Jag vill se tränad ut, inte biffig!

Jag gillar att träna. Jag gillar att köra järnet så svetten sprutar och musklerna värker! Jag skulle mer än gärna ha definierade muskler och tycker att fitnesskvinnor ofta är starka och hälsosamma förebilder.

Det finns dock ännu en seglivad kultur i samhället som inskränker på kvinnors möjlighet och vilja att sträva mot att ha en stark och funktionell kropp….surprise, patriarkala strukturer visar sig ännu en gång! Hur många kommentarer har jag inte läst på träningssidor där kvinnor och män tydligt deklarerar en motvilja för synliga muskler på kvinnor. Till varje bild av en tjej/kvinna med synliga muskler följer alltid ett antal kommentarer av typen, du ser manlig ut eller du ser ut som en man. En ser till och med kommentarer av typen: du ser äcklig ut! En tjej som jag läste om hade fått kommentarer av en gubbe på sitt gym som tyckte att hon skulle lyfta lättare vikter för att inte skrämma bort killar med sina stora muskler! Vad jag har lust att säga till den mannen tänker jag inte skriva här.

Vi har här ett klassiskt moment 22. Kvinnor ska träna jättehårt (för alla ska ju vara smala så klart) utan att musklerna syns, det vill säga växer och blir starkare. Eller jag tar tillbaka detta lite. Magen får gärna ha rutor på magen, men det är också allt (många kommenterar vältränade tjejers bilder med: för mycket muskler på armarna men magen skulle jag gärna vilja ha). Grejen med magrutor är ju att det är inte träning som får dem att synas utan nivån av underhudsfett på magen och då behöver man ju inte träna utan kan bara gå ner i vikt.

Kvinnor börjar leta sig in på gymmen och kör styrketräning med tunga vikter och tar plats på den mansdominerade arenan. Dock är tjejer fortfarande överrepresenterade när det kommer till konditionsträning på gruppträningen då det bland annat är mindre risk att musklerna växer för mycket och riskerar att synas. Styrketräning är fortfarande förknippat med kylskåpsbärande män (sådana där med armarna 20 cm ut från kroppen för att se större ut även om de inte skulle råka vara särskilt tränade) och kvinnors traditionella ideal ligger långt ifrån detta. En ska vara smal och tränad utan synliga muskler. Fettnivån skall vara superlåg men brösten ska paradoxalt nog minst vara c-kupor. Denna ekvation går ju inte ihop men den eftersträvas likafullt av många kvinnor. Kvinnor blir hjärntvättade med träning som är inriktad på att bränna fett inte bygga muskler. Ironiskt nog så är det just muskler som bränner fettet och ju större man har desto energi förbrukar en. Istället blir kvinnor itutade att springa och gympa halvt ihjäl sig för att bibehålla en hälsosam krop..undrar varför? Det är lätt att bli lite konspiratorisk när en tänker i dessa banor.

Nu är det ju inte så att bara för att vissa kvinnor kör hårt i gymmet och njuter av att forma sina kroppar så är de fria från det sjuka ideal som de påtvingas. Det är tyvärr så att en annan åsikt som florerar i kommentarsfälten där kvinnor pratar om träning är att om en tränar så att brösten blir mindre så är det bara att fixa till dem med lite silikon, ”bara att köpa nya” typ. Här är ju ytterligare ett moment 22. Träna hårt och kanske minska i fettprocent men även här ska brösten bibehålla sin fettnivå och vara minst en c-kupa. What the hell? En måste alltså kompensera det ”manliga” med lite ”kvinnligt” så ingen kan missta sig på om du verkligen är en kvinna. Du har då också större chans att slippa kommentarer av typen ”du ser äcklig ut” och liknande. Inte direkt hjärngympa att fundera ut anledningen till att många kroppsbyggande kvinnor har implantat (ett exempel kan ju vara ett populärt tävlingsprogram på tv med vältränade kvinnor och män som spelas in i Karlstad).
Ja, alla kroppstyper på kvinnor är ju sammanlänkade med ett visst mått av patriarkalt förtryck men det tar vi mer en annan gång. Nu vill jag prata muskler!

