Hijabupproret – håller med eller håller inte med!

Jag har följt hijabupproret både på Twitter och på Facebook. Har vänner som har hållit med och täckt håret, andra har inte det. Alla håller med om att rasism och våld ska bekämpas men är detta den rätta vägen? och självklart får alla klä sig som dem vill. Det är där problemet kommer in. Är valet att bära hijab frivillig. När en ”väljer” att bära slöja följer det automatiskt med andra förpliktelser. Jag ser slöjan som en stark symbol för patriarkala strukturer. Det är en religiös symbol för kvinnoförtryck. Kvinnor i muslimskt styrda länder riskerar sina liv för att bli fria från slöjan. Ska vi i Sverige använda den som symbol för frihet?

Min fråga är, hur blev slöjan en symbol för frihet? I många länder använder kvinnor hijab alltså slöja, nigab(som direkt översatt betyder mask), chador eller andra liknande plagg som skydd.  De innebär att en ses på med respekt från män. De betyder att de inte är lösaktiga och inte tillgängliga. Detta gör att de så kan röra sig någorlunda fritt ute i samhället. Alltså slöja betyder att du inte blir sexuellt trakasserad eller våldtagen. Det är inte fritt fram.

Ska detta verkligen vara en symbol för kvinnans frihet att välja? jag har i alla fall svårt att tycka det.

Jag kom att tänka på författaren Fatima Mernissis ord. Hon är muslim och feminist.

”Var är kvinnan mest fri- i den västerländska eller i det österländska samhället? Den muslimska mannen använder rummet för att säkra sin manliga dominans genom att utestänga kvinnorna från offentligheten, men den vänsterländske mannen manipulerar kvinnan genom att skapa skönhetsidealet att en kvinna för att vara vacker måste se ut som fjorton år.

Målen är desamma i alla kulturer att få kvinnor att känna sig ovälkomna, otillräckliga och fula. ”

 Lever vi i ett patriarkalt samhälle? Svar ja!

 

//Asal

Unhappy ending

Tidningen Arbetet publicerade igår en artikel om en egenföretagare som genom åren hon drivit sitt företag återkommande fått påstötningar och frågor om att sälja sexuella tjänster. Hon är kvinna, hon är från Thailand och hon är thaimassös – och det verkar för dessa män vara idealförpackningen som det står ”KÖP MIG” med stora bokstäver på.

Enligt FN så bedöms mellan 600 000 och 2 miljoner människor falla offer för människohandel varje år, framför allt gäller det sexuell exploatering. Forskningen visar att majoriteten av de som befinner sig i prostitution gör det på grund av tvingande omständigheter och inte sällan finns sexuella övergrepp som barn, försummelse av något slag, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering med i bilden.

Oavsett hur situationen ser ut för de som är offer för detta, så finns det en sak som krävs för att det ska fortsätta: män som köper sex.

Att anse sig ha rätten att köpa en människas kropp och detta för sexuella ändamål är att utnyttja en människa som befinner sig i en underordnad maktposition eller beroendeställning, sett till kön, etnicitet, sexualitet eller klass – eller en kombination av dessa.

Att svenska män åker till Thailand och köper sex – exploaterar unga kvinnor (och unga män) – är tyvärr inget nytt. De män som efterfrågar sexuella tjänster av den kvinna som intervjuas i Arbetet gör sig inte skyldiga till mindre än rasism och sexism i ett och samma andetag. Att vara kvinna från Thailand = prostituerad, det vet väl alla!

Nu ser hon ingen annan utväg än att stänga sin salong och flytta från staden hon bor i. Hon gör det för att svenska män förutsätter att de kan köpa henne. För att hon är kvinna. För att hon är från Thailand. Jag känner bara äckel.

//Bea

Du är viktigast i ditt liv

Liter här och var på Face Book dyker det upp människor som på ena bilden håller en aftonbladet i handen. På nästkommande foto är tidningen utbytt mot Metro.. även om tidningarna och datumen är olika så är människorna på bilden de samma. Att de är samma kan anses vara en sanning med modifikation..en bättre beskrivning tordes vara att de är helt modifierade.

