Se mig i ögonen och säg till mig att jag inte förtjänar att leva

När jag fick veta om Uppdrag Gransknings inslag om näthatet mot kvinnor blev jag helt kall inombords. Igår innan programmet skulle sändas kunde jag känna hur en obehagskänsla spred sig. Innan programmet gick försökte jag skriva några rader för att samla tankarna. Försöka sätta ord på vad jag känner. Håren på mina armar reste sig och jag ryste till. Det hat mot kvinnor som dessa kända journalister, opinionsbildare, programledare och skribenter fått erfara är så vidrigt i sig självt att bara det är nog. I mina mörkaste stunder under de 58 minuter denna obehagliga sanning i komprimerad form spelades upp så tänkte jag att samhället är trasigt och vi kan inte laga det.

Vi i Skulden är inte min som genom vår blogg försökt muta in ett litet hörn där vi kan skriva och ventliera, hade full beredskap redan innan vi sjösatte ens detta bloggprojekt. Vi satt där och undrade hur vi skulle agera, inte om – utan när den första kommentaren skulle komma. Att kvinnor år 2013 ens ska behöva fundera över om de har rätt att ta plats är ett misslyckande. Vågen av hat som florerar på nätet är en röst som har över tid växt sig starkare och starkare. Mångas skygglappar har varit på och vi försöker som vanligt att förklara ett beteende med att det är den ”okände andre” som har skrivit dessa kommentarer. Men de är för många, de är för starka – de är inte ensamma – de är inte ens okända.

Julia som skrivit inlägget på H&M:s facebooksida beskriver det så bra – det räcker med en. Det räcker förvisso med en som menar allvar. Men vad säger det ändå om alla de andra? Är det inte allvarligt att skriva till en okänd människa att de vill att någon annan ska våldats, dödas och stenas. Om inte gränsen går där, var går den då? När jag hör att det finns acceptans för denna typ av apart beteende – då förstår jag plötsligt hur det kan vara så svårt att bli trodd som kvinna i våldtäktsmål i Sverige. Det blir som så klart då varför vi fortfarande tvingas diskutera tjejers klädsel och sexualmoral i rättsalar idag. För om det finns ”vanliga killar” med konton på facebook som de använder för att uppmana till våldtäkter, mord och stening på tjejer de inte ens känner – då har vi slungats tillbaka i tiden så långt att kvinnokampen nästan måste tas om från början. Allt detta sker bara för att kvinnor syns och hörs i samhällsdebatten.

Det är precis som Anna Hedenmo säger: det är ett demokratiskt problem. Det är inte okänt att hot om våld är en fara för demokratin – den kanske svåraste kränkningen är hur friheten för kvinnor att uttrycka sig och vara en del i samhället blir kringskuren. Hur kvinnor idkar självcensur och anpassar sig. Men vi vet ju alla att anpassningen i sig inte spelar någon roll eftersom det är absolut tystnad som gäller. De här kvinnorna ska inte bara tystas – de ska förnedras, torteras med knivar och tillhyggen – pissas på och sedan tystas. De ska inte bara inte få finnas i den här världen – de ska straffas också. Utan anmälan, utredning och rättegång så har de dömts – för vad? Brott: kvinna. Men när det gäller hoten mot kvinnorna då vänder polismyndigheten och omgivningen andra kinden till.

När jag hör allt detta så tänker jag på alla de som vi sett och hört som menar att feminismen och jämställdhetsivern gått för långt. Jag tar uppdrag gransknings demonstration som ytterligare ett bevis på att vi inte kommit tillräckligt långt. På att det är värt att streta emot. Att det var något värt för oss här på Skulden är inte min att starta den här bloggen och skriva vår bok oavsett reaktionerna. Men många av oss visste – vi visste hur det ser ut, vi har sett hur denna mörka suggestiva röst av hat har lockat till sig fler och växt sig starkare och starkare. Samtidigt har så många ondgjort sig över diskussioner om rosa och blott och med andra handen viftat bort jämställdheten som att vi är färdiga med den.

Igår var det tid att vara ledsen. Idag är det tid att göra något. Sitt inte där och vrid dina händer och med ängslan undra: vad gör jag nu? Ta fajten mot den här skiten. Visa att det inte är okej att uttrycka sig nedsättande om kvinnor. Visa att du menar det. Men sjunk aldrig till deras nivå. Det finns ett uttryck som gäller idag, mer än någon annan dag: sörj inte, organisera er.

Jag är kvinna. Feminist. Jag har tyckt saker i denna text. Ska du hata mig, gör det då. Se mig då i ögonen och säg till mig att jag inte förtjänar att leva.

Skrivet av: Madeleine

Annonser

3 thoughts on “Se mig i ögonen och säg till mig att jag inte förtjänar att leva

  1. När tusentals män tycker att en kvinna som yppar en åsikt ska torteras och utplånas måste man ge Gudrun Schyman rätt: samma strukturer råder här som hos talibanerna i Afghanistan. I bibeln lär det stå: kvinnan ska tiga i församlingen. Ja…inte underligt det går långsamt på vissa sätt med jämställdheten när man ska kämpa mot mångtusenåriga förtryckarkulturer. Man får dock inte glömma att dom flesta männen här i landet är vanliga trygga och hyggliga personer som instämmer till fullo i kritiken av kvinnohatarna som syns på nätet och mailboxarna. Det går att bekämpa ,kvinnoförtryck…man får bara inte slå sig till ro och låtsas att det inte existerar..alltför många kvinnor drabbas än idag av våld och hot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s