Jag kan bli galen på kommentarer av typen ”jag vill inte ha för mycket muskler”, ”kvinnor ska inte ha för mycket muskler”. Jag har dåliga nyheter till er, män och kvinnor har ett lika stort antal muskler så tyvärr så har vi dem redan, vad en gör med dem är en annan femma. Så klart menar dessa personer att de inte vill att musklerna ska växa för mycket så att de syns, men det gör mig inte mindre konfunderad. En oanvänd muskel är ju ett resursslöseri av stora mått! De finns ju där av en anledning och när de växer så betyder det att du blir starkare, det vill säga orkar mer och kroppen håller längre. Vi borde se funktionen av kroppen och vända oss emot det sjuka ideal som vill hålla oss undernärda och orkeslösa! Som kvinna är styrketräning extra viktigt för att motverka benskörhet vilket kryper längre ner i åldrarna och drabba kvinnor i väldigt hög grad. Många är nog tyvärr inte insatta i vilket lidande detta tillstånd faktiskt kan orsaka i en människas liv. Det krävs att en belastar sitt skelett och att träna med vikter är därför ett bra sätt att arbeta för att få just ett starkt skelett. Sen har vi ju naturen emot oss (alla är olika men lite generellt så där) och kvinnor har inte lika lätt att bygga på musklerna som män, så ett par femkiloshantlar förvandlar inte kvinnor till Swarzenegger precis. Titta, där gör jag det själv…ursäktar styrketräning och försöker få det att låta ofarligt så att inte kvinnor blir avskräckta, satan! Nej, inte bygger du muskler inte…nej, du blir inte biffig…det måste få ett slut!

Jag slutar med ursäkter i detta nu! Istället vill jag hylla alla dessa muskelmonster till kvinnor som trotsar de ideal som trycks ner i halsen på dem. De kvinnor som går till gymmet och kör järnet utan att bry sig om varken kommentarer eller blickar. De som inser vikten av att använda de resurser som finns där och väntar på att utmanas. De kvinnor som tränar sig till en stark och hälsosam kropp. Bakom varje muskulös kvinna ligger mycket hårt arbete som de ska vara stolta över och vi alla borde applådera deras bedrifter!

Skrivet av: Veronica

Annonser

Hinnan som inte finns

När jag föreläser om hedersrelaterat våld och förtryck för myndighetspersoner och andra inom olika ideella verksamheter brukar jag även prata om mödomshinnan och vikten av att kvinnor ska vara orörda innan äktenskap, inom familjer med hedersnormer. Hinnan som inte finns. Varje gång är det minst en som säger – ” jaha, finns den inte det visste jag inte”.

Mödomshinnan ska alltså vara en hinna över slidmynningen som går sönder vid första samlaget, därav myten – är tjejen oskuld så blöder hon. Då är hon ren. Utan skuld. Vad förlorar vi kvinnor när vi har sex första gången? Vi förlorar inget vi blir med skuld.

Hinnan är alltså ingen hinna utan en krans av veck som ser olika ut hos alla kvinnor. Det går inte att se om en kvinna har haft sex eller inte. I mitt arbete har jag hört det mesta. Unga tjejer kontrolleras, deras öde bestäms av godtyckligt vald person kanske en äldre dam eller herre med status inom gruppen. Eller att hela släkten väntar på att se blodiga lakan på bröllopsnatten. Det finns kapslar med blod man kan köpa via nätet. Det finns också de som vill operera sig för att bli oskulder igen. Det går ju självklart inte. Vissa får inte använda tampong för då spräcker man hinnan, vart mensblodet kommer ut är det ingen som funderar på. Eller könsstympning det yttersta sättet att kontrollera kvinnors sexualitet. Myten om mödomshinnan är allmänt spridd, fråga vilken 15 – 16 åring som helst?

Jag var länge aktiv inom Tjejjouren i Karlstad och fick möjligheten att föreläsa om sex för högstadieelever och i vartannat klassrum pratades det om att tappa oskulden. Att förlora oskulden är som att tappa bort något.

