Till dig

En kväll för cirka 10 år sedan besökte jag en krog i centrala Karlstad.  Jag och mina vänner hamnade hos dig och ditt  killgäng i baren. Jag upplevde stämningen så där hetsig som den ibland kan bli på krogen, vi skulle dricka öl, skrika namn och hälsningsfraser till varandra. Jag minns er som ett ganska ointressant gäng med snubbar, men blev ändå kvar där vid bardisken för att artighetsprata lite. Det finns inga klara minnesbilder av vad samtalen mellan oss gick ut på, men en detalj har etsat sig fast i mitt minne. Det var när du med den där slibbiga manshanden  gled ner i mina byxor, mitt bland alla andra krogbesökare, handen letade sig ner genom jeansshortsen innanför trosorna och sen upp igen. Inom loppet av några sekunder hade alltså din okända  hand varit nere i mina byxor och vidrört min fitta. Jag stirrar på dig, helt apatisk, du glor tillbaks med ful(l)a ögon och säger ”det där gillade du väl ”.

Tio år senare, i samma stad ,men på en annan krog, så står jag på ett dansgolv och rör mig euforiskt till musiken som dunkar ur högtalarna. Jag har haft en fantastisk kväll, hängt med vänner som jag inte träffat på länge, pratat, skrattat och umgåtts. Nästan hela kvällen och natten har passerat när du går förbi mig på dansgolvet och daskar till mig över röven. I en sekund känns det som att allt stannar, inte för att detta är det värsta som hänt mig, utan för att jag i just det ögonblicket bestämmer mig för att ”så här ska du faan inte göra mot mig”. Jag ser dig gå iväg och jag bestämmer mig för att springa efter dig. Jag får tag i dig och rycker tag i din kavaj. Du vänder dig om och jag skriker för full hals  med allt vad jag orkar och har ”Gör aldrig någonsin om det där mot nån tjej, nån gång mer, i hela ditt jävla liv, fattar du det eller”, han stirrar på mig och säger förlåt. Jag håller fortfarande tag om hans kavaj och skriker ytterligare en gång ” fattar du eller” jag spänner mina ögon i honom och han mumlar, ler, skrattar och säger ”Ja ja jag lovar. ” Jag släpper honom och skriker ”DRA ”till honom. Jag är så arg så att jag skakar, huvudvärken kommer i samma ögonblick som du försvinner över min näthinna och jag bestämmer mig för att gå hem.

Vid båda dessa tillfällena upplevde jag mig vara en  ägodel. En kropp som någon annan tog sig rätten att bestämma över. Det värsta med dessa två historier är att de inte är dem enda som jag bär på, jag skulle kunna fylla flera sidor med liknande historier, både från mig själv och mina vänner, berättelser som också vittnar om hur skulden och skammen lägger sig som en våt filt över situationen, varför gick han på mig? vad gjorde jag för fel? varför sa jag inget? varför blev jag så sur, han ville kanske bara vara snäll?  Det märkliga är att skulden och skammen är lika närvarande den gång jag höll käft som den gången jag sprang ifatt dig. Jag bär den på mina axlar, men jag vill befria mig. Tyst i mitt huvud skriker jag ; Min kropp den äger bara jag. Varenda liten hudbit, varje nagel, mina bröst, mina armar, ben och hals,  hela dess existens är bara min. Jag är ingen allmän egendom som är din. Rör aldrig mig eller mina systrar igen.

Av: Malin

Annonser

2 thoughts on “Till dig

  1. Det värsta i dessa situationer tycker jag är maktlösheten som infinner sig. Även när jag sagt ifrån, när jag har satt ner foten och stått upp för mig själv (eller vänner) har jag ofta fått hånfulla skratt eller nedlåtande kommentarer till svar. Jag har känt mig så förminskad och obetydlig. Någon inkräktar på ens personliga svär och kunde inte bry sig mindre. När man själv bryr sig så mycket.

    Det tycker jag är värst. Att vara obefintlig inför någon annan på det viset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s