till mina systrar


Ni står mig närmast, ni ger mig glädje, styrka och kraft. Tillåter mig att överdriva, ta plats, bli för mycket, bli för full, vara för otrevlig, tjafsa och bara vara. Ni stärker min person, nyanserar mig och slipar mig till en diamant. Stöttar, pushar och knuffar mig, ibland lite för hårt. Sätter en vänskaplig insiktsfull armbåge i min sida. Kramar mig hårt och släpper inte taget. Jag vore ingenting utan dynamiken och balansen vi skapar. På samma sätt som ni gått genom vatten och försatt berg för mig ska jag alltid finnas för er.
ni är mitt elixir
och mitt antivenom.

Jag vore verkligen ingenting utan er. Klyschan som är en sanning. Några av er mötte jag som sökande tonåring, vi spelade fotboll, pluggade franska, reste till Grekland, körde kundvagnsrace och sökte kärleken tillsammans. Några av er andra mötte jag senare i livet, som en blixt slog ni ner i mig och fick mig att bli alldeles knäsvag . Ni är alla så vansinnigt starka, modiga och skarpa kvinnor. Ni är unika och samtidigt så lika. Jag har delat bottenlösa brunnar fyllda av sorg med er, men jag har också skrattat mig hes och kissnödig.

Jag vill hylla vänskapen och systerskapet, jag vill hylla våra band. Jag tycker det är dags att slå hål på myterna som säger att tjejer och vänskap är komplicerat. Visst, vi blir trötta på varandra emellanåt, ibland kanske vi till och med surnar till och det har faktiskt hänt att jag blivit ledsen på mina vänner. Men att min vänskap till dessa fantastiska kvinnor skulle vara mer komplicerat än något annat, handlar bara om att försöka skapa stigman över obefintliga företeelser. Jag tänker att relationer i stort är invecklat och svårt men inte pga. kön präglade av x och y kromosomer utan mer av den enkla anledningen att människor är komplexa. I det stora hela är vi i våra kvinnliga konstellationer precis lika allmänmänskliga som alla andra.

Det finns en enorm styrka i att ha nära vänner som peppar och stärker en. Bland mina kvinnliga vänner kan jag dela den där igenkänningsfaktorn kring patriarkala strukturer som ibland får mig att känna mig så liten och värdelös. Det är då mina kvinnliga vänner bekräftar mig men sedan vänder min uppgivenhet till styrka. Det finns något magiskt i systerskapet som får mig att baxna. Ni är fantastiska ❤ ❤

May all of your dreams come true
We felt so differently then
So similar over the years
The way we laugh the way we experience pain

Av: Malin

Annonser

En minut att tänka efter

Det finns så mycket jag just nu skulle vilja adressera på den här bloggen. Skulden är inte min är en skuldfri oas – en resa där du kan lämna ditt skuldtyngda bagage efter dig. Du ska kunna placera skulden där den hör hemma. Vi rör oss i mellanlandet mellan dikt och samhällsdebatt – men allt har en höggradigt verklig anknytning.

Men ibland känner jag, ibland känner jag verkligen att vi skulle kunna tala klarspråk med varandra. Här sitter jag vid mitt köksbord i min tvåa på Herrhagen. Jag har precis avverkat en frukost som mer drog åt lunch eftersom klockan är en bit över tolv. Här sitter jag alltså och har det bra. Men för vissa kanske jullunchen har innehållit någon alkoholhaltigt och dagen kommer att fortsätta i samma anda; förhöjd promille, sänkt lägsta nivå. Ingenting likt min ”tvåskivorostifarten och en en skinkmacka och till det en kaffe”-frukost. Kanske har vissa känt att julen liksom krupit under deras skinn. Hur ska det gå och vad ska vi göra och vem ska jag ringa om det händer något? Hoppas han inte blir för full – eller hon.

