1954 till 2013

I maj 1954 fick min mormor värkar och skulle föda sitt andra barn. När hon kände att allt var på väg att sätta igång gick hon över till grannen.  Han skulle nämligen åka bil in till stan som låg fyra mil bort och min mormor liftade med honom in till sin förlossning.  Hemma satt min morfar. Att han skulle följa med till sjukhuset var inte ett alternativ. Så föddes min mamma. Efter några dagar kom min morfar och min moster på besök. Så var det då, varken mer eller mindre.

1984 föddes jag. Min pappa satt hemma och väntade och skyndade till sjukhuset när min mamma ringde och talade om att jag var på väg. Han var med under förlossningen och klippte navelsträngen och satt sedan med mig ett tag. Därefter åkte han hem och kom tillbaka under de dagar jag och min mamma var kvar på sjukhuset och hälsade på oss.

29 år senare ringde min bror mig från förlossningen. Han skulle bli pappa för första gången och det hela drog ut på tiden. Min bror hade åkt till sjukhuset tillsammans med sin sambo precis som det oftast är nu för tiden. Men nu var han tvungen att lämna henne en stund.  Han behövde nämligen en dusch och lite mat och detta fanns inte tillgängligt för honom på sjukhuset. Förutom den tid det tog för min bror att äta och duscha var han vid sin sambos sida hela tiden. Han satt och sov i en fåtölj eller låg ihoprullad på en brist i vätan på att bebisen skulle komma.

Det har hänt en hel del när det gäller hur vi ser på mammor och pappors roller i ett barns liv sedan 1954. Och det är ju tur det eftersom det gått 58 år. Från att pappan varit helt utestängd från att delta under förlossningen, är det nu en självklarhet att han är med. Detta tyder på att det går att förändra föreställningen om hur saker och ting ska vara. Det är inget cementerat och förutbestämt utan går att förändra.

Min bror uttryckte stor förvåning över det mottagande han fick på förlossningen. För honom var det en självklarhet att vara delaktig, men han upplevde också att det egentligen inte fanns plats för honom fullt ut. Han spelade en biroll i sammanhanget. Så vilket mottagande får pappor/partners egentligen? Och vad säger detta mottagande om vår syn på föräldrars rättigheter och skyldigheter i förhållande till barnet som ska födas?

Att det inte fanns möjlighet att ta en dusch, att inte få en smörgås när värkarbetet stannat av ett tag och det finns tid att pusta efter andan kan tyckas som små obetydliga saker. Att det inte finns en säng att sova i är ett lyxproblem. Det är ju ändå kvinnan som måste vara i fokus, säger någon. Det är bara kvinnan som ses som patient. Vården ska inte lägga pengar på att ge mat och uppehälle till en hel familj, säger andra.

Det kan man hålla med om. Man kan också hålla med om att det såklart är kvinnan som är i fokus, av naturliga skäl. Men jag tycker mig också se hur mottagandet av föräldrarna när ett barn ska födas avspeglar hur samhället i stort ser på föräldraskap och kvinnor och mäns roller. Jag tycker mig se hur samhället ser barnen som primärt kvinnans ansvar.  Kvinnans egendom. Mannen spelar i detta sammanhang en mer otydlig roll. För mig blir att inte göra plats för föräldrarna tillsammans när ett barn ska födas liktydigt med att inte se föräldrarna som lika viktiga eller ansvariga.  Om vi på allvar menar att pappor är lika mycket föräldrar som mammor behöver det också synas och signaleras när barnet föds.

/Maria

Annonser

2 thoughts on “1954 till 2013

  1. Å; jag tycker du har helt rätt även om man till viss del kan förstå att kvinnan är nummer ett i förlossningsrummet! När vi sedan kommer till tiden efter att barnet är fött och man behöver stanna en stund till på sjukhuset på grund av komplikationer eller liknande. Då får mamman och barnet varsin säng och mannen i bästa fall en stol (det finns såklart undantag). Kanske behöver man då stanna några dygn. Jag har även hört de som åkt in akut för att barnet inte mått bra och man har fått öppna mamman ganska våldsamt med tanke på barnets liv. Efteråt mår mamman naturligtvis mycket dåligt både känslomässigt och fysiskt men ÄNDÅ har pappan inte fått stanna!

  2. Som trebarnsmamma med egna erfarenheter av detta ger jag dig också rätt. När mitt första barn föddes för 13 år sen blev han och jag inlagda på avd. 11 pga komplikationer. Pappan fick inte stanna. Sen förväntades jag ensam ta hand om barnet, helt traumatiserad både fysiskt och psykiskt. Jag fick inte mycket till vård själv (tex fick jag ligga på samma blodiga lakan i tre dygn) och signalerna var tydliga: Jag var ensam ansvarig för barnet, kapabel eller ej. Pappan fick komma och hälsa på på besökstid. Detta kändes helt absurt eftersom vi var lika rudisar båda två på bebisar. Men det var som att alla förväntade sig att jag skulle förstå instinktivt hur man tar hand om ett nyfött barn, bara för att jag var av kvinnligt kön. Men det gör man inte – en förstagångsmamma är lika vilsen som pappan.

    Självklart är det mamman som drabbas fysiskt vid förlossningar, men pappan är lika mycket förälder till barnet och det borde förstås beredas plats för båda föräldrarna på sjukhuset. I all synnerhet om barnet är sjukt men också för att mamman behöver stöttning. Personalen tar ju inte hand om barnen längre, som de gjorde på forna tiders BB.

    Men tyvärr är det nog en ekonomisk fråga. Alla politiker är väl överens om att vi ska ha ett jämställt samhälle – så länge det inte kostar pengar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s