Tomma tunnor skramlar mest

Jag är själv aktiv i vänsterrörelsen och har varit och är vänster utan undantag. Har alltid varit och kommer alltid vara. Jag kommer hålla på så länge jag orkar, så länge jag brinner och så länge jag fortfarande har hopp om rörelsen och det ska ni veta att jag brinner och jag hoppas. Mitt eget parti har feminismen högt upp på sin agenda och det är en av de frågor jag själv är mest intresserad av.

Men feminismen har och är från och till ett attribut många klär på sig. Sedan bär dom omkring på den till den blir ute. Som om ett feministiskt perspektiv är något som man kan ta på och av. Lite som en slit- och slängvara. Slit på den tills den känns gammal – eller som i de flesta fall obekväm – och kasta den sedan. När det passar är det bara att köpa en ny. Det är bara att pånyttfödas som feminist varthelst epitetet kommer gagna dig.

Ibland drabbas vi av någon form av moralism och en förväntan om att andra ska vara renläriga drar över oss och vi biter ifrån om inte alla följer det som de står för till punkt och pricka. Denna typ av kortsiktiga och i många fall enkelspåriga debatt gör att många inte orkar kalla sig varken det ena eller det andra. Ideologilösheten i dagens politiska debatt får varje människa som vågar dra på sig den där -ismen att framstå som en fundamentalist. Och de ideologilösa står där med sin brist på ställningstaganden som en beläggning av teflon och bara väntar på att vi ska bryta mot någon regel i vår -ism – för då, då har man tappat ALL trovärdighet.

Med samma logik skulle inte jag kunna vara feminist om jag rakar mig under armarna. Det här är så enkelspårigt att jag ibland tittar mig i spegel på morgonen och frågar mig själv: hur orkar du, Madeleine? Hur orkar du fortsätta engagera dig? Hur orkar du? Men lik förbannat försöker jag sträcka på mig, packa väskan med möteshandlingarna och i förbifarten skriva ner en idé för en bloggtext till den här bloggen och ringer någon i partiet för att stämma av en sak.

Jag tror inte på denna renlärighet. I väggrenen står den där skylten märkt med M som innebär att vi får möte. Jag tror att utvecklingen bygger på att vi får möte på vägen.Vi kommer alla att behöva stanna och ta hänsyn – till saker vi upplever, till människor vi möter och till utvecklingen i samhället. Det är det här sammantaget som ger det vi har att spela med. Vi har bara oss själva och de och det som vi möter på vägen fram. Och vi är alla ute och reser. Vi har packat vår kappsäck om påbörjat en resa – och vi kan välja att bara åka med. Det är väl egentligen helt okej. Men när det är dags att välja väg – då orkar inte jag med det där teflonet. Därför är jag engagerad i samhället. Jag bryr mig om hur det går. Men jag är inte perfekt. Jag kan inte allt. Jag gör inte alla rätta perfekta feministiska val varje dag. Men jag är också en produkt av mitt arv, min miljö och den sociala struktur som omger mig.

Jag växte upp i ett samhälle präglat av bruksmentalitet. Låga inkomster, vanliga kneg och att klara sig från månad till månad. Här fanns de som tjänade dåligt, kvinnorna som jobbade deltid. Jag tror knappast någon kallades sig feminist. Men ibland funderar jag över hur de här människorna fick det att gå ihop med familj och mammor som jobbade kväll och helg på äldreboendet och pappor som jobbade skift inom industrin. Någonstans där i en värld vi inte gärna talar om finns dom som bara sköter alla sysslor för att de ska gå runt. Nej, papporna kanske inte sydde gardiner och bakade bullar, men de hämtade på dagis och lagade middag. Mammorna kanske inte bytte däck på bilen, men kanske var tvungna att skotta sig fram till den på morgonen. Det här är inte en summering av kärnfamiljens fördelar – den är en presentation av ett det prestigelösa sätt på vilket hushållssysslor utförs när man bara måste få det att funka.

Därför gör det mig dubbelt irriterad när den utbildade genusfarsan travar fram på en äng av beundran i politik, media och samhället. Ja, det är bra att dela hushållsarbetet. Och ja, jag tror att det gagnar oss alla att de barn som har en mamma och pappa har bättre nytta av två föräldrar när de inte bara behöver få omsorg av den ena föräldern (och mamma och mamma – pappa och pappa osv). Men de ska hålla sig ödmjuka inför det faktum att de inte borde beundras – det de gör är normalt. De har ett försprång både i kulturellt och socialt kapital som de fullkomligt missbrukar när de tar emot all beundran från omgivningen för sådant som de bara borde göra på given signal.

Ofta har jag tänkt tillbaka på den där situationen i bruksorten hopplös – som ett bottenlöst hål. Vem kan fylla ut en sådan brist på teori med handling? Det verkar nästan omöjligt. Men jag fattade inte att jag hade fel förrän jag började på universitet och träffade killar som bländade en feminist som mig med sina fina ord och hur mycket de verkade brinna för jämställdhetsfrågor. Jag trodde liksom att här – här har vi svaret. Det är här de är. De jämställda männen.

Men så kom det krypande. En liten, liten olustkänsla ibland. De tyckte nämligen själva att det fint med feminism och så; men de hade aldrig lust att dela med sig av sitt utrymme i den egna kretsen. För de får ju det, utrymme alltså. För att de kallar sig feminister. Så behändigt för dem. Det här är inte ovanligt, särskilt bland killar som kallar sig feminister. De tror liksom att själva begreppet kommer att befria dem. Befria dom från ansvar för sina ageranden. Här föds genusfarsan.

För visst ligger det en viss sanning i talesättet: tomma tunnor skramlar mest. Där det har funnits mest teori så har det också funnits en underliggande medvetenhet om att det finns olika sätt att dra nytta av sin position. Därför har jag inom den feministiska rörelse jag själv rör mig sett så många ögontjänare att de är svåra att räkna. De utnyttjar härskartekniker på möten flagrant, de säger en sak och gör en annan, de lyfter gärna fram tjejer – sen skjuter de ner dom när de blivit för duktiga.

Jag har ingen förväntan om att alla ska göra rätt – men jag förväntar mig faktiskt att man försöker. Om sanningen ska fram så föredrar jag i så fall praktiken framför teorin.

 

Skrivet av: Madeleine

Annonser

5 thoughts on “Tomma tunnor skramlar mest

      • Jag förstod inte hur sakerna yttrade sig rent konkret. Texten var en aning abstrakt. Ta till exempel tredje stycket, som talar om människor som undviker att ta ställningstaganden i debatter. Jag kan inte för tillfället minnas någon debatt jag sett (inom något ämne alls) där alla debattörer inte tagit något ställningstagande. Så undrar var man kan se detta.

  1. När allt kommer omkring är det skillnad på att prata och att handla. I dag är det så mycket intellektualiserande kring de här frågorna och då tycker jag att det är viktigt att titta på hur folk beter sig, det brukar vara det som visar sanningen. Bra inlägg.

  2. För någon månad sen hade jag inte riktigt förstått vad du menar i den här krönikan, men nu gör jag det och jag måste säga att det här ”tomma tunnorna” du talar om gör mig mycket argare än de som är fulla med skit! En oupplyst man som inte har tänkt igenom genusprobematiken går ju att ursäkta, och kanske att påverka. Men de som är upplysta, kallar sig feminister och ändå beter sig svinigt mot kvinnor bara för att de är kvinnor – vad gör man åt det?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s