I krig är allt tillåtet

Jag läser en bok om olja. Om hur ett svenskt företag är först på plats i konflikthärdar och inbördeskrig i Afrika. För att det inte finns någon konkurrens där. För att de då blir ensamma om att utvinna oljan som man råkat hitta där på fälten där människor bor.

Jag läser om hur dessa människor dödas och fördrivs från sina hem. Hur de skjuts när de kommer för nära företagets avspärrningar som skär genom byar, betesmarker och farleder. De människor som bott här under hela sina liv befinner sig plötsligt på fel plats och måste bort. Till varje pris. För här ska det byggas en väg. En väg som ska transportera oljan ut ur landet. Olja som ska säljas och omvandlas till pengar på det svenska företagets konto.

Förutom bomber, flygräder, automatvapen och knivar finns ett mycket effektivt vapen för att människor ska lämna sina hem och aldrig mera återvända. Nämligen våldtäkten.  I många konflikter och krig är våldtäkt en uttalad strategi för att fördriva människor från sina hem. För att splittra familjer och samhällen. För att slå sönder strukturer och ta makt. Våldtäkten orsakar smärta för den enskilda kvinnan som drabbas men påför också så mycket skuld och skam att kvinnan kan tvingas lämna sin by och sitt hem för alltid.

Alla de röster jag hör i mitt huvud när jag läser boken tillhör kvinnor som blivit våldtagna, av milisen, av regeringssoldater. Kvinnor som jagats och utsatts för ändlösa övergrepp, tortyr och grymhet. Kvinnor som fått fysiska och psykiska sår som ännu, flera år efter att våldtäkten ägt rum, ännu inte läkt. Kvinnorna beskriver hur de tvingats bort från sina hem. Hur de inte kunnat eller velat stanna kvar. Hur våldtäktsmannens skam blivit deras att bära. Våldtäkt är ett effektivt vapen. Allt för effektivt. Och det vet de stridande om. Alla parter.

Jag tänker på en annan konflikt, i en annan tid, i en annan världsdel. I min världsdel. Hur min vän som då bara var ett litet barn levde i ett krig. Hur vi har suttit många timmar och pratat om det som inte går att förstå. Hon har berättat för mig om de som då var äldre än hon. Om kvinnorna som våldtogs och hölls som fångar i sina egna hem av soldaterna. Hur de våldtogs från det att solen gick upp till dess att den gick ner igen medan deras mammor, pappor, systrar, bröder, män och barn tvingades se på. Hur ingen kunde stoppa tortyren. Hur dessa kvinnor nu, nästan 20 år senare, fortfarande går i de stödgrupper som startats. Hur de försöker bli hela och hur de försöker hantera den psykiska och fysiska terror de utsatts för.

2008 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1820 som erkänner våldtäkt som krigsbrott. Våldtäkten är i och med detta likställd med andra vapen. Och om ett skjutvapen kan trasa sönder en mäniskokropp och orsaka smärta och död, får våldtäkten konsekvenser som påverkar kvinnor och samhällen för en mycket lång tid framöver.

Våldtäkt är ett vapen, ett sätt att skaffa kontroll och makt över andra. Ett riktat sexuellt våld med utstuderade konsekvenser. Våldtäkten som vapen är effektivt och enkelt att använda. Kuken finns ju liksom alltid där. Gratis är den dessutom. Konsekvenserna blir förödande. Kvinnor lider. Män lider. Barn lider. Ingen vinner. I krig finns bara förlorare.

 

//Maria

6 kap. Ett nej räcker inte om du nu trodde det

Frågan om våldtäkt kände jag fick ett litet ”uppsving” i samband med den amerikanska valrörelsen och Todd Akins absurda uttalande om hur kvinnans kropp ”stänger av” och kan inte bli gravid om det är en legitim våldtäkt, alltså en riktig våldtäkt. Det blev upprört bland många över hans uttalande. Men debatten tog aldrig steget vidare till vad det finns för galna åsikter om en legitim våldtäkt överlag. Även i Sverige. För det finns ju de där ramarna som sex mot någons vilja måste falla inom för att man ska hållas ansvarig. Och där räcker inte ett nej idag.

