Vem är den där tjockisen som går där borta?

Första gången någon kallade mig tjock då var jag 7 år gammal. Om jag ska vara ärlig så fattade jag ingenting.  På hemmaplan var jag väldigt förskonad, min mamma och pappa och mormor (som bodde mycket hos oss under min uppväxt) har alltid varit väldigt uppmuntrande och aldrig kommenterat min kropp. De har heller aldrig uttalat sig om hur mycket jag ätit eller förbjudit mig att ta en extra omgång mat. Mormor, hon var min allra bästa vän och det var genom henne mitt intresse för att bak/mat-lagning startade. Jag älskade att spendera eftermiddagarna med henne, kika ner i de stora kastrullerna och få smaka på resultaten. Att baka och äta var ett stort intresse som senare blev min tillflykt och ett sätt att dämpa ångest . För när den där killen i min klass upplyste mig om att jag var tjock och resten av klassen skrattade, då blev jag så himla vilsen. Den kvällen stod jag och nöp i mina lår, grät och tänkte ”är jag verkligen tjock?”. De där orden gjorde mig för första gången i mitt liv kroppsmedveten. De borrade sig innanför huden och byggde bo. Det började gnaga i mig, jag hade inget att säga emot, jag hade inga referensramar. Vem är egentligen tjock?

Det fortsatte, under hela min uppväxt fick jag titt som tätt höra att jag var tjock. Jag skulle lätt kunna rabbla upp namnen på de personer som hånat mig för min kroppsvikt, men det fyller inget syfte i sig, men det är klart att det satt sina spår. Jag har hört kommentarer om min aptit, mina lår och min mage, från släktingar, klasskompisar, grannar och okända vuxna. Självklart har detta påverkat mig. Det vore ju helt absurt om det inte hade gjort det. Det har varit så smärtsamt, stundtals så jobbigt att jag hellre avstod att gå på klasskompisarnas fikakalas än att utsättas för den skrattande horden med människor. Jag kommer ihåg hur jag stod framför kakfaten och vägde den goda smaken av en chokladboll som smälte i min mun mot att få höra hur smöret satte sig så fint på min mage. Fortfarande kan jag känna tårarna som rann längs mina kinder när killarna i klassen ville veta hur mycket jag vägde efter besöket hos skolsköterskan. Vid ett annat tillfälle när jag var med mina vänner på ett högstadiedisco hörde jag en kille i klassen gapa ut över rummet ”Vem är den där tjockisen som går där borta”, den situationen kan fortfarande få mitt blod att stelna till, jag vill sjunka genom golvet. Istället inväntade jag min skjuts, sa inget i bilen hem, gick in på mitt rum och lät min kropp gå sönder lite till .  Alla dessa kommentarer gjorde att jag började förhålla mig till min kropp på ett osunt sätt som stundtals begränsade mig. Jag minns så väl hur jag under högstadiets varma sommardagar hellre hängde hemma än på stranden med mina vänner, återigen för att slippa mina rodnade kinder och den gapande tystnaden när de dräpande orden kom haglande. Det värsta så här i efterhand var att jag aldrig berättade för någon vuxen i min närhet, jag bar det inom mig som en glödande sten.

Att systematiskt utsättas år efter år av kommentarer gällande min vikt har satt sina djupa spår. Idag jobbar jag konstant med min självbild, men jag pratar lika lite om det. För fortfarande är nog skammen mer närvarande än jag vill erkänna. Idag ångestreducerar jag med träning, springer, lyfter tunga vikter och slår ut mina aggressioner på sandsäckar. Det är en balansakt att träna för sin egen skull när man har ett dysfunktionellt förhållande till sin kropp. Det är underbart att träna för att känna hur kroppen blir starkare, smidigare och mer en del av mig själv, men kampen i mitt huvud fortsätter och ibland skulle jag vilja vandra tillbaka i tiden och prata lite med mig själv. Säga de där orden som kanske skulle ha hjälpt mig. Att  min kropp faktiskt inte är tjock utan att det handlar om sjuka ideal. Jag vill sitta där på sängkanten och torka mina tårar och säga ”men Malin du är stark, frisk och fantastisk, begränsa dig inte, lev ditt liv fullt ut”. Avslutningsvis vill jag säga till mig själv att jag inte ska skämmas, att skulden för snedvridna kroppsideal inte är din, gör dig fri från den och placera skulden där den hör hemma.

Skrivet av; Malin

Annonser

3 thoughts on “Vem är den där tjockisen som går där borta?

  1. Sen kan vi också hoppas att ”tjock” slutar vara ett skällsord synonymt med ful. Att det bara blir ett beskrivande ord, precis som ”lång”. För vem har bestämt att det är dåligt att va tjock? Nu menar jag inte att förringa att du led av att bli kallad tjock, för som snygghetsen ser ut idag är det allt annat än konstigt att folk mår dåligt över sina kroppar. Ville bara lyfta fram en förhoppning om att tjock ska sluta vara ett så laddat ord 🙂

  2. Hej och tack till er bägge! @moralfjant, jag håller helt med dig och det var ju precis det som blev problemet i mitt fall, tjock värdeladdades som något dåligt och användes som ett skällsord. Kroppsidelaen är helt sjuka och förvridna och det var precis det som påverkade mig och fick mig att tro att jag var värdelös ,för att jag var tjock, just för att det användes som ett skällsord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s