Flickors liv står på spel på grund av dessa sedvänjor och traditioner som är svåra att bryta, även om flickorna och pojkarna vet att det inte finns en hinna är deras föräldrar svåra att övertyga, dessa sedvänjor sitter så djupt att det kan ta flera generationer. Det tiden har vi inte.

//Asal

Skulden och Hanna Hellquist på Feministiskt Forum

För ett tag sedan blev det klart att vi skulle delta på Feministiskt forum den 11 maj. Vad vi inte visste då var att vårt önskemål om moderator nummer ett skulle komma att ställa upp. Drömmen blev sann och Hanna Hellquist, debattör, kolumnist, programledare, värmlänning och feminist kommer att vara moderator för vårt panelsamtal.

Ni träffar oss och Hanna på ABF-huset i Stockholm den 11 maj 2013. Vi finns där hela dagen för att sälja vår bok och våra sjukt fina tygkassar.

Tid: 11.15-12.30
Sal: Z-salen
Rubrik: Skulden är inte min
Beskrivning: “Skulden är inte min” är ett blogg- och bokprojekt av fjorton värmländska feminister.
Det är ett hyllningstal till feminismen och systerskapet som skuldbefriare. Sedan ett år bloggar Team Skulden på skulden.wordpress.com och på 8:e mars i år släpptes deras första antologi. Tillsammans med Hanna Hellquist diskuterar några av författarna skuld, feminism och systerskap.

20130419-155055.jpg

20130419-155145.jpg

Det är som att sparka uppåt

En av högstadieungdomarna som intervjuades i Uppdrag Granskning ikväll trodde att det var svårare för tjejer att skriva nåt illa om killar. Det är som att sparka uppåt, liksom. För att killarna är över tjejer. Som att sparka uppåt. Rådet från ungdomarna själva till sig själva är att ligga lågt, hålla tyst.

Jag frågar: vilken demokrati är det vi lever i? Vad kostar självcensuren? Vem talar om för unga tjejer att du är värd att försvara, du är värd att slåss för, du är värd bättre. Problemet är bara att de är värda mer än det här samhället kan ge. Den samlade signalen är ändå att det är ingen idé att anmäla, ingen idé att hoppas på ändring av maktordning – det är bara att låta sig själv duka under från trycket ovanifrån.

Ibland kommer den stora hopplösheten över mig, trots att flera år passerat sedan högstadiet så minns jag ändå hur skört det var. Hur tunn hud jag hade. Det fanns ingen längtan som var större än den att passa in i något sammanhang – vilket sammanhang var av underordnad betydelse. Ibland tänker jag på vilket skatt internet kan vara för unga människor – för att hitta likasinnade, hitta någon att ha ett sammanhang med. Att urvalet därför blir större.

Men nätet har i stället blivit ett forum för bedömning. Där kommer kända och okända pröva ditt människovärde utan att ha en aning om vem du är. Ytan bedöms framförallt och det spelar ingen roll vad som är utan bara hur det ser ut. Idag har jag själv tjockare hud, jag är tål mer och har blivit uthållig. Men jag gör en direkt koppling mellan nätets unkna mobbingkultur i tonåren till den bedömningsskola som sänds i dansk tv. Där två medelålders män på bästa sändningstid får sitta i en soffa och kommentera en naken kvinnas kropp. Jenny Strömstedt ska göra detsamma i ett tv-program fast med en man. Som om två fel blir ett rätt.

Jag tycker att de hundratals – tusentals kommentarerna till Julias inlägg på H&M:s sida om Tupac-tröjan är beviset på att det spelar ingen roll hur många som har fel så har de ändå inte rätt. Vi pratar inte sådant som går att relativisera – vi pratat om hot om våld, hot om sexualiserat våld m.m.

Samhället måste kunna göra bättre. Samhället måste veta bättre. Det är vi som är samhället. Det är bara vi som kan påverka maktordningen. Vi kan vända oss mot strukturen, använda den som förklaringsmodell. Vi kan etablera det. Det handlar om vilja. Det handlar om dom som kommer efter.