6 kap. Om sexualbrott

”1 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
      Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.”

Ja, så ser vår lagstiftning ut gällande våldtäkt och vi kan idag läsa om en friande dom i Värmlands tingsrätt just med anledning av detta. Ord stod mot ord, men tingsrätten sade sig ändå tro på kvinnan. Men de kan inte döma utan ytterligare bevisning. Åklagaren är öppen med att detta var ett tveksamt fall att ens ta till domstol, för ett nej räcker inte enligt vår lagstiftning när det kommer till våldtäkt.

Det finns två saker i detta. Det ena är hur våra lagar upprätthålls och på vilka grunder vi dömer människor i domstol. Jag har inte läst domen ifråga så jag kan inte uttala mig om den specifikt, men jag är väl medveten om att det i detta fall kan ha varit så att tingsrätten tillämpade lagstiftningen, och praxis, korrekt (jag hoppas det ska sägas, men HD rev också upp ett par hovrättsdomar 2009 där ord stod mot ord vilket de då sa inte skulle förändra praxis, vilket det nog gjort…). Det finns många domar att bli upprörd över, men i det fall lagen är korrekt tillämpad så är det inte domen i sig utan lagstiftningen vi måste lyfta upp om vi anser att något är fel. Och den är i det här fallet rutten vilket för mig till det centrala i den här frågan.

Att ett nej inte räcker. Att det finns ett perfekt våldtäktsoffer. Att en kvinna ska skrika, gråta, riva, slå och slingra sig och helst bli ordentlig misshandlad för att det ska vara en våldtäkt. Att det är kvinnan som bär ansvaret för en våldtäkt. Att det är kvinnan som bär ansvaret att på ett tydligt sätt visa för mannen att hon inte vill ha sex med honom. Och detta måste hon redogöra för i rätten där rådmannens och nämndemännens fördomar alltför ofta spelar in.

”– Det finns ett problem här och det är att man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker” säger åklagaren om fallet. Nja, jag skulle nog säga att det objektivt sett är en fullt rimlig sak att lära våra barn och unga, unga kvinnor som unga män, att markera och säga nej när man inte vill något, när något inte känns ok. Problemet är inte att vi ”tutar i unga kvinnor att ett nej räcker”, problemet är att lagstiftningen säger att ett nej inte räcker. Jag vill kunna uppfostra mina eventuella barn till att säga nej när något inte känns bra och att de likaså respekterar ett nej från någon annan. Svårare än så är det inte.

Du måste idag som kvinna få killen att fatta att du inte vill ha sex. Och du måste vara jävligt tydlig. Förutom att ansvaret är felplacerat i hela frågan så behandlas också killar i det här fallet som uppenbara idioter som inte vet vad ett nej är, eller som är styrda av sin tydligen helt okontrollerbara kuk och kåthet så att allt blir som ett surr i huvudet, hörseln blir nedsatt och kanske även känseln; ett slag kanske till och med uppfattas som en smekning? Jag är inte intresserad av att stå upp för grabbarna i den här frågan just nu, men ett tips är att de som känner sig något förolämpade av det hela också står upp för hur jävla galet det är. Sen är det ju en allmänt schysst förhållningsregel att klarlägga om personen man vill ha sex med är intresserad av detsamma. Om inte, nej då blir det inget ligga. Svårare än så är det inte.

Vi kanske annars ska börja tillämpa krav på tydligt motstånd och helst slag även vid andra brott? Som misshandel? Det räcker inte om du säger eller skriker nej om någon slår dig, för personen kanske inte förstår att du inte vill bli slagen. Bäst att vara tydlig. Inte rimligt? Nej, det tycker inte jag heller och lika lite i våldtäktsmålet. Det handlar om ett övergrepp på en annan människa. Svårare än så är det inte.

