När ”Skulden är inte min” blev en bok

Vi satte ut på en resa tillsammans för ungefär ett år sedan. Vi hade ingen aning om vad som väntade men vi visste att vi var tvungna att göra denna resa från start till mål. Som ett löfte till oss själva.

Nu har den dagen kommit då det på allvar är dags att tala om vad som var meningen med vår färd: vi kommer att ge ut en bok. Vi som gör Skulden är inte min är en grupp tjejer från Värmland som gör en feministisk resa tillsammans. Genom boken kan du följa oss när vi går från ord till handling och berättar lite mer om vilka vi är och varför vi är feminister.

Vi har samlat nya texter och bloggtexter i en antologi som kommer att heta just ”Skulden är inte min”. Genom vår bok hoppas vi att kunna förmedla varför det är viktigt att vara feminist och varför det är så viktigt att placera skulden där den hör hemma. Det har inte varit så viktigt att sätta punkt och kommatecken på rätt ställe – vårt huvudfokus har varit att dela med oss av vad som händer när kvinnor samlas och berättar sina historier.

Under våren kommer vi att delta i Festival för Systerskap i Karlstad och Feministiskt forum i Stockholm. Där kan du träffa oss, prata om att placera skulden där den hör hemma och såklart: köpa vår bok. Mer information om oss, var och när du kan träffa oss och mer om vår bok kommer löpande att kompletteras under flikarna i menyn högst upp på sidan.

Nu åker vi. Du följer väl med?

 

 

Cover

 

 

 

 

 

 

Skulden är inte min är ett blogg- och bokprojekt av
ett gäng tjejer från Värmland. I denna bok samlas
våra berättelser och bloggtexter. Här blandas texter
om våld i nära relationer med funderingar kring
kvinnors ställning inom supporterkulturen.
Skulden är inte min är inte bara en bok med olika
texter mellan pärmarna. Den här boken handlar
också om vad som händer när kvinnor möts
och berättar sina historier. Det finns en otrolig
sprängkraft i att kunna berätta en historia utan att ta
hänsyn till det omgivande samhällets förväntningar
på oss som unga kvinnor.
Projektet är ett hyllningstal. Till varandra. Till er
andra. Till systrar som gått före. Till er som ska
komma efter. Till feminismen. Och du, glöm inte:
placera skulden där den hör hemma.

 

 

Annonser

Tomma tunnor skramlar mest

Jag är själv aktiv i vänsterrörelsen och har varit och är vänster utan undantag. Har alltid varit och kommer alltid vara. Jag kommer hålla på så länge jag orkar, så länge jag brinner och så länge jag fortfarande har hopp om rörelsen och det ska ni veta att jag brinner och jag hoppas. Mitt eget parti har feminismen högt upp på sin agenda och det är en av de frågor jag själv är mest intresserad av.

Men feminismen har och är från och till ett attribut många klär på sig. Sedan bär dom omkring på den till den blir ute. Som om ett feministiskt perspektiv är något som man kan ta på och av. Lite som en slit- och slängvara. Slit på den tills den känns gammal – eller som i de flesta fall obekväm – och kasta den sedan. När det passar är det bara att köpa en ny. Det är bara att pånyttfödas som feminist varthelst epitetet kommer gagna dig.

Ibland drabbas vi av någon form av moralism och en förväntan om att andra ska vara renläriga drar över oss och vi biter ifrån om inte alla följer det som de står för till punkt och pricka. Denna typ av kortsiktiga och i många fall enkelspåriga debatt gör att många inte orkar kalla sig varken det ena eller det andra. Ideologilösheten i dagens politiska debatt får varje människa som vågar dra på sig den där -ismen att framstå som en fundamentalist. Och de ideologilösa står där med sin brist på ställningstaganden som en beläggning av teflon och bara väntar på att vi ska bryta mot någon regel i vår -ism – för då, då har man tappat ALL trovärdighet.

Med samma logik skulle inte jag kunna vara feminist om jag rakar mig under armarna. Det här är så enkelspårigt att jag ibland tittar mig i spegel på morgonen och frågar mig själv: hur orkar du, Madeleine? Hur orkar du fortsätta engagera dig? Hur orkar du? Men lik förbannat försöker jag sträcka på mig, packa väskan med möteshandlingarna och i förbifarten skriva ner en idé för en bloggtext till den här bloggen och ringer någon i partiet för att stämma av en sak.

