Systerskapet

Jag tänker mycket och ofta på systerskap.

Vad det kan innebära för mig och för andra. Vad det borde innebära för mig och för andra. Vad jag, som kvinna och feminist, har för ansvar. Vilka skyldigheter jag har. Och om det ens är rimligt att prata om ansvar och skyldigheter när en pratar om systerskap.

Jag har inga svar. Kanske är det så det ska vara. Eftersom vi är olika torde våra definitioner av systerskapet vara olika. Vissa tror inte på systerskapet över huvudtaget. Och det är okej.

Jag tror, dock, på systerskapet. Jag tror på systerskapet som en enande kraft och jag tror på systerskapet som en förändrande kraft. Både i vardagen och i ett större perspektiv.

Jag är medveten om att min vardag och mitt större perspektiv inte är desamma som för andra kvinnor. Jag är medveten om att andra kvinnor omkring mig och kvinnor i världen i stort lyder under villkor som inte alls liknar mina. Jag är medveten om att jag både kan vara underordnad i vissa sammanhang och överordnad i andra, så jag har full förståelse för om någon tycker att systerskapet i nuläget inte innefattar alla. Kanske gör det inte heller det. Men jag skulle vilja att det gjorde det.

Jag tänkte i alla fall berätta lite om mina tankar om systerskapet. Vad systerskap är. Jag talar inte för alla feminister i världen eller Sverige. Jag talar inte ens för hela Skulden är inte min.

För mig handlar systerskapet mycket om att hålla ihop och stötta varandra i egenskap av att vi är tjejer eller kvinnor i manssamhället. Konkret handlar det om att stå på sina systrars sida fastän vi egentligen lärt oss att göra motsatsen. Jag menar inte att en automatiskt ska älska och hålla med om allt vad alla kvinnor sagt och gjort någonsin. Jag menar att vi ska försöka förstå och att vi ska vara medvetna om att det finns ett könat hat, ett hat som har grund i att den hatade är just kvinna och att systerskapet är, eller åtminstone kan vara, en fristad från detta hat.

Därför är systerskap, för mig, att tro på.

Jag skulle vilja berätta om en gång när jag var tonåring. Min mamma hade precis separerat med sin sambo. Vi kan kalla honom Stefan. Mamma och Stefan hade varit ihop i ungefär 15 år, vi var en sån familj med hel- och halvsyskon, förenade av hemmet snarare än blodet. Nu skulle i alla fall mamma och Stefan testa att vara särbor ett tag.

En helg skulle jag på fest. Jag pratade om att kanske eller kanske inte sova hos Stefan för det var närmare festen. Min några år äldre syster skulle jobba morgonen efter i samma område så hon funderade på att göra samma sak. Vi beslöt oss för att höras senare eftersom vi skulle tillbringa kvällen på olika håll.

Jag var på festen och efteråt sov jag hos en kompis. Min syster sov hos Stefan. När jag somnat ringde min syster och frågade vart jag var. Jag var lite förvirrad och hon var otydlig men hon ville försäkra sig om att jag inte skulle sova hemma hos Stefan. Jag fick en klump i magen, frågade vad som hade hänt, hon sa att hon ringer i morgon.

Morgonen efter ringde min systers före detta och sa att jag borde komma. Han hade kört hem min syster till hennes lägenhet och hon behövde nog att jag skulle komma dit.

När jag kom dit satt min syster och rökte. Hon berättade att Stefan antastat henne. Hur det gick till. Vad hon gjort men framför allt vad hon inte gjort och vad hon borde gjort. Hur hon kände. Han va ju som en pappa för mig, sa hon. Han var som en pappa för mig med, tänkte jag.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller vad jag skulle göra. Hela verkligheten står liksom på spel. Oavsett hur hon eller jag skulle agera, tillsammans eller var för sig, så skulle våra liv förändras. Verklighetsuppfattningen krossas, relationer testas och kanske splittras. Det var för mycket. För jobbigt. För mig. Med det handlade ju inte om mig. Hela tiden fick jag påminna mig om att det inte handlade om min ångest i första hand. Utan hennes.