Vi har en lagstiftning idag som lägger ansvaret på den utsatta och idiotförklarar halva befolkningen. Orimligheten i det är uppenbar. En samtyckeslagstiftning skulle kunna undanröja detta, och istället lägga ansvaret på förövaren att redogöra för vad det var som gjorde att han tyckte sig ha samtycke.

För ansvaret för en våldtäkt kan aldrig vila på den utsatta. Ansvaret vilar alltid på förövaren. Alltid. Alltid. Alltid. Svårare än så är det inte.

//Bea

Inga slit- och slängvaror

En kan luras att tro att jag har startat ett privat krig mot just Dagens Nyheter, men det är snarare så att de verkar sakna en genusanalys i hela sin koncern. För nu har denna koloss till tidning spytt ut sig kvinnofientligt material igen. Idag (2012-11-26) publicerar de en ledare som ett svar på en debattartikel. Debattartikeln publicerades i lördags av kvinnoförbunden inom Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet och gick ut på att de ville att sexköp utomlands skulle kriminaliseras, en åsikt som de rödgröna partierna redan tagit ställning för. Idag kommer DN med ett svar. Ett svar som är så upprörande att jag har svårt att veta vart jag ska börja, så jag börjar från början.

Det börjar med att ledarskribenten drar en parallell mellan att det inte är kriminellt för en kvinna att resa från ett land till ett annat för att göra abort om abort är illegalt i landet som kvinnan bor i, därför borde det vara okej för män att åka utomlands och köpa kvinnor utan att straffas i Sverige. Det är en av de konstigaste liknelser jag någonsin varit med om. Om jag som kvinna tvingas resa utomlands för att få avgöra vad som sker med min egen kropp för att lagstiftarna i mitt land (antagligen män) har satt upp hinder för mig att avgöra mitt eget öde så är det på intet sätt samma sak som att åka utomlands och köpa en annan människa. INTE ALLS!!!

Sen kommer ett resonemang som gör att jag starkt misstänker att skribenten är man och det är så korkat att jag måste citera det:

”För det är förstås en våldsam skillnad på exempelvis Tysklands skattepliktiga och pensionsberättigande bordellanställda och asiatiska sexarbetare som fallit offer för människohandlare. […] Men det är en avgrund mellan kvinnor i människohandel som i ”Lilja 4-Ever” och låt säga danska eller tyska prostituerade utan missbruksproblem. Det är inte en gradskillnad av frivillighet, det är en artskillnad.”

Men NEJ! Det är inte en ”våldsam skillnad”. Skillnad på formerna för prostitutionen, ja. Men i grund och botten är det samma usla sak. Det handlar om att vissa (läs män) anser sig att deras sexuella lustar och sexuella behov står över andra människors (läs kvinnors) rätt till sin egen kropp och att aldrig någonsin behöva sälja sig. Oavsett om du får pension och en ren säng eller om du blir misshandlad och tvingad in i ett missbruk så är det fortfarande en del av ett patriarkalt samhällssystem. Att i en av Sveriges största morgontidningar kunna framföra denna åsikt är ett skrämmande bevis på den könsmaktsordning som råder och hur långt ifrån ett jämställt samhälle vi är.

Ledaren fortsätter sedan med en argumentation om att kvinnor i Sverige minsann inte ska ha åsikter om hur fattiga kvinnor i andra länder försörjer sig och att det är bättre att sälja sin kropp än att låta sina barn svälta. Eller så är det bättre att kvinnor i alla länder får samma tillgång till utbildning och arbetsmarknaden som männen har. KANSKE?!?!?!

Sen kommer ytterligare en liten godbit som är värd att citera:

”…sexköp […] är inget grovt våldsbrott, det är ett bötesbrott som för femton år sedan inte ens var ett brott. Det är väldigt många fler människor, i väldigt många fler länder, som ser abort som mer av en brottslig handling än prostitution. I synen på sexköp är det Sverige som avviker från nästan hela resten av världen – inte tvärtom.”

