Stress – den nya lilla svarta?

För snart två månader sedan satt jag på akuten en hel kväll och natt. Jag trodde jag hade fått en hjärtattack, något som gått sönder i magen på mig eller något annat som jag åtminstone under de första två timmarna var helt övertygad om skulle ta livet av mig på ett eller annat sätt. Jag fick extrema svettningar, tryck över bröst och mage, huvudvärk, svårt att fokusera blicken och en mun torrare än Saharas öken. Min tid var kommen. Denna dag hade föregåtts av viktnedgång, ett ben som domnade bort, stickningar i fingrar och en arm, svårt att sova, koncentrationssvårigheter och en allmän känsla av otillräcklighet och att tiden inte räckte till.

Jag har alltid haft ”många järn i elden”, engagemang i flera föreningar, varit förtroendevald inom studentrörelsen och älskat det. Det har heller aldrig föranlett problem för mig, lite magkatarr då och då, men det var snarast ett normaltillstånd. Det gjorde att när jag efter nästan ett år med mycket på jobbet, plugg på halvtid och ständiga deadline på kursen, styrelseuppdrag, träning, planering av det sociala livet med partner och vänner, ständig tillgänglighet och närvaro via sociala medier med mera, tänkte att detta inte kan vara annat än en sjukdom, något som nu gör att jag inte kommer uppleva min 28-årsdag.

Rationell. Rationell är ett ord jag skulle använda för att beskriva mig själv. Och det var just det jag kände mig när jag satt där på den lilla (alldeles undermåliga) akutmottagningen i Karlstad. Fullt rationell och snarast läkarutbildad på väg mot begravningsentreprenör var jag övertygad om att något drabbat mig. När sedan alla första prover visade sig helt normala (t.o.m. väldigt bra) så fick jag sedan sitta och vänta i flera timmar på att få träffa en läkare. Under de timmarna började insikten, men även skammen att sprida sig i kroppen. Jag mådde bättre fysiskt och var mest trött och ville sova. Föreslog för min sambo att vi nu skulle åka hem och inte sitta där och vänta på en läkare som hade viktigare saker för sig än att träffa mig. Jag började inse att jag inte skulle dö. Jag började inse att jag nog snarare kunde knyta alla fysiska symptom och dagens nära-döden-upplevelse till en enda sak. Nämligen stress. I efterhand har jag tänkt att det framförallt var en längre tid med brist på återhämtning som var boven i dramat.

Det må vara att jag kan gå händelserna i förväg då jag ska på fler kontroller, men då jag dagen efter meddelade min lärare att jag inte skulle slutföra kursen den här terminen, när jag ändrade ett löfte om att hålla en utbildning och när jag sade nej till eller tog tillbaka tidigare löften om åtaganden, kände hur känseln i fingrarna kom tillbaka så känner jag mig ändå rätt säker på min sak. Att alla symptom den där eftermiddagen dessutom fanns listade under panikångestattack (man ska inte diagnostisera sig själv, men ändå) har också bidragit till min insikt.

När jag så ganska snart ändrat på åtminstone vissa av de yttre omständigheterna i mitt liv (det var skönt att själv ha kontroll över de förändringarna kan jag erkänna) så började jag fundera på hur det kom sig. Jag? Varför skulle jag inte klara av allt jag tidigare gjort, med det engagemang och glädje jag alltid haft? En person i min omgivning berättade om hur hen på förekommen anledning fick frågan ”tror du att du är för fin för att vara utbränd?”. Jag börjar först nu svara nej på den frågan ska jag erkänna. Även mitt i allt detta kände jag att detta inte var jag, inte bilden jag hade av mig själv.

Jag är inte sjukskriven idag, det var nog nästippen som kysste den beryktade väggen, och jag känner att jag efter detta har börjat ta små steg mot en balans i livet som passar mig.

Det finns alldeles för mycket av liknande berättelser i vårt samhälle. Psykisk ohälsa ökar och det går att presentera otaliga siffror på detta. Statistiken visar oss också att det är kvinnor som upplever stress och psykisk ohälsa i högst utsträckning, drabbas av utmattningsdepression oftare, men tyvärr ökar det även bland män. Jag tror att det på samhällsnivå kan analyseras utifrån olika perspektiv, och jag tror att kön är ett av perspektiven som kan erbjuda en förklaring på varför kvinnor i högre utsträckning upplever psykisk ohälsa. Att prestera, vara duktig, vara driven, nå framgång, ha en karriär men också ha tid för vänner och familj, baka emellanåt, vara smal, snygg, prata men inte för mycket och mitt i allt detta en känsla av att ändå inte räcka till hur mycket man än försöker.

För varje enskild människa som mår psykisk och fysiskt dåligt har något gått fel. Jag har drivit på mig själv för hårt och inte levt tillräckligt mycket här och nu och på riktigt känt efter, känt att det är ok att bara vara, att inte sätta orimligt höga krav på mig själv. Och i detta måste jag också lära mig att inte ställa för höga krav på andra, inte minst andra kvinnor då jag vet att det redan finns så många krav att leva upp till, varför ska jag lägga ytterligare sten på bördan?

Men så tycker jag mig se och märka runtomkring att det finns en ”trend” av att vara upptagen, en trend av att berätta om hur upptagen man är. Jag gjorde det själv, kunde slentrianmässigt, men likväl sant, säga ”åh, jag har så mycket att göra”, som att det förväntades av mig att visa det. Ingen ska tro att jag ligger och latar mig hemma, för jag är strängt upptagen med att rädda världen. Det är kanske en felobservation av mig, men jag har börjat tänka på om stress är den nya lilla svarta? Psykisk ohälsa ökar, framförallt hos kvinnor runt min egen ålder, vi pratar om det men tänker ändå ”det händer aldrig mig”. Och saken är den att när det gäller den negativa stressen så kan vi inte ignorera symptomen för länge. Vi kan inte sätta plåster på ett benbrott.

Jag har känt skuld i detta, har känt skuld när jag varit otillräcklig, känt skuld när jag tvingats avsäga mig saker, känner skuld när jag tar en helt ledig helg eller kväll. Och jag vill med detta inte lägga skuld på någon annan som känner sig stressad, även om jag är något nyfrälst så är det inte min avsikt. Den viktiga skulden att lyfta är den som uppstår när man lyssnar till sig själv och faktiskt tar det lugnt.

Jag trodde ett tag att jag var för fin för att bli utbränd men inser idag att jag snarast är för värdefull för att vara det. Och det gäller alla.

//Bea

Annonser

2 thoughts on “Stress – den nya lilla svarta?

  1. Viktig slutpoäng med att vi inte ska känna skuld när vi tar det lugnt – känner igen det alltför väl. Speciellt om jag har sprungit runt och berättat för folk att ”det är mycket just nu” – då kan jag väl orimligt göra ingenting en hel kväll utan att få skuldkänslor? Eller?

  2. Ping: Stressen… | Lina på nya äventyr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s