Hello, am I invisible to you?!

Det händer mig då och då. Att jag blir osynlig. Det är som att jag löses upp och svävar fritt i luften. Just då finns jag inte. Ingen kan se mig. Ingen kan höra mig. Ibland förvandlas jag till en serviceinrättning. Andra gånger till ett bihang. Ett attribut.

Jag och min sambo tycker om att resa. Vi har besökt länder både inom och utom Europa. När vi reser är han är Mr och jag är Miss. Ibland ”uppgraderas” jag till Miss Karlsson, fast mitt namn alltid varit och alltid kommer vara Edvardsson.

När vi rest har vi ibland hamnat i underliga situationer i mötet med såväl kvinnor som män. Jag har vid incheckningsdiskar, restaurangbord, turistbussar, marknader, stränder, djungler och på gatan slutat att existera. Man har inte tittat på mig. Man har inte tilltalat mig. Man har istället vänt sig till min sambo. Frågat honom. Lyssnat på honom. Låtsas som om jag inte funnits. Som att min sambo skulle vara bättre på att beställa den mat som jag ska äta. Som att min sambo skulle vara bättre på att veta vilket bokningsnummer resan som jag bokat har. Som att min sambos röst är värd att lyssnas till men inte min. Han har funnits. Jag har slutat existera och det är mitt kön som gör mig osynlig.

Jag upplever de här situationerna som jobbiga. Frustrerande. Även i Sverige upphör jag ibland att finnas till. Som när jag erbjöd mig att servera kaffe till en manlig kollega och dennes kund när de satt i möte. När jag öppnade dörren med kannan och kopparna i händerna fanns jag. När jag sa; Här kommer kaffet! Började jag lösas upp. Och när jag ställde ner kopparna på bordet fanns jag inte längre. Ingen såg mig. Ingen tittade på mig. Jag kände mig kränkt. Jag backade ut ur rummet, väntade på att höra det magiska ordet. Men det kom inget tack. Och varför skulle det göra det? Jag hade ju slutat att existera.

Jag märker också hur mina ord ibland försvinner ut i tomma intet. Det är som att min röst bara hörs i mitt eget huvud. Ibland kan jag säga något. Något som jag funderat på ett tag. Kanske en lösning på ett problem. Men jag får ingen respons. Jag tänker då att det kanske inte var någon som hörde vad jag sa. Jag kanske framförde min sak otydligt. Jag tänker att förslaget var dåligt. Att det inte var värt att beakta. Så kan det vara, inget konstigt med det. Men det som sen händer, lite senare, är att mitt förslag kan få kraft av en mans lungor och då plötsligt kan alla höra vad som sägs…

Att osynliggöra är en härskarteknik. Den är mycket effektiv. På mig fungerar den varje gång. Att stå där, fast ändå inte synas. Att prata, fast ingen hör. Det gör något med mig. Det får mig att bli förbannad. Det får mig att vilja skrika högt. Men framförallt får det mig att tvivla på mig själv.

/Maria

Annonser

One thought on “Hello, am I invisible to you?!

  1. Hej,

    Jag förstår vad du menar, trots att jag är man.
    Jag ser samma sak när jag och frugan är ute. Ingen tittar på henne, utan på mig.
    Förstår inte detta riktigt.
    Ska jag bestämma vad hon ska äta eller dricka?
    Jag sitter med mitt livs kärlek, sedan 22 år, och andra tycker att jag ska bestämma för henne!!!
    Kom igen!!! Släpp sargen!!! Kom in i matchen!!! Det är 2013!!!
    Min fru är en individ, någon som har en fri vilja och kan tala för sig själv.
    Likaså är du!!!

    //David

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s