En av tjejerna i programmet säger att det handlar om utseende. Att man är för smal, för tjock, för ful, för finning. Jag tänker: människor kan vara så små, så små. Liksom i åtskilliga våldtäktsmål så sänder rättsväsendet samma signal: det är ingen idé att anmäla. Ingen kommer ändå att tro dig. Jag vill säga: riv ner strukturen, vänd världen rätt – det finns ingen jäkla ursäkt.

Jag önskar att Jenny Strömstedt inte behövde göra ett sådant bedrövligt inslag i sitt program – to prove a point. Samtidigt som jag tänker att det är lika bra att lägga ned och ge efter så tittar tjejen in i kameran med sina blå ögon. Jag förstår då att det är ingen som sagt till henne och hennes kompisar att de är värda att försvara. De får lära sig att det inte är någon idé att sparka uppåt. Jag säger dock: sparka uppåt till de slutar sparka neråt.

Skrivet av: Madeleine

Elda i diskussionen

Bakgrundsinformation:

För närvarande pågår en hetsk debatt om jämställdhetsarbete kopplat till räddningstjänst. På olika internetsidor publiceras artiklar om kvinnliga brandmän som påstås misslycka i sitt arbete och enligt skribenterna utgör jämställdhetsarbetet därmed fara för liv.

Axplock:  ”Efter 39 år fick Bengt Malmberg nog av att se hur den en gång så skickliga brandkårsstyrkan monterades ner och ersattes med späda kvinnor och sämre män – i jämställdhetens och mångkulturens namn.” … ”under många år var han känd som ”Bengt Satan” bland brandmännen – för att hans övningar var stenhårda, vilket hela tiden höll brandmännen i fysisk toppkondition.”

Elda i diskussionen?

Som katten runt het gröt..ja det är ju ett allmänt känt uttryck som kan passa in vid olika situationer då man väljer strategin att inte planka rakt ned i grytan där det verkligen bränns. Inom vissa debattområden finns det dock individer som inte väljer att frångå den kloke kattens strategi att utreda läget innan det är dags att beträda grytan.. Istället kastar de sig rätt in i gröten och skapar därmed en osammanhängande sörja som saknar både näring och substans.

Nej, det är inte energigivande ”Gunde gröt” Sjödinskan snackar om, det är snarare den kletiga retorik som råder ute på kanten i politiken och som handlar om brandkåren och faran att arbeta för jämställdhet.

Intressant vore det att applicera den pågående argumentationen inom andra arbetskategorier för att undersöka hur seriös problematiseringen känns, låt oss prova inom vården:

” Hon har jobbat inom branschen i 39 år och kallas för Paracetamål Petra då hon är så sjukt korrekt när det gäller piller.. Idag har hon gett upp sitt arbete eftersom det nu finns fler sorter än Ipren som påstås vara intelligenta värktabletter.”

Visionen är så klart att slippa se dessa uttalanden oavsett arbetskategori. Hur vore det om jämställdhetsdebatten lyftes från konservativa uttalanden och istället fokuserade på konstruktiva lösningar.

Det finns många individer som arbetar för att främja jämnlikhet men så finns det de som använder det offentliga rummet till att hänga ut och kränka enskilda individer..

Att vara brandman är ett yrke som kräver mycket av individen, det handlar om styrka, om mod, om ödmjukhet, hjärna och om hjärta. Egenskaper som finns hos så väl kvinnor som män!

Gunde

han om näringsinnehåll kunde,

låt oss göra som proffs för att målet nå ta del av olika frön och

kärnor, det blir bättre så!

