Vi har inte kommit långt nog

Jag pratar med min bästa vän i telefon. På morgonen på väg till jobbet ringer vi varandra för att prata om det som är svårt och det som är lätt. Det är några av de bästa stunderna på veckan. Vårt senaste samtal handlade om min väns dotter och de insikter hon kommit till den senaste tiden gällande val av lekkamrater. Hon hade tålmodigt förklarat för sin mamma att hon inte längre kunde leka med pojkarna på förskolan. Som att det var en otänkbarhet för henne numera. Varför då? undrade min vän. För att pojkarna har snopp, svarade hon. Vi skrattar i telefonen när min vän berättar. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite ledsen. Så liten men ändå så medveten.

Jag hör människor säga att det blir löjligt att analysera ett barns agerande utifrån genus eftersom barn inte vet vad de gör. Den biologiska förklaringen kommer ofta upp, att killar och tjejer är olika och att det därför är naturligt att de gör olika val. Som att det skulle vara biologiskt att tycka om rosa. Jag hör föräldrar säga att de erbjudit sina barn alla möjligheter. Att de aldrig aktivt uppmuntrat det ena eller det andra. Men att deras flickor ändå bara väljer rosa glitter och pojkarna de blå bilarna. De tittar ibland på mig med en triumferande min och ber mig förklara hur detta kan komma sig? Är det inte märkligt? frågar de mig.
Jag tycker inte att det är särskilt märkligt. För att förstå måste vi titta på strukturen. På hur samhället värderar kvinnligt och manligt. På hur vi tillåts vara när vi ser oss som pojkar och flickor. Ramarna är snäva och det kan vara svårt att passa in. Jag skulle vilja påstå att barn vet exakt vad de gör. Och framför allt vet de vad som händer om de gör fel. Svaret kommer direkt och domen är ofta hård för den som bryter mönstret.

Det finns något provocerande i att bryta normer. Att störa ordningen. Som att köpa ett blått kort till en nyfödd flicka. Eller som att inte skriva det nyfödda barnets kön i statusuppdateringen på Facebook. Vad jobbig man är när man gör så. Men att bryta en norm är att synliggöra den. Varför ska du alltid hålla på? Jag ser frågan i ögonen på den som mottar kortet och jag känner mig ibland plötsligt dum. För mig är det stundtals jobbigt att vara feminist. Att vara den som sticker ut med det blå kortet i handen.
Men när människor uttrycker sig i termer av trötthet i samband med jämställdhet blir jag rädd. En vän sa till mig för ett tag sedan att hon tyckte att jämställdheten gått för långt. Men hur kan den ha gjort det när samhället fortfarande inte är jämställt? Så länge kvinnor har lägre lön än män, så länge kvinnor utför större delen av det oavlönade arbetet i hemmet, så länge diagnoser ställs med män som måttstock, så länge föräldrar inte tar ett delat ansvar för sina barn, så länge barn väljer lekkamrater utifrån kön. Så länge den här uppräkningen kan göras oändligt lång – Då har det inte gått för långt. Då har vi inte kommit långt nog.

Skrivet av: Maria

Annonser

One thought on “Vi har inte kommit långt nog

  1. Jämställdheten kan aldrig gå för långt. Har den gått för långt har vi passerat jämställdhet och är ojämställda igen.

    Fast usch, vad jobbigt det kan vara ibland att ständigt vara obekväm. Men någon måste ju vara det också, annars händer det ju ingenting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s