Men nu blev jag riktigt övertygad om att det ska vara okej för gubbar att åka utomlands och köpa andra människor för det är ju inte ett så ALLVARLIGT brott och det har inte varit ett brott SÅ LÄNGE!!! Eller så är det så här i mina ögon:

Sexköp är ett grovt brott men de som stiftat lagar och de som dömer har inte fattat det. Det borde aldrig ha varit okej att sälja och köpa människor, varken som slavar eller prostituerade. Precis som ingen kvinna ska kunna bli såld eller köpt ska alla kvinnor själva få bestämma om de vill genomgå en abort eller inte. Och att Sveriges syn på sexköp avviker från resten av världen är ju positivt i teorin, nu ska det bara omsättas i praktiken också. Vi ska inte backa utan fortsätta framåt.

Så (herr) ledarskribent, sexköp är en kriminell handling oavsett formerna för köpet och oavsett landet. Det borde vara så i alla länder och det borde vara höga straff. Precis som abort borde vara lagligt i alla länder. Precis som att ledarskribenterna på Dagens Nyheter borde gå en kurs i genus.

/Susanna

Hotet mot Europas kvinnor

Nu ska vi prata politik och inte vilken politik som helst utan europapolitik! Som statsvetare slår hjärtat ett extra slag, men som feminist så är det ett väldigt tungt hjärtslag.

EU är tekniskt och rent ut sagt ett jävla krångel med grupper och funktioner som bestämmer kors och tvärs om och över varandra. En kan tycka vad en vill om EU och hur vida det är ett freds- och frihetsprojekt eller ett sätt för kapitalismen att institutionalisera sig själv. Oavsett vad har nu beslut fattats av folkvalda politiker som på allvar hotar samtliga kvinnor som är bosatta inom EU:s gränser. Så oavsett EU-hållning kan vi alla som feminister enas kring att det här är riktigt uselt.

Det är nämligen så att det inom EU finns kommissionärer som är ytterst ansvariga personer för vissa frågor och i dagarna har Tonio Borg från Malta blivit ansvarig för hälsofrågor. (Vilka svenskar som röstade fram Tonio kan en läsa här)

Varför är då detta ett hot mot Europas kvinnor? Hur kan denna man från Malta vara ett hot? Det är så att Tonio under sin tid på Malta har lyckats få ihop en ganska så gedigen meritportfölj med olika idéer som mer eller mindre kreativt begränsar kvinnors rättigheter och friheter. Han har bland annat lyckats med/drivit följande:

  • Kriminaliserat aborter
  • Vill ha reseförbud för kvinnor som är gravida (vi kvinnor är ju lömska så vi kan ju flaxa iväg till ett annat land och genomföra en abort, hu!)
  • Röstat emot skilsmässor
  • Vill kriminalisera spermie- och äggdonationer. Kvinnor som bryter mot lagen får gå direkt i fängelse utan att passera gå.

Sen hatar han homosexuella lite generellt också och röstat emot sambolagstiftning.

För mig så är vi med Tonio vid makten tillbaka i en av de mest grundläggande frågorna för mig som feminist. Min rätt till min egen kropp. Varför Tonio prompt ska in och bestämma eller ha en åsikt om vad jag och min kropp ägnar oss åt är helt omöjligt att förstå. Varför detta intresse för min kvinnokropp? Hur påverkar det dig alls om jag gör abort eller inte? Om jag får spermiedonationer för att jag vill ha barn kan väl jag få det oavsett om min livspartner har XX eller XY kromosomer eller om jag har en partner alls? Om jag lever med någon och vi liksom bara vill gå åt varsitt håll så påverkar det väl inte Tonio på något sätt om jag skiljer mig?

Detta omotiverade intresse för att reglera min kvinnokropp har dock inte fått EU att säga till Tonio att han kanske ska tänka över om han verkligen bör vara ansvarig för hälsofrågor eller om han bara borde åka hem och tänka över sitt liv och sina åsikter och ägna sig åt något mindre hälsofarligt för Europas kvinnor, som knyppling. Nej, han har belönats med mer makt!