Jag tror inte på denna renlärighet. I väggrenen står den där skylten märkt med M som innebär att vi får möte. Jag tror att utvecklingen bygger på att vi får möte på vägen.Vi kommer alla att behöva stanna och ta hänsyn – till saker vi upplever, till människor vi möter och till utvecklingen i samhället. Det är det här sammantaget som ger det vi har att spela med. Vi har bara oss själva och de och det som vi möter på vägen fram. Och vi är alla ute och reser. Vi har packat vår kappsäck om påbörjat en resa – och vi kan välja att bara åka med. Det är väl egentligen helt okej. Men när det är dags att välja väg – då orkar inte jag med det där teflonet. Därför är jag engagerad i samhället. Jag bryr mig om hur det går. Men jag är inte perfekt. Jag kan inte allt. Jag gör inte alla rätta perfekta feministiska val varje dag. Men jag är också en produkt av mitt arv, min miljö och den sociala struktur som omger mig.

Jag växte upp i ett samhälle präglat av bruksmentalitet. Låga inkomster, vanliga kneg och att klara sig från månad till månad. Här fanns de som tjänade dåligt, kvinnorna som jobbade deltid. Jag tror knappast någon kallades sig feminist. Men ibland funderar jag över hur de här människorna fick det att gå ihop med familj och mammor som jobbade kväll och helg på äldreboendet och pappor som jobbade skift inom industrin. Någonstans där i en värld vi inte gärna talar om finns dom som bara sköter alla sysslor för att de ska gå runt. Nej, papporna kanske inte sydde gardiner och bakade bullar, men de hämtade på dagis och lagade middag. Mammorna kanske inte bytte däck på bilen, men kanske var tvungna att skotta sig fram till den på morgonen. Det här är inte en summering av kärnfamiljens fördelar – den är en presentation av ett det prestigelösa sätt på vilket hushållssysslor utförs när man bara måste få det att funka.

Därför gör det mig dubbelt irriterad när den utbildade genusfarsan travar fram på en äng av beundran i politik, media och samhället. Ja, det är bra att dela hushållsarbetet. Och ja, jag tror att det gagnar oss alla att de barn som har en mamma och pappa har bättre nytta av två föräldrar när de inte bara behöver få omsorg av den ena föräldern (och mamma och mamma – pappa och pappa osv). Men de ska hålla sig ödmjuka inför det faktum att de inte borde beundras – det de gör är normalt. De har ett försprång både i kulturellt och socialt kapital som de fullkomligt missbrukar när de tar emot all beundran från omgivningen för sådant som de bara borde göra på given signal.

Ofta har jag tänkt tillbaka på den där situationen i bruksorten hopplös – som ett bottenlöst hål. Vem kan fylla ut en sådan brist på teori med handling? Det verkar nästan omöjligt. Men jag fattade inte att jag hade fel förrän jag började på universitet och träffade killar som bländade en feminist som mig med sina fina ord och hur mycket de verkade brinna för jämställdhetsfrågor. Jag trodde liksom att här – här har vi svaret. Det är här de är. De jämställda männen.

Men så kom det krypande. En liten, liten olustkänsla ibland. De tyckte nämligen själva att det fint med feminism och så; men de hade aldrig lust att dela med sig av sitt utrymme i den egna kretsen. För de får ju det, utrymme alltså. För att de kallar sig feminister. Så behändigt för dem. Det här är inte ovanligt, särskilt bland killar som kallar sig feminister. De tror liksom att själva begreppet kommer att befria dem. Befria dom från ansvar för sina ageranden. Här föds genusfarsan.

För visst ligger det en viss sanning i talesättet: tomma tunnor skramlar mest. Där det har funnits mest teori så har det också funnits en underliggande medvetenhet om att det finns olika sätt att dra nytta av sin position. Därför har jag inom den feministiska rörelse jag själv rör mig sett så många ögontjänare att de är svåra att räkna. De utnyttjar härskartekniker på möten flagrant, de säger en sak och gör en annan, de lyfter gärna fram tjejer – sen skjuter de ner dom när de blivit för duktiga.

Jag har ingen förväntan om att alla ska göra rätt – men jag förväntar mig faktiskt att man försöker. Om sanningen ska fram så föredrar jag i så fall praktiken framför teorin.