Människorna på bilderna har under en tid genomgått fullständiga förvandlingar. Fett har bytts ut mot muskel i massa och magrutorna är lika tydliga som Carl Bildts uttalanden på twitter.

Det är på riktigt och det är sant den fysiska framgången vittnar om att allt är lycka och grant.

Vanliga människor med några ringar för mycket runt magen har utmanat sig själva i en tävling där vi andra dödliga får vara med och rösta fram en vinnare, vem har blivit fittast?

Kalaskul och allt annat än kalaskula…

Det är tappert och i många fall även jätte bra att processen har lett fram till dessa resultat…men som kära hemkunskapsfröken i mellanstadiet så ofta sade..” om man vill ha ett saftigt bröd som håller länge, då ska man undvika att bränna på det för hårt i ugnen..

Idag lever vi i en tillvaro där träningsideal utgår från att göra 1235 styrkeövningar på mindre än 12 sekunder. Sedan ska vi gå hem till köket, slänga ihop en sån där proteinpannkaka med low carb and lots of nutty pulver, ta kort på skapelsen, lägga ut den på Instagram , ta av sig på överkroppen och precis innan duschdags så passar vi även på att knäppa en liten bild i spegeln…mmmmmm bodybutter..jamjam..

Att träna är super och Sjödinskan själv har sannerligen behov av rörelse samt hälsosam mat, hon har sprungit en halvmarathon på Kilimanjaro och drömmer om ett liknade lopp i Alaska…men trots denna drivkraft så känns hetsen om kroppsideal inte direkt som att den följer en hållbar gräddningsprocess i ugnen. (vi vill väl alla vara en långlivad saftig limpa?)

Så klart är det en positiv trend att vi vill röra på oss, men det ska inte handla om status utan om glädje och välmående.

Nej det här är ett känsligt fönster att sticka ut hakan ifrån, men med åren har insikten hos skribenten i fråga landat i följande slutsats:

Livet handlar om lycka, lust och vett

Att finna kärlek och framgång kan göras på flera sätt

Och det handlar inte om enbart fett

Självkänsla och styrka som syns genom kroppen

Kommer inte enbart från biceps utan framställs i knoppen

Var stolt och utför aktiviteter som gör dig gott

Du är viktigast i ditt liv, det är inte ditt midjemått.

//Emma

Manshatare…

Jag är feminist men jag hatar inte män. För mig är detta en självklarhet; att feminister inte hatar män. Tyvärr verkar det emellertid vara en allt för vanlig missuppfattning att vi feminister hatar just män. Till och med bland mina nära och kära råder ibland detta missförstånd. Av denna orsak vill jag skriva nedanstående rader;
Det finns män som berikar mitt liv, skänker mig lycka, glädje och väcker passion. Det finns män som svikit, sårat och orsakat mig smärta.
Det finns män som jag vill festa hela natten med, dansa och skåla med. Det finns män jag aldrig skulle vilja bli ensam med. Män som jag är rädd för.
Det finns män som jag litar på. Män som jag ringer och vågar gråta inför. Män som jag söker råd hos. Det finns män som aldrig får veta vem jag är. Män som aldrig kommer mig nära.
Det finns män som jag beundrar och ser upp till. Män som jag har som förebild i det privata såväl som i det professionella. Det finns män som jag inte förstår mig på och de som väcker mitt ogillande och ibland till och med min avsky.
Jag hatar inte män. Jag hatar den struktur som ger män som grupp fördelar, mer makt och större handlingsutrymme än kvinnor som grupp. Ett strukturellt hat mot kvinnor. Det finns de som blandar ihop struktur och individ. De som har svårt att förhålla sig till att feminister pratar om män som grupp. De som tror att det betyder att varje man ska hållas ansvariga för allt. Men det finns också de (även män) som inte har några problem med att särskilja struktur och individ. Män som inser att de tillhör en grupp med privilegier och som kan problematisera den manliga rollen.
Nej jag hatar inte män.

/Katrin