 

/Emma

I rädsla för att kallas rasist…

Mitt i mattelektionen ringer telefonen för att dottern inte slutar gråta och mamma måste skynda hem. Lektionen som börjar klockan nio avbryts efter en kvart av en försenad mamma som var tvungen att lämna på dagis. Hon kan inte lämna tidigare för att de har bara femton timmar på dagis vilket gör att hon också måste gå tidigare. Femton timmar på grund av att mannen är arbetslös och därmed har de inte rätt till fler timmar. Ett par kommer och mannen förklarar att frun nog inte ska läsa matematik för hon har alltid varit dålig på det. En äldre man som inte tillåter sin fru att använda datorn hemma för att hon kan förstöra den. Samma kvinna säger att maken brukar hålla henne runt käken och trycka ihop munnen på henne, hårt, för att hon inte uttalar rätt. Den unga kvinnan som frågar varför män inte har mens och vem påven är. Kvinnan som sakta tappar vikt när svärmor är på besök och blir ifrågasatt varför hon läser engelska. En kvinna, vars son ligger på sjukhus, berättar att hon är så trött för att utöver att ta hand om sonen måste hon vara en god värdinna till alla de släktingar som kommer för att beklaga olyckan. Så hon ursäktar att hon inte har hunnit göra läxan. De är många och de är alla där i mitt klassrum.  

Bland mina elever är 80-90 % kvinnor, invandrarkvinnor. Nationaliteterna är spridda och det går inte att peka ut en specifik etnisk grupp, land eller världsdel. De är här av olika anledningar. Antingen på flykt från en konflikt, fattigdom och arbetslöshet, som kärleksinvandrare eller som importfruar. På samma sätt som att deras skäl till att komma till Sverige är olika är även deras erfarenheter, åsikter och syn på livet olika. En del har ett tydligt mål, kanske utifrån en utbildning från hemlandet medan någon annan läser för att det inte finns någon annan försörjningsmöjlighet och någon kom till Sverige som analfabet. De flesta har en familj och ofta prioriteras familjen framför studierna. Inte alltid, men ofta. Antingen självvalt, men även under förutsättningen att det är deras plikt.

De jobbar på, vissa mer än andra, både i skolan och i hemmet. De känns verkligen som den dubbelarbetande kvinnan i ett nötskal. Jag har dem där framför ögonen och samtidigt törs jag inte peka på mönstren i rädsla för att bli kallad rasist. För även om svenskfödda kvinnor också gör en stor del av hemma arbetet undrar jag om det verkligen är samma sak. Strukturen bakom; ja, men inte i praktiken och lösningarna? Det är en fråga som gör mig kluven och osäker, och inte bara mig tydligen, utifrån den kritik som den svenska feminismen har fått den senaste tiden.  

 För idag känns det som att ”de som törs säga sanningen” fått mycket plats, för mycket plats, oavsett om de talar sanning eller inte, gällande den svenska kulturen och andra. Personer som inte tänker i termer som mansdominerad värld utan snarare dom där borta. Detta gör det otroligt svårt att diskutera jämställdhet i samband med mångkultur. För det klingar nästan alltid illa att säga att vissa länders kultur och politik är en konservburk gällande kvinnosyn, fri sexualitet och mansrollen oavsett hur objektivt det uttalas, på grund av den redan infekterade debatten som blir mer och mer irriterad. Samtidigt som någon styrande man i den kultur som diskuteras kommer blir upprörd, kommer de fördomsfulla nej-sägarna få vatten på sin kvarn och använda det i sin propaganda. Skammen och rädslan inom mig att bli hopklumpad med rasisterna är så djup att jag hellre är tyst. För jag är för det mångkulturella samhället men inte för konservativa värderingar oavsett kulturell och religiös bakgrund.

Det händer att när jag nämner något av ovanstående problem, och när personen mitt emot får veta att eleven är invandrare så finns det plötsligt inget att diskutera. För då är det bara så, för att de är invandrare. Det samma händer med eleverna i viss mån, exempelvis när matteläraren förklarar att han tar hand om sina barn och det går bra. Män KAN ta hand om barn vilket matteläraren är tydlig med att säga, samt att han kan handla och laga mat. Oftast slutar det dock med: Ja, men du är svensk. För av någon anledning verkar det finnas någon etablerad åsikt från båda grupperna att etnicitet går före allt annat. Självklart påverkar den kultur som man är fostrad i synen på föräldraskap men den går också att ändra. För 50 år sen var det inte självklart att svenska pappor stannade hemma med barnen och det var inte självklart att kvinnor jobbade. Det var inte ok med kvinnliga präster och samhället fördömde ensamstående mödrar. Mycket har hänt på kort tid och en stor del i samhället men även på individnivå.