Det finns med andra ord en stor risk att kvinnor runt om i Europa (som inte direkt har det lätt som det är) ska få det ännu lite tuffare. Gött liksom. Nu behövs verkligen systerskapet. Nu behövs verkligen feminismen.

År 2014 är det dags för val till Europaparlamentet. Oavsett partipolitik kan vi alla som feminister tillsammans arbeta för att den valrörelsen präglas av feministiska frågor. Tillsammans kan vi lyfta våra frågor högt på dagordningen och se till så att personer som Tonio inte tar sig rätten att bestämma över våra liv och våra kroppar. Det gör vi så bra själva.

/Susanna

När han blir fröken

Läraryrket har gått från mansdominerande till att vara ett kvinnodominerande yrke de senaste sextio till sjuttio åren. Titlar som Magistern och Professorn syftade till en titel med akademisk utbildning bakom sig. Allt eftersom 18:e och 19:e århundradet gick fick kvinnorna fler chanser att ta sig in i skolans värld både som elever och som lärare. Titeln lärarinna kom med de kvinnliga lärarnas intåg i skolan. Samtidigt användes även ordet fröken i och med att det ofta var ogifta kvinnor som jobbade som lärarinnor.

Fröken kan ju ses som ett positivt ord men har något av en negativ klang genom historien om en kvinna förblev en fröken allt för länge. För traditionen har varit (är) att en kvinna ska gifta sig och bilda familj. Att hon ska ha viljan att bli fru och mor har tagits för givet och den kvinna som aldrig kom att uppfylla denna roll, hamnade utanför oavsett om det var självvalt eller inte. Denna fick bära det skamfilade ordet fröken hela livet = inte önskvärd, om jag ska hårddra det. Titeln att sträva efter var Fru, vilket var lika med önskvärd och en kvinnlig plikt. En herre däremot kallades alltid för Herrn oavsett om han hade en ring på fingret eller inte. I England före 1600-talet kallades faktiskt kvinnan för Mrs oavsett äktenskapsstatus. Därefter kom den ogifta kvinnan att kallas miss vilket hänger kvar än idag och troligtvis är en förklaring till varför jag måste fylla i rutan ogift när jag ska ut och flyga.

Sverige tog dock bort fröken, samtidigt som de flesta titlar, via du-reformen på 60-talet och Frankrike följde samma trend. Dock något försenat. Nyligen tog de bort titeln mademoiselle för att visa att det egentligen inte finns något behov för att markera en kvinnas äktenskapsstatus längre. Beslutet att genomföra denna språkreform gjordes inte helt ouppmärksammat utan under många protester från både kvinnor och män. Oavsett protester slopades mademoiselle i ett försök att jämställa språket och könen.

Fröken har dock hängt kvar i Sverige som en titel för kvinnliga lärare. Ofta för småskolelärare där kvinnorna har dominerat större delen av lärarinnornas historia. Där har ordet fröken kommit att normaliseras som en ersättning för ordet lärare, vilket kännas en aning formellt i ett land utan titlar. Vad händer då när det kommer en manlig förskolelärare?  För barnen blir även han fröken då detta ord endast har en betydelse för dem och det är att fröken är lika med lärare. Det som sen blir avgörande är de vuxnas reaktion på barnens språkbruk och hur de vuxna väljer att bemöta detta. Detta för mig vidare till min egen arbetsplats…

