Jag blev modigare, stoltare och skuldbefriad

När jag var 14 år provade jag feministiskt självförsvar för första gången. Jag har skrivit om det förut. Jag vill skriva om det igen.

Självförsvaret har varit mitt liv, min överlevnad och en stor del av min feministiska resa sen dess. Där har jag funnit ord för att förklara min vardag. Fått verktyg för att hantera min verklighet. Där har jag mött systrar. Jag har blivit starkare och svagare på samma gång. Jag har så mycket att tacka självförsvaret för. Jag hade inte alls varit densamma utan det.

Jag började som deltagare på pass. Upptäckte min kropp och min styrka. Jag uppmuntrades att ta plats, att skrika och att slå. Man sa åt oss att vi var värda så mycket. Jag insåg det magiska i systerskapet. I att dela varandras berättelser. I att någon lyssnade på min historia.

Jag utbildade mig till instruktör. Pressade min kropp till bristningsgränsen. Kom hem med blåmärken och utslitna stämband. Jag lärde mig teorier om könsmaktsordning och samlade på mig all statistik jag kunde hitta om sexualiserat våld. Jag gick från att vara lillasyster, till medsyster.

Som instruktör har jag mött tusentals unga tjejer. Sett det magiska som sker när vi tillsammans spränger gränser för vad som är möjligt och tillåtet. Jag har sett dem växa. Har hört deras kloka tankar. Lyssnat på deras erfarenheter av stökiga klassrum och av gruppvåldtäkter. Inget pass har varit det andra likt.  

Som instruktör har jag träffat hundratals kvinnor som varit småbarnsmammor, medelålders och pensionerade mormödrar.  Tillsammans har vi skapat slutna rum och diskuterat erfarenheter av att växa upp i en ojämställd värld. Vi har slagits, skrikits och utmanat varandra. Inget pass har varit det andra likt.

Sedan några år tillbaka utbildar jag nya instruktörer. Jag får se deras förvandling. Jag känner sig igen mig i deras berättelser om resan. Om nyförälskelsen i systerskapet. De är 17 år och pressar sig till det yttersta. De slår så hårt. De säger så kloka saker. De delar med sig så mycket av sig själva. När jag åker hem på eftermiddagen slår mitt hjärta nya hoppfulla slag.  Jag har gått från medsyster till storasyster.

Feministiskt självförsvar har lärt mig att skulden inte är min. Har gjort mig modigare och tagit mig till sammanhang jag aldrig annars skulle vågat. Men självförsvaret har också lärt mig att förlåta mig själv för alla gånger jag inte orkat eller kunnat. Jag är evigt tacksam. Och stolt. 

Skrivet av: Torun

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s