Kanske har någon förälder skuldsatt sig för att köpa julklappar när den andra föräldern har köpt sprit för pengarna? Kanske kan man genomlida en vanlig helg men inte en långhelg med någon som väljer slag framför samtal? Och jag vet inte hur många gånger man hör: tänk på de som har det sämre, tänk på de som upplever våld inom familjen – drick inte sprit tillsammans med barn på jul. Julen, det är nämligen barnens högtid – utropar gärna, någon, någon där ute. Någon som fortfarande hoppas att långhelgen är något annat än en tid där problem som annars sover kommer upp till ytan.

Nu tycker kanske en och annan: nu kommer den där feministen och ska skapa –d å l i g s t ä m n i n g — nu när vi har tittat på Jul med Ernst och lärt oss det bästa skinkgriljeringsreceptet. Gud vad TYPISKT. Här kommer HON. Jag vill bara mana till detta: ta en minut för att tänka efter.

Vi lever i ett samhälle där man kan skriva hotfulla saker till kvinnliga debattörer – och vi pratar inte om skolgårdens ”passa dig” eller ”ska du ha stryk eller?”. Vi pratar om fullödiga beskrivningar av grova våldtäkter och uppmaningar att följa efter dem till deras hem. Vi lever i ett samhälle där debattklimatet är så förenklat och så i grunden uppluckrat att något inte ens behöver vara sant längre. Det bara fortsätter ändå. I all oändlighet. Och formar om debatten ytterligare. 

Men jag kan tala om för er något som är sant – och som vem som helst borde kunna greppa. Under denna barnens/familjens högtid över alla andra högtider så kommer många kvinnor att misshandlas. Och det har redan börjat. När du ser dig själv i spegeln innan du går och lägger dig: ta en minut och tänk efter. Var kommer kvinnohatet ifrån? Och vad gör du när det rullas upp framför dina ögon? Sitter du där och förvånas och säger ”oj…”, ”men gud” och ”vad illa” men fortsätter att gå vid sidan av som att den som bara tittar på är utan skuld.

Många är betraktare – många borde göra något. Att vara en del i Skulden är inte min är mitt bidrag. Vad gör du?

Skrivet av: Madeleine 

P.S. Om du inte tror mig så kan du läsa här: http://www.vf.se/nyheter/allman/man-misshandlade-sambos D.S.

Spoileralert! – Det är en tjock tjej med

 Jag är tjock, har alltid varit det och kommer nog alltid att vara det. Väldigt, väldigt sällan under min levnadstid har jag haft tjocka kvinnor att relatera till i media medan det aldrig varit någon brist på tjocka män. Få tjocka kvinnor på film, i serier, i böcker eller i reklam. Tjocka män finns överallt, t.ex. i Jims värld och King of queens – tjocka män, smala kvinnor. Andra tjocka män, Jonah Hill och Seth Rogen. Ni fattar, fyra exempel men det är bara någon promille av alla tjocka män på tv och i film. Aldrig eller sällan är det en tjock tjej med. Är en tjej tjock framställs hon som äcklig, klantig och så äter hon alltid jättemycket mat (och en rad andra saker som hon alltid gör eller är som jag inte ens orkar ta upp).

Inspiration till att skriva det här inlägget fick jag när jag såg ett av de ”lysande” exemplen som båda visar på tillgången på tjocka män och den väldigt trångsynta bilden av tjocka kvinnor. Jag hoppas ingen av er sett den men gissar att de flesta gjort det. Min stora kärlek (Shallow Hal på engelska) med bl.a. Jack Black och Gwyneth Paltrow.* Någon kanske tänker ”Men den handlar ju om att det är okej att vara tjock och att man kan vara fin ändå?” eller ”den handlar ju om att det är insidan som räknas”. Nej, det gör den inte. Hela filmen är en lång orgie av hur äcklig hon är som är tjock – stolar går sönder när hon sitter på dem, poolen töms på vatten när hon hoppar i den och när hon kastar sina trosor på honom är de stora nog att rymma en lastbil. Han å andra sidan är en medelålders fet man som tycker sig ha rätten att bara vilja ligga med snygga tjejer. Och kanske skämtas det om hans ytlighet (när det kommer till hur kvinnor ska se ut!), det är med i titeln till och med, men ingen tycker egentligen att det är konstigt. Det är lite så han kan göra. Han är ju nämligen man. Han är ju ytlig, rolig, lite snäll osv och sen jättelångt ner på lista är han tjock. Hennes egenskaper finns bara när någon är under en förtrollning så att de inte ser hur tjock hon är. Hon är ju tjock framförallt. Så blir det därför också hos mig. Tjockheten hos mig som tjej går före allt. Allt jag är, är jag trots att/utöver att jag är tjock.