 

Skrivet av: Madeleine

Good enough

Sitter och ska skriva blogginlägg. Något coolt och smart om jämställdhet och feminism. Kollar runt lite aktuella händelser, hitta något jag kan hänga upp en gärna dräpande svada på. Räknar till 23 minuter nu som jag suttit och gjort det. Resultatet: noll och ingenting.

Nu kan det vara så att jag bara är trög, har absolut ingen inspiration, sitter och fryser i ett universitetsbibliotek och har just klämt ur mig en kompletteringsuppgift i kursen jag läser. Ja, det kan vara så. Men så tänker jag att det faktum att jag nu suttit i 23 minuter och hetsat för att skriva något smart och coolt och blivit mer nollställd i huvudet än på länge, nog ändå kan vara ett litet resultat av mitt duktig-flicka-komplex. Ja, det där som ofta kommer på tal och som också är sant för många flickor/unga kvinnor/tanter. Måste prestera, göra det riktigt bra, finns inget good-enough.

Jag har sett snubbar som så jävla avslappnat kör presentationer, rafsar ihop något de ska säga (eller inte ens det) och sen går upp och säger det med ett självförtroende som skulle göra vilken pösmunk som helst avis. Bara så där.

En man i sin övre medelålder som rört sig inom politiken redogjorde en gång för mig hur han såg på det där. Han menade att hans kvinnliga kollega alltid blev så stressad av att han först på mötet satt och skrev vad han skulle upp och säga i en debatt, att han liksom inte förberedde sig med argumenten inför mötet, så han hade något att hålla sig i. Hon däremot föreberedde sig länge och väl, läste, skrev och hetsade. Han skrockade och sa att det är en väldigt tydlig skillnad mellan män och kvinnor. Punkt.

Och ja, det är det i många fall. Att han sen tror att det är inpräntat i våra DNA-spiraler eller av gud givet och jag anser att det har att göra med förväntningar och krav som skapar press som sen skapar behov av extrema förberedelser och prestationsångest när något ska visas/presenteras tycker jag kanske än mer visar på hur avslappnade snubbar kan vara. Att de inte ens kan tänka sig något annat än det avslappnade, ”jag-har-läget-under-kontroll-i-alla-lägen”-tillståndet. Så om kvinnor inte har det så måste det vara av naturen givet. Jag ska ärligt erkänna att jag är så fruktansvärt avundsjuk på det. Och så jävla förbannad att det är så. Varför ska inte jag kunna ta för givet (inte ens det, för många snubbar är det en så naturlig sak i universum att ta för givet är en alldeles för aktiv handling) att det jag säger liksom är okej, att ingen förväntar sig att jag ska ha lagt ner timmar på att förbereda mig, att jag ibland inte ens behöver säga något av särskilt innehållsmässigt värde. Det är okej ändå. Till och med bra alldeles oavsett.

Jag kan tyvärr erkänna att jag själv har dessa tankemönster många gånger. Jag ger snubbar vidare ramar att röra sig inom än kvinnor. Inklusive mig själv. Jag ska sluta med det.

Det här blev good enough helt klart. Eller hur?

 

//Bea

Fröken Sjödin och konsten att vara hälften så fin

Köpte januariupplagan av tidningen Hälsa, inte på grund av att jag brukar läsa den allt för frekvent utan för att den såldes till halva priset. Gratis är gott och om det inte går att snika till sig härligheter så är billigare ändå roligare än ursprungspris …eller?

I detta fall verkar det som om redaktionen håller med Sjödinskans tes, hälften är roligare än hela helheten, det står klart och tydligt i rubrikerna…

”Ner i vikt-för gott” – Efter att Sjödinskan analyserat tesen kom hon så på att detta inte kunde vara den mest framgångsrika idén för utgivaren, om kilona försvann för evigt, vem skulle då betala pengar för tidningen som utgår från att allt är för stort?

”Hejdå Sötsug” Framgångsfaktorn här tycks vara självkontroll då lösningen presenterades som mindfulness. ..auum inga lakritsfiskar….daum…prettobönan piskar auum…

Näe, precis så står det inte i tidningen, men det är väldans nära till hands att känna precis så, i alla fall om man inte redan tidigare är frälst och indoktrinerad med att måttlighet är en mätsticka på duglighet.