… där jag undervisar invandrare som är nya i sin svenskspråkiga karriär, i svenska. Även där har ordet fröken en enda betydelse vilket har gjort att vår manliga mattelärare kallas för fröken. Om det beror på att SFI är i samma situation som förskolorna gällande könsfördelningen eller att det står fröken i läromedlet som synonym till lärare, eller att många av våra elever har barn i förskoleålder, kan jag inte svara på. Jag kan bara konstatera det hela genom det han berättade i fikarummet en dag. Jag reagerade förvånat men samtidigt glatt då jag tycker att det är en positiv utveckling av språket, där ett ord som har funnits för att markera kön faktiskt går mot att bli könslöst för en yrkesgrupp. Detta var min naiva reaktion när jag greppar efter jämställdhetens halmstrån i dagens hårda samhällsklimat.  Jag fick dock snabbt en verklighetssmocka i ansiktet då mina övriga (kvinnliga) kollegor utstötte ett högt hånskratt åt detta. Det var inte bara jag som fick en smocka utan även min manliga kollega som inte verkade ha brytt sig avsevärt av detta innan. Men nu, när alla skrattade åt att han kallades för fröken såg han mindre accepterande ut. Efter en stund säger han att han nog borde be eleverna att kalla honom för magistern istället, då diskussionen om vad man kallar en manlig lärare börjat gå mot sitt slut. För tydligen är det skrattretande att kalla en manlig lärare för fröken. Sen att jag bär titeln lärare istället för lärarinna på mitt examensbevis är det ingen som har skrattat åt i fikarummet.

Men som med mycket i vårt samhälle är det ok för en kvinna att ta till sig ”manliga attribut” men inte vice versa. Därför är det viktigt för mig att ordet fröken får en plats i språket som visar på kvinnornas delaktighet i yrket. Det har blivit tradition när yrken ska könsneutraliseras så försvinner de kvinnliga titlarna och ersätts med de manliga. Exempelvis doktor, bagare, kock, lärare, bonde, städare. Genom att göra så här befästs även traditionen att de manliga befattningarna är mer statusgivande.

Än så länge är det barn och invandrare, som båda är nybörjare i språket, som gör detta ”misstag” att kalla sina manliga lärare för fröken. Om dessa inte blir ”rättade” eller bemötta med hånskratt kan kanske, eller snarare förhoppningsvis, språket följa med i utvecklingen att könsneutralisera titeln fröken.

/Lina

 

 

P-piller nyckeln till tjejers sexuella frigörelse, eller?

Jag hade mycket problem i samband med att jag hade mens som ung. Återkommande var svåra smärtor, migrän och kraftiga blödningar. Jag besökte därför en ungdomsmottagning får att be om råd. Jag var nervös inför besöket, det kändes vuxet och spännande att sitta i väntrummet. Min storasyster, fem år äldre, hade följt med som stöd. Jag var 14 år.

Det blev min tur. Jag berättade om mina problem. Fick frågor om pojkvän vilket jag svarade att jag hade men att vi inte hade sex. Rådet blev att jag skulle börja äta p-piller, det skulle tydligen göra under mot mina problem i samband med att jag hade mens. De var dock lite osäkra pga. min låga ålder, jag var tydligen inte helt färdigutvecklad ännu. De rådfrågade därför en läkare som godkände utskrift av p-piller. Ingen berättade egentligen för mig om möjliga biverkningar eller risker. Så här i efterhand upplever jag det som att jag inte fick en chans att riktigt välja. Jag visste ju inte vad det innebar eller kunde komma att innebära. Trots att jag vid tidpunkten inte var sexuellt aktiv började jag dock att lydigt dagligen äta min dos med hormoner. Visst minskade problemen jag tidigare haft i samband med att jag hade mens men andra problem skulle istället dyka upp.

När jag väl blev sexuellt aktiv kändes det snart som om något var fel. Det gjorde ont. Kändes torrt och sved. Lusten till sex var heller inte så tydlig som jag upplevde att den nog kunde vara. Jag sökte därför råd av ungdomsmottagningen igen, berättade om mina nya problem men möttes av oförstånd. Jag fick höra att jag var med fel partner, att jag nog inte var kär eller tänd på personen i fråga. Att vi kanske gjorde fel på något sätt. Jag bytte så småningom partner, problemen kvarstod samtidigt som stressen, skammen och skulden ökade. Vad var det för fel på mig?!? Jag sökte råd, gång på gång, men med samma resultat. Jag frågade om det inte kunde bero på hormonerna, att jag läst att det var vanliga biverkningar men fick svaret att det inte var problemet. Jag blev inte klokare men mer övertygad om att det var mig det var fel på. Jag lärde mig att sex gör ont.