Den här bilden av (och bristen på) tjocka kvinnor har påverkat mig. Min tjockhet förknippas nämligen, för mig och andra, med sådana som hon i filmen – allt osexigt hon är, allt äckligt hon är, det är också jag. Alla tokroliga grejer som händer henne, som att sitta sönder en stol, tömma poolen när hon gör bomben osv, kommer också hända mig. Ett axplock på hur det påverkat mig är att jag runt 10-års ålder slutade gunga gungbräda – det skulle ju inte gå för att jag var tjock, mina lekkamrater skulle flyga iväg och slå sig, eller så skulle vi inte kunna röra oss alls. När tonåren kom slutade jag sitta i plaststolar – plaststolar är sköra och de skulle gå sönder under mig på ett ögonblick eftersom jag var tjock. Ungefär samtidigt slutade jag sitta i knät på andra, även om mina kamrater gjorde det. Det skulle göra ont, t.o.m. brytas, om tjocka jag satt där. Det spelade ingen roll vad de sa, jag visste ju. Inget av detta hade hänt, det är ganska ovanligt att det gör det, oavsett hur tjock man är. Men jag har sett mig själv som en av de få tjocka tjejerna på film, identifierat mig med dem.

En annan sak som jag lärt mig om tjocka visar sig i slutet av filmen. Han får veta att han är under förtrollning. Först tänker han att han inte kan vara med henne längre – usch, fy, blä, hon är ju äcklig – sen tänker han ”men jag älskar henne” och bestämmer sig för att ignorera hennes fulhet. Han råkar hångla upp hennes mamma för han tror det är Paltrows karaktär, (mamman är tjock U know). Sen ser han Paltrow. Och tänka sig! Han tycker hon är snygg! För han älskar ju henne! Så är det för oss tjocka. Så har jag fått lära mig av film och tv. Jag måste vara snäll, jag måste vara god och jag måste vara en helt igenom trevlig tjej för att någonsin få någon att älska mig eller ligga med mig. De måste känna mig, veta att jag är fin på insidan sådär att det skiner igenom till min utsida. Jag kan därför aldrig ha one-night-stands, ingen skulle någonsin vara attraherad av mig sådär plötsligt på krogen. Sex för tjocka handlar aldrig om enbart sex, bara om kärlek. (Vilken chock det blev för mig när det visade sig att det visst finns de som vill ligga med en även om man är tjock! För det finns det, folk vill liksom ligga med lite olika: tjock, smal, kort, lång, tjej, kille – det varierar. Jippi!)

Jag upplever det inte riktigt såhär idag, men det har också tagit mig 25 år att komma till insikt om att min tjockhet faktiskt är okej. Och jag vill passa på att tacka de som hjälpt mig dit, som på ett eller annat sätt bryter mot bilden av tjocka. De som också tycker det är sjukt och som ger mig hopp och som ger mig och andra chansen till en vettig självbild. Ett exempel är Julia Skott som bl.a. drev bloggen kroppsbilder och som öppnade ögonen för att alla ser väldigt olika ut (och som snart ger ut en bok om kropp och vikt och hälsa, HURRA!).  Ett annat exempel är Kakan Hermansson som reclaimat ordet tjock och som gör uppror mot smalhets och att inte få se ut som man ser ut. Människor som gör att unga tjocka tjejer inte behöver avstå från att sitta på plaststolar vid 13 års ålder. Tack Julia och Kakan! Och tack alla ni som förändrar, för det behövs.