Januariupplagan av tidningen Hälsa fortsätter informera om att träning kan ske i reducerad tidsåtgång men med enastående resultat.  Det går att komma i form på effektiva 20 minuter vilket i Sjödinskans ögon är makalöst attraherande. 20 minuter går att mätas med ett halverat spinningpass, med en pizzabeställning plus 5 minuter, med en bilbesiktning utan anmärkning, med ett besök på toaletten där korsordstidningen ligger orörd samt med kassaköande på konsum när tre pensionärer står före i kön och alla är sugna på att samla medmera-poäng på kortet de lagt någonstans i väskan…

20 minuter…det går bra nu…Resterande träningstid kan man avverka på att utföra ansiktsgympa och på så sätt få till naturliga lyft utan kniv, nervgift eller andra insprutade vätskor…spartips från Hälsa, jo man tackar!

Innehållet i tidningen är inte rakt igenom dåligt, det är inte Centerpartiets idéprogram heller. Skillnaden mellan Centerns idéprogram och redaktionens artiklar är att innehållet bland medlemmarna av ”alliansens gröna röst” har lett till debatt och ifrågasättande… Att bolla idéer är bra, men att köpa en hel tidning som proxar för att bli halv, till reducerat pris, är inte nyttigt för alla individer i vårt framgångs- och hurtfriska samhälle.

I tidningen finns uppslag som belyser vikten av att vara nöjd och inte manisk. Dessvärre är tyngden av innehållet ändå fokuserad på vikt och att bli en del av idealet.

Så vad vill fröken Sjödin säga med denna analys?

Var individ är magnifik

Lösning till blindhet är källkritik

Inte bra med socker i lass

Inte heller med för mycket glass

Men att vara levande här och nu

Kan innebära kolhydrater fler än 7

Så njut av livet och hälsa på busschauffören

Köp inte tidningen, läs den hos frisören.

Prata glatt med den som vårdar ditt hår

Njut av livet så mycket du förmår!!!

//Emma

Att ligga begränsat.

På TV:n sitter en mamma med sin tonårsdotter och hennes kompisar. De sitter i en ring och mamman ger till sin dotter en chokladpralin, som en sådan ur Aladdinasken. Hon ber dottern att sluta sin hand runt den och sedan skicka den vidare till sin kompis. Kompisen ska sedan upprepa processen. Efter en stund kommer chokladpralinen tillbaka till dottern halvsmält, slemmig och inte särskilt fräsch, ja ni kan föreställa er den. Flickan tittar på den bruna klumpen i sin hand varav mamman säger ”detta är ditt underliv om du har sex med fler än en person”. Alltså skulle en fitta bli som en halvsmält och äcklig chokladpralin om fler än en kuk kommer in i den. Scenen som spelas upp är från någon amerikansk psykologsåpa som sänds på eftermiddagarna. Personligen trodde jag att jag skulle bryta ihop av skratt när jag såg detta. Det var väl det löjligaste jag någonsin har sett. Utöver chokladpralinen bad även mamman sin dotter att trycka på en tandkrämstub så att mycket av innehållet åkte ut. Därefter bad hon dottern att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben igen. Men det gick ju inte och detta skulle då vara lika med ens oskuld som snabbt går bort men som aldrig går att få tillbaka. Nu var detta program från ett annat land, ett land som jag kanske ser som mer konservativt än Sverige när det gäller sex och frihet runt omkring det. För visst är väl Sverige fritt gällande sex? Som tjej kan man bli av med oskulden i tonåren, ha ett one night stand då och då och komma upp i ett antal olika sexpartners, i vis mån nästan förväntas det av en. Men i detta finns det också begräsningar då det alltid finns en liten röst på ens axel som viskar att det får inte blir för mycket. Om inte ens egna samvete gör det så finns det alltid röster runt omkring som gör det i form av tjejkompisar, killkompisar, pojkvänner, andra killar, föräldrar eller media. Rösterna säger att man kan ligga lite men inte för mycket och inte för villigt för då är jag en hora, en slampa, mindre värd och ibland till och med mindre trovärdig.

Under min universitetstid hade jag och tjejkompisarna ett ganska så öppet förhållande till sex i form av ”det är kul så varför inte?!” Vi raggade friskt, följde med killar hem och pratade om det senare. Lite kliché och Sex and the city-varning, men även om vi var öppna med våra sexliv och sa att det är klart att man ska ligga lite om man känner för det fanns det alltid små, små kommentarer. Ligga lite ja, men det får inte bli för många. Siffror förekom och siffran tjugo var magisk den bör inte överskridas. Den siffran var för oss men skulle vi bli ihop med någon är det bättre att säga en lägre siffra, typ sju ska tydligen vara bra. Vår siffra tjugo hade nog varit tio från början men flyttades allt eftersom vi blev äldre, moral är inte alltid statisk.