Jag blev äldre och flyttade till en ny stad. En dag samlade jag mod och berättade för en gullig barnmorska om mina problem. Hon tog mig på allvar och rekommenderade mig att genast sluta med hormonerna. Sakta märkte jag skillnad. De fysiska problemen försvann. Kroppen mindes dock smärtan och det tog ett tag för mig att lära om, det gör inte ont, det kan till och med vara skönt. Det ska vara skönt!
Steget efter var att jag blev förbannad. Hur kom det sig att jag innan jag ens hade lärt känna min sexualitet, min kropp och min lust hade hamnat i situationen där jag åt hormoner? Jag började prata med vänner och väldigt många delade min upplevelse.

P-piller framhålls ofta som ett medel för kvinnors sexuella frigörelse, och visst kan det vara så, för de som det funkar för, de som inte får någon av alla de vanliga och ovanliga biverkningarna. Men för väldigt många hämmar det och förstör. För vissa är det till och med livsfarligt. Minskad sexlust och torra slemhinnor är ingen bra kombination för ett lustfyllt sexliv. Båda är dock vanliga biverkningar. Vad önskar jag då? Jo ärligare och öppnare information om p-piller. Att hormoner inte trycks på unga tjejer och att de hormonfria lösningarna lyfts fram som ett bra alternativ.

Professionellt stöd när man söker hjälp i kombination med en bra sexualundervisning som fokuserar på lust och att sätta gränser skulle verkligen kunna möjliggöra tjejers sexuella frigörelse.

Skrivet av: Katrin

We are all the winners?

Här är två förstasidor från en av Sveriges största morgontidningar. Den högra är från i söndags (4 november) och den vänstra från i måndags (5 november). Måndagsomslaget är typiskt vid den här tidpunkten på året. Fotbollssäsongen lider mot sitt slut. Knatteligor har avslutats, utomhus byts mot inomhus och inkast mot insparkar. Förlorare ska kvala, segrare ska kvala och vissa har precis sluppit kval eller missat sista poängen för att få kvala eller gå upp en division. Fotbollen är så spännande och nervös på hösten. I år extra mycket då nästan allt avgjordes precis i slutet av säsongen.

Men här, på en av Sveriges största morgontidningar, som läses av dryga miljonen människor i tryckt form och på nätet varje dag, visar sig också det patriarkala samhället sitt fula trynen ännu en gång. För omslaget till vänster är typiskt. Vinnarlaget för året har guldtröjor, guldhattar och pokal högt uppsträckt i luften. Det är glädje, det är känslor, det är lättnad. För sjätte gången har Elfsborg blivit bäst. Bäst i hela Sverige. Det är tydligt. Ingen kan missa det.

På tidningen till höger får en leta lite noggrannare. På det omslaget är det största för dagen att få bättre bilder. Det handlar om att skateboard har blivit folkligt. Peter Wolodarski har brett ut sig om något. Och sen, längst ner i mitten finns en lite ruta. Tyresö tog första guldet efter drama. Antagligen är det med för att Dagens Nyheter är en Stockholmstidning.

Så trots att det var ett större drama när Tyresö tog guld, trots att det är historiskt som det första guldet för klubben och trots att Tyresö ligger närmare Stockholm än Borås så får den nyheten ett så litet utrymme att det nästan är omöjligt att hitta det.

För hur ska de kvinnliga idrottsprestationerna någonsin attrahera lika mycket åskådare, sponsorer, eller deltagare när det från medias håll är så uppenbart att de kvinnliga idrottsprestationerna är värda mindre?

Och detta är symtomatiskt för hela idrottsvärlden. Manliga prestationer hyllas av andra män i det offentliga utrymmet på bekostnad av kvinnors prestationer och utrymme. Det är pinsamt att en av Sveriges största morgontidningar inte kommit längre och inte tar sitt ansvar, utan istället spär på och förstärker ojämlikheten på ett så här uppenbart sätt. Skulden är er.

/Susanna