Grillfesten

Snart är det tid att tända grillarna. Bjuda vännerna på rosé i ljumna sommarkvällar. Tillaga diverse marinerade läckerheter och njuta! Jag romantiserar över den kommande sommarens alla grillkvällar. Drömmer mig bort. Ibland blir det precis så härligt. Det blir en kväll med njutning och glädje. Ibland blir det inte så.

Som feminist är jag van att möta motstånd. Oftast har jag varit bered på att ställas till svars, jag har förstått att nu gäller det att ha argumenten klara. Jag har på förväg vetat att nu kommer anklagelser om ”offerkoftor” eller att jag har tolkat fel. Att det är min perception som behöver ändras. Andra gånger har motståndet kommit mera oväntat.

Bland annat på grillfester har jag ställts till svars. Jag har gått dit med en förväntan om att det ska bli en trevlig kväll. Istället har det blivit jag som ska ställas till svars. Jag skriver ska för det har inte varit jag som önskat ”ta debatten”. Jag skriver debatten för det har inte handlat om ett genuint intresse av att förstå varandra genom ett konstruktivt samtal. Det har handlat om att jag ska sättas på plats. Några gånger har motståndet kommit från mig själv. Jag har undvikt vissa ämnen, vis om hur det brukar gå. Trevliga samtal som övergår i skarpa uppfordringar. Jag brukar snabbt ångra mig och önska att jag istället valt att prata om odling eller väder och vind.

En helg skulle jag på en släktträff. Jag var trött, överarbetad och sliten, men bestämde mig ändå för att åka. Att umgås med familjen var kanske precis det jag behövde. Så småningom blev det dags att börja grilla. Snart börjande de nedsättande skämten om kvinnor och om olika etniska grupper. En man drog ett skämt om ”negrer”. Jag blev obekväm och sa ifrån. Han svarade att han inte förstod problemet. Jag menade att han använde ordet neger på ett nedvärderande sätt. Att man inte säger neger och speciellt inte i det sammanhang som han precis gjort. Hans ögon blev svarta. Han förklarade att det stått i hans läroböcker när han gick i skolan. Han förklarade också att det i samma läroböcker hade stått att kvinnan var underordnad mannen och att han med säkerhet i alla fall visste att detta fortfarande stämde. Allt detta sa han med en skämtsam ton. Folk skrattade. Jag däremot upplevde det han sagt som kränkande och honom som aggressiv, trots den förklädda skämtsamheten. Jag försökte vara lugn, saklig och trevlig. Jag frågade om det inte var bättre att utgå från hur motagaren ville bli benämnd snarare än att fokusera på vad avsändaren menade? Hans blick blev om möjligt ännu svartare. Min syster hoppade in och sa till honom: ”Ja precis, jag brukar ju inte säga ditt namn när jag pratar om dig, jag brukar säga dumhuvud. Jag menar ju inget elakt med det, men du kanske inte gillar att bli kallad dumhuvud?” I stället för att rikta sin ilska mot oss båda fortsatte han att fokusera på mig. Kanske var det för att min systers man var med medan jag var ”ensam”. Senare förstod jag att även mitt partipolitiska engagemang provocerat honom.

Han och en yngre vapendragare försvann snabbt efter maten. Vi andra dukade av och diskade undan. Alla undrade vart de tagit vägen. De hade gått utan att säga något. Efter ett tag kom de tillbaka. Kraftigt berusade. Straka drycker och ryggdunkande hade gett dem mod. Han deklarerade att han fått en tillsägelse om att låta mig vara men att han lämnat över stafettpinnen till den yngre vapendragaren. Sedan började något av det sjukaste jag varit med om.

De båda gjorde allt i sin makt för att provocera mig, trycka ned mig. Allt under alibit att de bara skojade. Det tålde jag väl? Lite skämt? Jag försökte på alla sätt att visa att jag inte ville delta. Jag vände mig bort och försökte fokusera på syskonbarnen, försöker skratta bort det som sas, bolla tillbaka genom att frågor hur de menade men sen blev jag bara tyst. Deras ”skämt” var hela tiden riktade mot mig. Jag fick lägga all kraft på att inte börja gråta. Jag gick inte därifrån. Jag bad dem heller inte dra åt helvete. Varför inte? Jag skadade mig genom att sitta kvar. Varför reste jag mig inte? Jag tror det handlade om att jag inte ville skapa en otrevlig stämning. Vi var ju där för att ha trevligt. Jag ville heller inte ge dem tillfredställesen av att se mig ledsen. Men egentligen, varför inte? Allt detta ansvar som tjejer hela tiden tar…

Vad gjorde de andra? Min släkt och familj? Till en början skrattade de flesta. Efter ett tag blev de tysta. En kusin försökte diskret få dem att sluta. Någon sa till mig att inte ta åt mig. Slutligen reste sig min mamma och sa: ”Nu räcker det, nu går jag och Katrin.” Jag ringde min vän. Jag visste att hon skulle förstå.

Vad var det egentligen som hände? När det är fest förväntas vi uppträda civiliserat och lättsamt. Samtidigt sätts ramar som ger män utrymme att vara nedlåtande mot kvinnor. Sexistiska och rasistiska skämt är en del av underhållningen. Det präglar kulturen som alla spelar med i. Att bryta mot spelreglerna är inte lätt.

