Vardagsrädsla

Vi sitter i en soffa hemma hos en av mina vänner, jag ska lämna sällskapet, ensam, för att resa med den välfungerande kollektivtrafiken till mitt trygga hem. Det sista en av mina vänner säger är, ”messa när du är hemma”. Detta händer väldigt ofta, nästan varje gång vi ses när någon ska lämna sällskapet ensam. Syftet är självklart välmenande men det blir ändå symboliskt för något större.

Det offentliga rummet är begränsat för mig och mina tjejkompisar. Medvetenheten kring vardagsrädslan finns mer representerat hos mina kvinnliga vänner än hos mina manliga. Detta gör att vi anpassar oss eller gör motstånd både medvetet eller omedvetet. Det finns en underliggande känsla som gör sig påmind titt som tätt. Det ter sig självklart olika för alla men någonstans tycker jag mig ändå ana det, både hos mig själv och hos andra. Vissa av mina tjejkompisar springer inte med hörlurar i öronen genom de mörka 10 km spåren i skogen, vi pratar med varandra om vilka risker det kan innebära att dra hem någon från krogen och vi diskuterar strategier för hur vi kan ta oss igenom passager i staden där det är dåligt upplyst. Vi tar till oss av tips hur vi ska bära nycklarna i handen för att kunna slå tillbaka, och när media basunerar ut att de flesta överfallsvåldtäkter sker nära hemmet så kollar vi oss en extra gång bakom ryggen när vi traskar hem från busshållsplatsen. Det sjuka är att vi gör detta mer eller mindre hela tiden. Fast inte som att vi samlas till ett arrangerat möte där vi debatterar och diskuterar utan detta finns mer eller mindre latent i vardagen. Det har blivit fullt normalt att leva med vardagsrädsla som en företeelse. Vi anpassar vårt levnadsmönster utefter ramar som blir avgränsande. Sen får vi lite kollektiv panik, blir sjukt irriterade och säger till varandra ”ä men va faan, det är lugnt, statistiskt sett borde vi vara mer rädda i hemmet”. Så för en stund känner vi oss fria som vågade och klättrar uppåt på barrikaderna. Men jag är ändå i min protest fullt medveten om vardagsrädslan och dess existens, det enda jag gör är att jag arbetar med de olika strategierna anpassning kontra motstånd.

Att vara rädd är hemskt, att vara begränsad är ett helvete. Jag fullkomligt hatar att mina vänner säger till mig att skicka sms när jag kommit hem, jag avskyr att vi ska behöva ta sällskap , att vi diskuterar om kollektivtrafiken eller taxi är det säkraste sättet att ta sig hem för att slippa bli våldtagen. Men självklart hjälper det inte och jag ska inte placera skulden eller vreden på mig och mina tjejkompisar som bara finner överlevnadsstrategier i ett sjukt samhälle. Inte är det vårt fel.

Jag anser att det är av största vikt att vi inte ser detta som ett individuellt problem. Det här handlar inte om nippriga, paranoida tjejer som målar upp skräckscenarion. Det här är ett strukturellt problem som kräver generella lösningar. Vi utför konstgjord andning på samhället när vi sätter upp lampor i parken, det leder endast till att vi förhindrar och inte förändrar. Missförstå mig inte, för det klart att vi ska sätta upp lampor. Men framförallt så måste vi börja prata mer om det offentliga rummet och dess begräsningar. Vi måste våga prata om vardagsrädslor och varför de finns där, utan att skuldbelägga kvinnor för att vi känner oss begränsade. Snacka om det under #ingenskuld

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s