Att lyfta skuld

För ett tag sen satt jag i en grupp med människor och en tjej, en bekant till mig, berättade om en sak som hänt i hennes förhållande. Det var en grej hon tyckte var pinsamt och som hade skämts för inför deras gemensamma vänner. ”jag förstår att det känns pinsamt, men det är inte du som ska skämmas” sa jag ”Det är inte din skuld, det är din partner som gjorde fel”. Gång på gång, kanske 6-7 gånger. Det var en ganska trivial grej, en sån sak man faktiskt kan berätta om på jobbet, i en studiecirkel eller i skolan. En sån sak man berättar för att få bekräftelse på att det man upplevde som fel faktiskt är fel. Det var trivialt men tillräckligt allvarligt för den som berättade för att jag kunde uppfatta att det var viktigt med bekräftelsen från oss andra. För självklart tyckte inte partnern att hen hade agerat fel. Partner sa att hon överdrev, och att det inte skulle hända igen om det nu var så jobbigt för henne.

Det här är ingen ovanlig situation, ni har säkert varit med om det ni också. Någon på jobbet berättar om att deras partner inte presenterade hen när de mötte partnerns arbetskamrater och hen kände att det var pinsamt. Eller någons partner har berättat något privat så att det har blivit pinsamt. Det är små grejer, det går att berätta och skratta åt och man bekräftar och säger ”nej men gud gjorde hen så? Vad pinsamt”. Jag har varit med om det många gånger, själv varit den som berättat någon historia. Det handlar ju om att vi alla upplever saker olika, vi har olika värderingar och olika uppfattning om hur man bör bete sig. Ibland stämmer inte våra uppfattningar om vad som är ett korrekt beteende överrens med vår partners (eller väns) och vi vill få bekräftat att andra känner som vi gör, tycker att man ska agera som vi anser att man ska. Det som var annorlunda den här gången, för mig men också för den som berättade historian kan jag tänka mig, var att jag istället för att bara bekräfta att det var en knäpp, pinsam situation en gång och skrattade med, så tänkte jag att det här kanske bara är en del av vad som händer henne. Eller så är det inte det, men hur som tycker jag ju att hennes partner agerat fel och framförallt behandlat henne illa efteråt. Så jag sa ”Du gjorde inget fel, det kanske kändes pinsamt för dig men i själva verket skulle det kännas pinsamt för din partner, skulden var inte din”.

Någonting hände nämligen när jag sagt det ett par gånger. Något ändrades, den jag pratade med sa efter att jag gång på gång upprepat att det inte var hennes fel ” du kanske har rätt, det är kanske inte jag som ska skämmas, det är inte min skuld”. Hon blev lättare. Hon såg på händelsen och utgick från att den skuld hon känt egentligen inte var hennes och när den hamnade där den hörde hemma blev hon lättare och starkare.

Jag tänker att det där hör ihop med all den felplacerade skulden i samhället.  Det finns saker vi kan berätta för varandra på fikarasten och som vi söker bekräftelse hos varandra i. Och så finns det saker vi inte berättar för att det är för jobbigt att ens erkänna att det hänt oss. För att vi placerar skulden hos oss själva, eller i alla fall tvivlar på var den hör hemma. Som att en partner inte pratat med en på hela kvällen som ett straff för att man inte gjorde som hen sa. Eller att ens partner tog tag hårt i ens arm, så hårt att man har blåmärken, för att hen var väldigt arg. Eller att ens kollega har tryckt sig mot en vid diskbänken när man diskade matlådan. Sånt som man kanske borde prata om för att man verkligen verkligen behöver höra ”du har ingen som helst skuld i det här, det är din partner/din vän/din kollega som gör jättefel”.

Det är olika saker, men det är också samma saker på en och samma skala. Och det vi får höra på fikarasten kan vara en del av en mycket större bild som vi aldrig för höra talas om, en bild där det finns en hel del skuld som felplacerats. Ibland ges vi möjlighet att hjälpa våra människor att placera skulden där den hör hemma. På en fikarast, i ett telefonsamtal, över ett glas vin på after worken.

När någon berättar något privat där vi märker att hen behöver bekräftelse i att det hen upplevet faktiskt inte var hens fel, då måste vi vara där och säga ”skulden är inte din”. För den där skulden, den rotar sig så lätt i oss. Vi måste bekräfta varandra. Vi känner så ofta skuld där vi inte ska behöva känna någon skuld för att det inte vi som har gjort fel. Det är ju liksom det som den här bloggen handlar om. Att placera skulden där den hör hemma. Jag vet ju det, och jag vet att skulden den hamnar allt för ofta fel, ändå blir jag lite förvånad när jag sitter vid ett fikabord och får chansen, tar den och lyckas, att placera den där den hör hemma. Så jag tänker att jag passar på att påminna er om att det finns tillfällen när vi behöver hjälpa varandra att ta den där skulden – lyfta fram den och säga ”den här skulden, den är inte din” och de tillfällena, de dyker upp lite varstans.

/Elisabeth

Annonser

2 thoughts on “Att lyfta skuld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s