Jag har tyvärr lärt mig att välja de tillfällen då berättar om mina engagemang. Men hur kommer det sig att det är mindre provocerande att i vissa samanhang dra rasistiska eller sexistiska skämt än att jag säger något ”feministiskt”. Jag har märkt att jag inte orkar möta motstånd i mitt livs samtliga arenor utan att jag numera söker andningshål bland andra likasinnande. Ett andningshål där jag bara får vara. Där vi kan grilla och dricka rosé utan att jag ska behöva förklara och försvara. Orken räcker inte till för alla.

Tänd gärna grillen i sommar, bjud in till fest, men glöm inte att visa varandra respekt.

/Katrin

Annonser

9 thoughts on “Grillfesten

  1. Hej Katrin, skickar en kram till dig… och till ni andra på ”skulden är inte min”.
    Jag har också varit med om det där, när det inte går att diskutera… jag var på en mindre fest och en person sa något skämt om negrer.. och det var likadant där: ”när vi var unga var ju inte neger något skällsord”.. Och kunde han inte ta in en annan syn på saken. Sen antar jag att jag gick för långt när jag började tala om varför vi just ska benämna någon som neger, om att se sin egen roll som vit, manlig härskare.. typ.. kanske något för intellektuellt.. eh ja.. men iallafall, tack för ett bra inlägg!

    • Å tack snälla!!! Ja jag tror också att jag ibland blir för ”intellektuell” när jag försöker att vara lugn, saklig och pedagogisk och att det i sin tur provocerar ännu mer. Uppfattas tydligen som en kränkning, fast jag bara försöker vara saklig istället för att säga ”dumhuvud” som min syster t.ex. sa. Inte lätt 🙂

  2. Tack Katrin! Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag försöker mer och mer distansera mig från mina rasistiska och sexistiska släktingar och inte dyka upp på kalasen, men samtidigt ger det mig dåligt samvete för att jag förväntas stå på deras sida, blod är tjockare än vatten etc. Men till slut orkar man inte ta fighten längre, man vet att de bara kommer att höja rösten, slänga falsk statistik i huvudet på en (som jag känner igen som falsk men inte kan bemöta med tillrättavisande statistik då jag inte är den som håller koll på siffror utantill), skratta. Och då skiter jag hellre i att gå.

    Problemet i detta fall som jag ser det är dock: när blir en skuldfri från sina släktingar? De som har ställt upp för oss, tagit hand om oss när vi var små, köpt glass när veckopengen var slut. Våra föräldrar vars ekonomiska och emotionella insats inte går att kompensera någonsin. När blir jag skuldfri att endast umgås med de jag vill och när jag vill?

    • Ja visst är det svårt med familj och släkt… Jag är betydligt restrektivare när det gäller släkten än min närmaste familj. Även om det även kan vara svårt med närmaste familjen. Men där brukar det i alla fall finnas större utrymme av att faktiskt lyssna på varandra, en vilja till att försöka förstå. Så där har jag lite mer ork även om jag ibland tänker men va FAN. Sen har jag ju haft privilegiet att läsa vidare och fått mer tid att kritikt reflektera, än vad många i min familj har haft. Det ger mig större acceptans.

      När jag inte orkar gå in i disskussioner men ändå vill markera brukar jag försöka med ”Snälla kan ni byta ämne, ni gör mig obekväm…” Respekterar de mig så slutar de då. Annars ska man inte ha dåligt samvete om man går.

      Jag försöker att vara snäll mot sig själv. Inte längre pressa mig att göra saker som jag egentligen inte mår bra av. Inte alltid det lättaste 🙂

  3. Åh gud, jag började gråta när jag läste ditt inlägg. Du är så bra och fin. Tack för att du och ni andra på ”skulden är inte min” finns och skriver. Ni gör ens liv så mycket lättare.

  4. Jag var nyligen på en mindre fest där de flesta känt varandra i många år medan jag är ny i gänget. Efter rätt många glas skämtar en kvinna (den enda i sällskapet, förutom jag själv) om att hennes pojkvän inte brukar ha några problem att få erektion trots att de har druckit. Han inflikar då att det faktiskt bara händer när de varit ute och han sett nån snygg (<- betoningen här) tjej som gjort honom upphetsad.
    Jag upplevde den här kommentaren som väldigt förnedrande och ett tydligt försök att sätta den pratglada flickvännen på plats. Men det var ingen annan än jag som sa ifrån (jo, kvinnan som fått ta emot kommentaren instämde), ingen av de vuxna män som känt varandra sedan tonåren hade guts/ork/vett nog att protestera mot elakheten.

    I den stunden kände jag mycket av det du beskriver. Jag blev inte påhoppad, snarare ignorerad, men fan vad ensam jag kände mig. Fan vad jag inte vill behöva slåss för att behandlas som en individ på sociala tillställningar bara för att jag har fitta. Fan vad jag inte orkar vänta på att alkoholen ska slinka ner och de sexistiska skämten ska hagla. Fan vad jag inte vill behöva ha en rad välformulerade argument redo, av den händelse att nån skulle ta sig rätten att tafsa på mig. Jag vill inte behöva försvara mig, jag vill inte vara ensam när jag gör det, och jag vill inte reduceras till den "lättkränkta" när jag protesterar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s