/Elisabeth

*För er som inte vet det spelar Jack Black snubben som bara ligger med, och raggar på, snygga tjejer tills han får en förtrollning och ser människor insida som utsida – dvs. goda människor är snygga. Han träffar då en, vad han tycker, supersnygg tjej, Gwyneth Paltrow, som är ful(d.v.s. superfet) egentligen.

Vardagsrädsla

Vi sitter i en soffa hemma hos en av mina vänner, jag ska lämna sällskapet, ensam, för att resa med den välfungerande kollektivtrafiken till mitt trygga hem. Det sista en av mina vänner säger är, ”messa när du är hemma”. Detta händer väldigt ofta, nästan varje gång vi ses när någon ska lämna sällskapet ensam. Syftet är självklart välmenande men det blir ändå symboliskt för något större.

Det offentliga rummet är begränsat för mig och mina tjejkompisar. Medvetenheten kring vardagsrädslan finns mer representerat hos mina kvinnliga vänner än hos mina manliga. Detta gör att vi anpassar oss eller gör motstånd både medvetet eller omedvetet. Det finns en underliggande känsla som gör sig påmind titt som tätt. Det ter sig självklart olika för alla men någonstans tycker jag mig ändå ana det, både hos mig själv och hos andra. Vissa av mina tjejkompisar springer inte med hörlurar i öronen genom de mörka 10 km spåren i skogen, vi pratar med varandra om vilka risker det kan innebära att dra hem någon från krogen och vi diskuterar strategier för hur vi kan ta oss igenom passager i staden där det är dåligt upplyst. Vi tar till oss av tips hur vi ska bära nycklarna i handen för att kunna slå tillbaka, och när media basunerar ut att de flesta överfallsvåldtäkter sker nära hemmet så kollar vi oss en extra gång bakom ryggen när vi traskar hem från busshållsplatsen. Det sjuka är att vi gör detta mer eller mindre hela tiden. Fast inte som att vi samlas till ett arrangerat möte där vi debatterar och diskuterar utan detta finns mer eller mindre latent i vardagen. Det har blivit fullt normalt att leva med vardagsrädsla som en företeelse. Vi anpassar vårt levnadsmönster utefter ramar som blir avgränsande. Sen får vi lite kollektiv panik, blir sjukt irriterade och säger till varandra ”ä men va faan, det är lugnt, statistiskt sett borde vi vara mer rädda i hemmet”. Så för en stund känner vi oss fria som vågade och klättrar uppåt på barrikaderna. Men jag är ändå i min protest fullt medveten om vardagsrädslan och dess existens, det enda jag gör är att jag arbetar med de olika strategierna anpassning kontra motstånd.

Att vara rädd är hemskt, att vara begränsad är ett helvete. Jag fullkomligt hatar att mina vänner säger till mig att skicka sms när jag kommit hem, jag avskyr att vi ska behöva ta sällskap , att vi diskuterar om kollektivtrafiken eller taxi är det säkraste sättet att ta sig hem för att slippa bli våldtagen. Men självklart hjälper det inte och jag ska inte placera skulden eller vreden på mig och mina tjejkompisar som bara finner överlevnadsstrategier i ett sjukt samhälle. Inte är det vårt fel.

Jag anser att det är av största vikt att vi inte ser detta som ett individuellt problem. Det här handlar inte om nippriga, paranoida tjejer som målar upp skräckscenarion. Det här är ett strukturellt problem som kräver generella lösningar. Vi utför konstgjord andning på samhället när vi sätter upp lampor i parken, det leder endast till att vi förhindrar och inte förändrar. Missförstå mig inte, för det klart att vi ska sätta upp lampor. Men framförallt så måste vi börja prata mer om det offentliga rummet och dess begräsningar. Vi måste våga prata om vardagsrädslor och varför de finns där, utan att skuldbelägga kvinnor för att vi känner oss begränsade. Snacka om det under #ingenskuld