Samtidigt är jag medveten om att min feminism inte alltid passar mina elever. Det vet jag utifrån att vi har diskuterat det i klassrummet. Där många tycker att Sverige är jämställt och borde fira detta. De problem som jag ser kanske de tycker är lyxproblem när vi jämför med deras hemländer och jag kan hålla med, men jag tänker ju inte sluta jobba för min situation som kvinna i Sverige utifrån motiveringen att kvinnor i Afghanistan måste bära burka. Det ena utesluter inte det andra, men det ställer olika krav och olika lösningar. Och just nu är jag osäker på om det feministiska samtalsrummet verkligen lyfter detta eller om det också är rädda för att klumpas ihop med rasisterna och andra högerextrema vindar som blåser genom Europa.

Det är jobbigt att säga men i mitt klassrum sitter en stor del kvinnor som står långt utanför det svenska samhället. De har få, om inga, svenska vänner och de pratar inte svenska utanför klassrummet och till stor del förväntas inget annat av dem, för de är invandrare och då är det bara så. Deras tid utanför hemmet är framförallt i skolan och där är de på premissen att hemmet fortfarande går först och att de kan komma hem när de passar. Det är en dubbelarbetande kvinna i en mansdominerad värld men även en kvinna som på grund av sin etnicitet inte förväntas göra något annat. Detta är inte bara en fråga för feminismen att hantera, utan det är så många som behöver uppmärksamma detta men det är svårt att göra om ingen tar debatten. För det som är ledande i debatten nu är personer som gör det utifrån fel syfte och bygger snarare fler fördomar och låser in dessa kvinnor mer än hjälper dem.   
/Lina

Grillfesten

Snart är det tid att tända grillarna. Bjuda vännerna på rosé i ljumna sommarkvällar. Tillaga diverse marinerade läckerheter och njuta! Jag romantiserar över den kommande sommarens alla grillkvällar. Drömmer mig bort. Ibland blir det precis så härligt. Det blir en kväll med njutning och glädje. Ibland blir det inte så.

Som feminist är jag van att möta motstånd. Oftast har jag varit bered på att ställas till svars, jag har förstått att nu gäller det att ha argumenten klara. Jag har på förväg vetat att nu kommer anklagelser om ”offerkoftor” eller att jag har tolkat fel. Att det är min perception som behöver ändras. Andra gånger har motståndet kommit mera oväntat.

Bland annat på grillfester har jag ställts till svars. Jag har gått dit med en förväntan om att det ska bli en trevlig kväll. Istället har det blivit jag som ska ställas till svars. Jag skriver ska för det har inte varit jag som önskat ”ta debatten”. Jag skriver debatten för det har inte handlat om ett genuint intresse av att förstå varandra genom ett konstruktivt samtal. Det har handlat om att jag ska sättas på plats. Några gånger har motståndet kommit från mig själv. Jag har undvikt vissa ämnen, vis om hur det brukar gå. Trevliga samtal som övergår i skarpa uppfordringar. Jag brukar snabbt ångra mig och önska att jag istället valt att prata om odling eller väder och vind.

