EM? I år?

Så är det äntligen dags för ytterligare ett mästerskap i fotbollens underbara värld. Fotbollsyran är påtaglig. Det finns souvenirer med i varje kvällstidning. Sverigetröjor i varje affär. Mästerskapet arrangeras i Sverige och det finns faktiskt medaljchans. Ansökningar om semester och uttagande av föräldradagar i slutet av juli är rekordmånga. Eller?

När jag har frågat runt så är det få som vet att det är fotbolls EM i år. Det är ännu färre som vet att Sverige är värdnation. Det är inte lika många som pratar om att åka till de olika städerna för att se matcherna som det var förra året. Det är inte lika mycket snack i korridorerna, förhandstippningar eller reportage i tidningarna heller. Det är så påtagligt att det här inte är ett mästerskap på samma villkor. Trots att Sveriges medaljchanser är större. Det här landslaget är ju faktiskt till och med och deltar i turneringen…

Visst har det gått framåt för den kvinnliga idrotten. Det sänds på TV, tas upp i sportsändningar, finns kvinnliga sportjournalister och delas ut lika många priser på idrottsgalorna. Stegen framåt finns där.

Men…

Det är fortfarande så att när Susanna Kallur får barn är det en nyhet. Inte när manliga idrottare gör det samma. Det frågas fortfarande i intervjuer hur mödraskap och idrott går ihop, inte tvärt om. Det är många män som varit tränare för damfotbollslag på elitnivå. Inte lika många kvinnor (om ens någon?) som varit tränare för ett herrfotbollslag på elitnivå.

Det är som att ena halvan av befolkningen får vara med fast bara lite grann. Det finns ett EM, det finns en serie, det finns tränare, det finns reportrar, det finns krönikörer, det finns spelare men (och det är ett stort men) det är inte lika mycket på allvar.

Det känns ibland som att det är på nåder och med en vuxens nedlåtande tillåtelse mot ett barn som inte vet bättre. Lite som ”se vad gulligt när de försöker”. Som att det alltid måste påpekas att det finns pojklag som slog det kvinnliga landslaget i fotboll. Trots att herrlaget inte ens kom med i VM 2010 men damlaget 2011 vann gruppen och tog brons.

Och någon stans har vi fastnat i moment 22. Damfotbollen är inte på samma tekniska nivå och verkar i ett patriarkalt samhälle där det manliga är norm, alltså finns inte publiken, alltså inte TV-avtal och sponsorer, alltså inte pengar, alltså inte samma möjlighet till elitsatsning, alltså inte samma tekniska nivå.

För att lyckas bryta detta behövs ett mer jämställt samhälle och en helt annan syn på damidrotten.

/Susanna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s