Bless.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s