Så det fanns en gräns, en väldigt tydlig. Ibland viskades det lite om varandra. Att nu hade nog Lisa gått hem med lite väl många den senaste månaden, var det verkligen så smart? Det var nästan som en nedräkning och då, eller om, den dagen nummer tjugo kom, så var det bäst att man gillade honom, för då var det slut på det roliga. Små regler om att inte vara för på eller villig, både vid raggning på plats men sen efteråt vid sms-kontakt. Man ska vara avvaktande och inte för pushig, inte skrämma bort mannen i frågan då denne kunde tro att man var intresserad av mer än bara sex eller tvärtom bara vara intresserad av sex och inte intresserad av förspelet innan. Då syftar jag inte på hångel utan katt-och-råtta-leken som förväntas när en kvinna och en man träffas. Trycket från vännerna skedde nog omedvetet och det var ingen som menade något illa men det byggdes upp en dubbelmoral där man å ena sidan ska vara fri att göra vad man vill samtidigt som vi kontrollerade varandra att inte gå över gränsen.

Sen var det killarna som man träffade. Killarna som ville ligga och uppskattade det men samtidigt fanns det uttalanden om att det var skillnad på tjejer som man bara låg med och tjejer som man blir ihop med. Det var exets kompis som sa att han aldrig skulle vara ihop med en tjej som har legat med fler än två killar. En annan kille sa att om vi inte hade legat första gången vi sågs så hade det kanske kunnat bli något mer, men han ville inte vara ihop med någon som var lösaktig. Ja, orden kan verka hårda och det är de men det är även den verklighet som finns när det kommer till kvinnors sexuella frihet och begränsandet av det. Klassikern att yrket hora ska få finnas bara det inte är ens dotter (flickvän) finns rotat i vårt samhälle och vi har vaggat in oss i en falsk trygghet om att det inte skulle vara så ”längre”.

Tyvärr så leder denna dubbelmoral till ganska stora konsekvenser där alla dras in i en ganska så farlig lek. Där jag som tjej ska våga ta för mig sexuellt men inte för mycket och inte för uppenbart. Jag ska spela med i att jag blir förförd även om jag från början vet att jag är intresserad. Förförande kan uppfattas som en typ av övertalning och det är här en hårfin gräns för vad som är förförande och vad som är övertalning skapas. Kvinnans sexualitet är inte fri utan den är begränsad av hur många, hur ofta och hur villigt. Gränserna är otydliga och kan variera från individer och grupper vilket kan uppfattas som inte existerande. Utifrån begränsningarna ska jag anpassa mitt beteende vilket jag gör då de samhälliga strukturerna är starka och jag vill inte få ett dåligt rykte runt mig. Jag vet inte var ifrån den starka drivkraften om att inte få ett dåligt rykte kommer ifrån. Det är som att det är fastbränt inne i mig och det går inte att få bort. Och även om jag reagerar på det är jag en del i att upprätthålla det hela genom att spela med i spelet, att vara med att sätta upp gränser för mig och mina vänner. Det är som en ond cirkel och den måste brytas. Hur? Ja, det finns väl inga svar men vi kanske kan börja med att inte skuldbelägga varandra. Att inte viska när Lisa går hem med någon ny varje helg eller fastställa siffror för vad som är ok eller inte. Det är som sagt kanske inget illa menat med dessa ageranden men det är även en bekräftelse på att kvinnan sexualitet inte är fri utan en halvsmält chokladpralin i en tonårsflickas handflata.

/Lina

Att lyfta skuld

För ett tag sen satt jag i en grupp med människor och en tjej, en bekant till mig, berättade om en sak som hänt i hennes förhållande. Det var en grej hon tyckte var pinsamt och som hade skämts för inför deras gemensamma vänner. ”jag förstår att det känns pinsamt, men det är inte du som ska skämmas” sa jag ”Det är inte din skuld, det är din partner som gjorde fel”. Gång på gång, kanske 6-7 gånger. Det var en ganska trivial grej, en sån sak man faktiskt kan berätta om på jobbet, i en studiecirkel eller i skolan. En sån sak man berättar för att få bekräftelse på att det man upplevde som fel faktiskt är fel. Det var trivialt men tillräckligt allvarligt för den som berättade för att jag kunde uppfatta att det var viktigt med bekräftelsen från oss andra. För självklart tyckte inte partnern att hen hade agerat fel. Partner sa att hon överdrev, och att det inte skulle hända igen om det nu var så jobbigt för henne.

