Det är som att sparka uppåt

En av högstadieungdomarna som intervjuades i Uppdrag Granskning ikväll trodde att det var svårare för tjejer att skriva nåt illa om killar. Det är som att sparka uppåt, liksom. För att killarna är över tjejer. Som att sparka uppåt. Rådet från ungdomarna själva till sig själva är att ligga lågt, hålla tyst.

Jag frågar: vilken demokrati är det vi lever i? Vad kostar självcensuren? Vem talar om för unga tjejer att du är värd att försvara, du är värd att slåss för, du är värd bättre. Problemet är bara att de är värda mer än det här samhället kan ge. Den samlade signalen är ändå att det är ingen idé att anmäla, ingen idé att hoppas på ändring av maktordning – det är bara att låta sig själv duka under från trycket ovanifrån.

Ibland kommer den stora hopplösheten över mig, trots att flera år passerat sedan högstadiet så minns jag ändå hur skört det var. Hur tunn hud jag hade. Det fanns ingen längtan som var större än den att passa in i något sammanhang – vilket sammanhang var av underordnad betydelse. Ibland tänker jag på vilket skatt internet kan vara för unga människor – för att hitta likasinnade, hitta någon att ha ett sammanhang med. Att urvalet därför blir större.

Men nätet har i stället blivit ett forum för bedömning. Där kommer kända och okända pröva ditt människovärde utan att ha en aning om vem du är. Ytan bedöms framförallt och det spelar ingen roll vad som är utan bara hur det ser ut. Idag har jag själv tjockare hud, jag är tål mer och har blivit uthållig. Men jag gör en direkt koppling mellan nätets unkna mobbingkultur i tonåren till den bedömningsskola som sänds i dansk tv. Där två medelålders män på bästa sändningstid får sitta i en soffa och kommentera en naken kvinnas kropp. Jenny Strömstedt ska göra detsamma i ett tv-program fast med en man. Som om två fel blir ett rätt.

Jag tycker att de hundratals – tusentals kommentarerna till Julias inlägg på H&M:s sida om Tupac-tröjan är beviset på att det spelar ingen roll hur många som har fel så har de ändå inte rätt. Vi pratar inte sådant som går att relativisera – vi pratat om hot om våld, hot om sexualiserat våld m.m.

Samhället måste kunna göra bättre. Samhället måste veta bättre. Det är vi som är samhället. Det är bara vi som kan påverka maktordningen. Vi kan vända oss mot strukturen, använda den som förklaringsmodell. Vi kan etablera det. Det handlar om vilja. Det handlar om dom som kommer efter.

En av tjejerna i programmet säger att det handlar om utseende. Att man är för smal, för tjock, för ful, för finning. Jag tänker: människor kan vara så små, så små. Liksom i åtskilliga våldtäktsmål så sänder rättsväsendet samma signal: det är ingen idé att anmäla. Ingen kommer ändå att tro dig. Jag vill säga: riv ner strukturen, vänd världen rätt – det finns ingen jäkla ursäkt.

Jag önskar att Jenny Strömstedt inte behövde göra ett sådant bedrövligt inslag i sitt program – to prove a point. Samtidigt som jag tänker att det är lika bra att lägga ned och ge efter så tittar tjejen in i kameran med sina blå ögon. Jag förstår då att det är ingen som sagt till henne och hennes kompisar att de är värda att försvara. De får lära sig att det inte är någon idé att sparka uppåt. Jag säger dock: sparka uppåt till de slutar sparka neråt.

Skrivet av: Madeleine

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s