Jag visste att det var sant. Jag sa att jag visste att det var sant. Att jag nog hade vetat om det redan när hon ringde på natten. Att det inte var hennes fel. Jag försökte finnas där men räckte inte till, för egentligen ville jag ju inte att det skulle vara sant. Jag ville inte att det skulle ha hänt henne, jag ville inte att hon skulle må dåligt. Och jag ville inte att han skulle kunna ha gjort något sådant.

Av alla ord, tankar och känslor minns jag en tanke helt klart. Jag tänkte den hela tiden medan jag lyssnade, medan vi pratade, medan jag tröstade. Vi måste ringa mamma.

Vi måste ringa mamma, sa jag till min syster. Hon var osäker, ville nog men samtidigt inte. Vi måste, sa jag. Men tänk om hon inte tror mig? Vi måste, sa jag.

Hon gick med på att jag ringde. Jag sa till mamma att hon behövde komma så fort som möjligt och utan någon annan.

När vi hade lagt på kände jag ångesten närma sig panik.

Jag hade inte orden. Jag pratade inte i termer av skuldbeläggande då. Jag visste egentligen inte jättemycket om maktstrukturer. Om sexualbrott. Men jag kände liksom att tänk om mamma gör fel nu. En skulle kanske kunna säga att jag intuitivt förstod att mammas agerande på något sätt var avgörande. Tänk om mamma inte tror på. Tänk om hon säger eller gör fel saker. Och jag som i princip tvingade min syster att blanda in mamma.

Mamma kom. Hon lyssnade. Trodde på. Va lugn. Gjorde rätt. Hon skuldbelade inte. Tvekade inte. Frågade inte om det inte var ett missförstånd. Antydde inte att det skulle varit ömsesidigt. Inget sånt.

Jag minns att jag tänkte att hon har älskat den här mannen i många år. Hur svårt skulle det vara för henne att tro något sådant om honom? Skulle blod plötsligt bli viktigt när det aldrig varit det förut? Skulle hon känna skuld? Skulle det vara lättare att inte tro på? Skulle hon orka riskera splittring?

Vi skildes åt.

En kort tid efteråt så kunde mamma bli förbannad. Hon ringde upp Stefan. Skällde. Hur fan kan man göra något sådant. Och hur fan ska jag göra med barnet som bor kvar. Hur kan hon vara trygg hos dig? Hon fick ett erkännande, mamma. Inget som skulle hålla vid en rättegång men jag tror mamma behövde det. Att hon behövde veta. Att hon gjort rätt.

Min mamma är inte perfekt. Inte jag heller och inte min syster. Stefan är inget monster. Han är en vanlig man. Som älskar och är älskad av människor. Även idag. Att jag hade ångest över hur min mamma skulle reagera beror inte på att hon skulle vara en hemsk person som misstror sina barn. Ångesten berodde på att om mamma valt Stefans sida så hade hon gjort det vi känner som naturligt, hon hade agerat i enlighet med normen. Om hon hade misstrott, ifrågasatt, så hade hon gjort just inget mindre än vad som förväntas. Och vad som varit enklast för alla inblandade med undantag av min syster. Det skulle kanske medföra lite drama men i stort en fortsatt intakt familj, dock med ett svart får – min syster, inte Stefan.

Att min mamma inte gjorde det, att hon valde att tro på, är en av anledningarna till att jag alltid tänker på henne när jag tänker på systerskap. Och jag önskar att fler kunde vara som henne.

Annonser

3 thoughts on “Systerskapet

  1. Första delen av det här inlägget gav liksom svar på något jag letat efter (har läst det fyra gånger nu, så bra!). Får jag citera ett ganska långt stycke om jag (självklart) länkar, eller känns det obekvämt? Har full förståelse i så fall.

  2. Ping: Systerskapet | När du inte orkar ringa en vän

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s