En helg skulle jag på en släktträff. Jag var trött, överarbetad och sliten, men bestämde mig ändå för att åka. Att umgås med familjen var kanske precis det jag behövde. Så småningom blev det dags att börja grilla. Snart börjande de nedsättande skämten om kvinnor och om olika etniska grupper. En man drog ett skämt om ”negrer”. Jag blev obekväm och sa ifrån. Han svarade att han inte förstod problemet. Jag menade att han använde ordet neger på ett nedvärderande sätt. Att man inte säger neger och speciellt inte i det sammanhang som han precis gjort. Hans ögon blev svarta. Han förklarade att det stått i hans läroböcker när han gick i skolan. Han förklarade också att det i samma läroböcker hade stått att kvinnan var underordnad mannen och att han med säkerhet i alla fall visste att detta fortfarande stämde. Allt detta sa han med en skämtsam ton. Folk skrattade. Jag däremot upplevde det han sagt som kränkande och honom som aggressiv, trots den förklädda skämtsamheten. Jag försökte vara lugn, saklig och trevlig. Jag frågade om det inte var bättre att utgå från hur motagaren ville bli benämnd snarare än att fokusera på vad avsändaren menade? Hans blick blev om möjligt ännu svartare. Min syster hoppade in och sa till honom: ”Ja precis, jag brukar ju inte säga ditt namn när jag pratar om dig, jag brukar säga dumhuvud. Jag menar ju inget elakt med det, men du kanske inte gillar att bli kallad dumhuvud?” I stället för att rikta sin ilska mot oss båda fortsatte han att fokusera på mig. Kanske var det för att min systers man var med medan jag var ”ensam”. Senare förstod jag att även mitt partipolitiska engagemang provocerat honom.

Han och en yngre vapendragare försvann snabbt efter maten. Vi andra dukade av och diskade undan. Alla undrade vart de tagit vägen. De hade gått utan att säga något. Efter ett tag kom de tillbaka. Kraftigt berusade. Straka drycker och ryggdunkande hade gett dem mod. Han deklarerade att han fått en tillsägelse om att låta mig vara men att han lämnat över stafettpinnen till den yngre vapendragaren. Sedan började något av det sjukaste jag varit med om.

De båda gjorde allt i sin makt för att provocera mig, trycka ned mig. Allt under alibit att de bara skojade. Det tålde jag väl? Lite skämt? Jag försökte på alla sätt att visa att jag inte ville delta. Jag vände mig bort och försökte fokusera på syskonbarnen, försöker skratta bort det som sas, bolla tillbaka genom att frågor hur de menade men sen blev jag bara tyst. Deras ”skämt” var hela tiden riktade mot mig. Jag fick lägga all kraft på att inte börja gråta. Jag gick inte därifrån. Jag bad dem heller inte dra åt helvete. Varför inte? Jag skadade mig genom att sitta kvar. Varför reste jag mig inte? Jag tror det handlade om att jag inte ville skapa en otrevlig stämning. Vi var ju där för att ha trevligt. Jag ville heller inte ge dem tillfredställesen av att se mig ledsen. Men egentligen, varför inte? Allt detta ansvar som tjejer hela tiden tar…

Vad gjorde de andra? Min släkt och familj? Till en början skrattade de flesta. Efter ett tag blev de tysta. En kusin försökte diskret få dem att sluta. Någon sa till mig att inte ta åt mig. Slutligen reste sig min mamma och sa: ”Nu räcker det, nu går jag och Katrin.” Jag ringde min vän. Jag visste att hon skulle förstå.

Vad var det egentligen som hände? När det är fest förväntas vi uppträda civiliserat och lättsamt. Samtidigt sätts ramar som ger män utrymme att vara nedlåtande mot kvinnor. Sexistiska och rasistiska skämt är en del av underhållningen. Det präglar kulturen som alla spelar med i. Att bryta mot spelreglerna är inte lätt.

Jag har tyvärr lärt mig att välja de tillfällen då berättar om mina engagemang. Men hur kommer det sig att det är mindre provocerande att i vissa samanhang dra rasistiska eller sexistiska skämt än att jag säger något ”feministiskt”. Jag har märkt att jag inte orkar möta motstånd i mitt livs samtliga arenor utan att jag numera söker andningshål bland andra likasinnande. Ett andningshål där jag bara får vara. Där vi kan grilla och dricka rosé utan att jag ska behöva förklara och försvara. Orken räcker inte till för alla.

Tänd gärna grillen i sommar, bjud in till fest, men glöm inte att visa varandra respekt.

/Katrin