Det här är ingen ovanlig situation, ni har säkert varit med om det ni också. Någon på jobbet berättar om att deras partner inte presenterade hen när de mötte partnerns arbetskamrater och hen kände att det var pinsamt. Eller någons partner har berättat något privat så att det har blivit pinsamt. Det är små grejer, det går att berätta och skratta åt och man bekräftar och säger ”nej men gud gjorde hen så? Vad pinsamt”. Jag har varit med om det många gånger, själv varit den som berättat någon historia. Det handlar ju om att vi alla upplever saker olika, vi har olika värderingar och olika uppfattning om hur man bör bete sig. Ibland stämmer inte våra uppfattningar om vad som är ett korrekt beteende överrens med vår partners (eller väns) och vi vill få bekräftat att andra känner som vi gör, tycker att man ska agera som vi anser att man ska. Det som var annorlunda den här gången, för mig men också för den som berättade historian kan jag tänka mig, var att jag istället för att bara bekräfta att det var en knäpp, pinsam situation en gång och skrattade med, så tänkte jag att det här kanske bara är en del av vad som händer henne. Eller så är det inte det, men hur som tycker jag ju att hennes partner agerat fel och framförallt behandlat henne illa efteråt. Så jag sa ”Du gjorde inget fel, det kanske kändes pinsamt för dig men i själva verket skulle det kännas pinsamt för din partner, skulden var inte din”.

Någonting hände nämligen när jag sagt det ett par gånger. Något ändrades, den jag pratade med sa efter att jag gång på gång upprepat att det inte var hennes fel ” du kanske har rätt, det är kanske inte jag som ska skämmas, det är inte min skuld”. Hon blev lättare. Hon såg på händelsen och utgick från att den skuld hon känt egentligen inte var hennes och när den hamnade där den hörde hemma blev hon lättare och starkare.

Jag tänker att det där hör ihop med all den felplacerade skulden i samhället.  Det finns saker vi kan berätta för varandra på fikarasten och som vi söker bekräftelse hos varandra i. Och så finns det saker vi inte berättar för att det är för jobbigt att ens erkänna att det hänt oss. För att vi placerar skulden hos oss själva, eller i alla fall tvivlar på var den hör hemma. Som att en partner inte pratat med en på hela kvällen som ett straff för att man inte gjorde som hen sa. Eller att ens partner tog tag hårt i ens arm, så hårt att man har blåmärken, för att hen var väldigt arg. Eller att ens kollega har tryckt sig mot en vid diskbänken när man diskade matlådan. Sånt som man kanske borde prata om för att man verkligen verkligen behöver höra ”du har ingen som helst skuld i det här, det är din partner/din vän/din kollega som gör jättefel”.

Det är olika saker, men det är också samma saker på en och samma skala. Och det vi får höra på fikarasten kan vara en del av en mycket större bild som vi aldrig för höra talas om, en bild där det finns en hel del skuld som felplacerats. Ibland ges vi möjlighet att hjälpa våra människor att placera skulden där den hör hemma. På en fikarast, i ett telefonsamtal, över ett glas vin på after worken.

När någon berättar något privat där vi märker att hen behöver bekräftelse i att det hen upplevet faktiskt inte var hens fel, då måste vi vara där och säga ”skulden är inte din”. För den där skulden, den rotar sig så lätt i oss. Vi måste bekräfta varandra. Vi känner så ofta skuld där vi inte ska behöva känna någon skuld för att det inte vi som har gjort fel. Det är ju liksom det som den här bloggen handlar om. Att placera skulden där den hör hemma. Jag vet ju det, och jag vet att skulden den hamnar allt för ofta fel, ändå blir jag lite förvånad när jag sitter vid ett fikabord och får chansen, tar den och lyckas, att placera den där den hör hemma. Så jag tänker att jag passar på att påminna er om att det finns tillfällen när vi behöver hjälpa varandra att ta den där skulden – lyfta fram den och säga ”den här skulden, den är inte din” och de tillfällena, de dyker upp lite varstans.

/Elisabeth