Att göra ett barn

”Jag har inget att skämmas för” sa hon den där sommardagen. Det lät så lättsamt, även om jag själv inte vet om det var lätt för henne att säga det. För det handlar om ett inte så lättsamt ämne. Att göra ett barn eller snarare att inte göra ett barn, fast viljan och lusten finns och till slut vara tvungen att ta till hjälp.

För visst låter det enkelt att göra ett barn. Spermie+ägg=barn. Men ibland är inte genomförandet så enkelt och att inte lyckas kan medföra ifrågasättande, skuld och skam. Historiskt så har det gått att förskjuta kvinnor och lösa upp ett äktenskap på grund av barnlöshet, något som tillämpas än idag runt om i världen. Kvinnans roll har på något sätt varit central och hon har ofta fått ta skulden ifall det inte blir något barn. Oavsett vad orsaken är.

Och även om det inte är så illa att man förskjuter sin fru idag så talas det ändå väldigt tyst om misslyckade försök. Det är först när många par står med sina små knyten i armarna som berättelserna kommer fram om behandlingar och provrör. Men det är efter ett lyckat resultat, sällan om känslan innan, och under tiden. Om vardagen som tär på en och om tankarna som snurrar i huvudet. Självklart kan det vara ett skydd att inte berätta men det kan också vara ett fängelse, att aldrig ventilera något som är en så stor del av ens vardag och tankeverksamhet. Och ibland undrar jag vem det är man försöker skydda genom att inte berätta, sig själv eller omgivningen? Skydda omgivningen från ett obekvämt ämne fullt med känslor. Feminina känslor.

För det är en vardag. En vardag som går i cykler där medvetenheten om kroppens signaler ställs på sin spets. Det börjar med att hitta ägglossningen. Datum, tid, känna efter om kroppen sänder ut några signaler. Till en början är det roligt. ”Det är roligt att göra barn” vill jag minnas att vi sa för ett och ett halvt år sedan. Då det var spontant, fnissigt och roligt att spekulera om man lyckats.

Sakta men successivt minskar det roliga och övergår mer till någon typ av taktik. Då gäller det att planera, pricka rätt och schemalägga. Sedan kommer en veckas hopp om att det kanske har gått, det kanske har fastnat. Det blir en minut av lugn. Men endast en kort stund för sen kommer upploppet mot mensen då varje dag fram tills blodet syns blir ett konstant känna efter. Känna efter eventuella graviditetssignaler, som vi matas med från TV, illamående, ömma bröst, hunger. Någon av dessa signaler som även kan tänkas ha med mens och stress att göra?

Det blir några dagar av en spänd kropp och en spänd hjärna som analyserar minsta hint, ett konstant väntande även om svaret troligtvis redan är noterat. Det kan vara en finne, en molande värk eller en humörsvängning för att tillslut fastslås skrivet i blod. Då kommer besvikelsen, ilskan, frustrationen, saknaden och bitterheten. Känslor som håller i sig tills det att planeringen för nästa ägglossning kommer varav dessa känslor måste skjutas åt sidan för att orka. För då börjar det om. En månad av att konstant vara på det yttersta med sina känslor. Och sen en månad till, och en till och en till.

Jag hör allt tipsen om att slappna av, tänk inte på det, stressa inte, spänn dig inte. Återigen lättare sagt än gjort. För då har jag hittills bara nämnt det som sker inom en inte vad som sker utanför när allt fler berättar om sina lyckade försök, magar som växer, barn som födds, presenter som ska köpas och dop som ska gås på. Allt förstärks visa sociala medier och tidningsomslag. Men slappna av! Med detta sagt menar jag inte att par som lyckas ska känna skuld.

Att göra ett barn är laddat med så många känslor men en av dessa ska inte vara skam. Men genom att vara tyst och inte berätta uppfattar jag det som att det ändå blir skamligt. Privat och hemligt, det blir hysch-hysch runt ämnet. Därför blir jag så glad och stolt över min väns kommentar som har inneburit att hon talar öppet om provrörsbefruktningen som väntar. En så enkel liten kommentar kan tyckas men ändå så stark.

”Jag har inget att skämmas för” .

För det har hon inte. Jag vill ändå tro att hennes vardagsprat ger henne och andra stöd men framförallt insikt om att inte känna skam. Det har hon i varje fall gett mig.

/Lina

Annonser

6 thoughts on “Att göra ett barn

  1. Både Klara ifrån Mia och Klara och David Batra har pratat om sina IVF:er. Det är skönt att även media och offentliga personer avdramatiserar all skuld och skam.

  2. Så fint!!! Förstår helt de där tankarna. Att känna efter i kroppen, försöka räkna ut rätt dag för ägglossning och den där känslan av både lycka och avundsjuka när ens vänner och nära lyckas. Men jag försöker tänka positivt, snart måste det ju vara ”min/vår” tur!

  3. Jag och min sambo genomgick provrörsbefruktning. Innan dess var det inte så roligt att prata om att det där med sex inte ledde någonvart. Nästan för privat. Och planeringshetsen är påfrestande. När min bror utropade att han skulle bli pappa, blev jag otroligt glad och extremt ledsen. Men det var då jag började prata om det inför andra, svårigheten att få barn.

    Innan vi gick in i behandlingen, när vi ”utreddes”, började jag och min sambo prata om det öppet. Att vi står på tur, att det inte funkar på ”vanlig” väg, och det sedan blev en provrörsbefruktning. Min sambo visade öppet foton från behandlingen, och precis då kommer det fram att var och varannan genomgått precis samma sak. Men ingen pratar om det alls!

    Vi har inte bemöts med något konstigt alls. Kanske har vi tur. Men jag ser verkligen inget skäl att skämmas för att vi har svårt för att få barn på ”naturlig” väg, även om det är hos mig felet ligger.
    Självklart har det underlättats av att behandlingen lyckats, för annars skulle det varit jävligt tungt. De tre minuterna vi väntade på graviditetstestet efter alla hormoner var bland de vidrigaste minuter någonsin.
    Hade det inte givit resultat skulle vi ändå valt att prata öppet om det, för vad ska vi annars göra?

    • Som du säger, det är ju ganska många som har upplevt svårigheter och det är synd att många kanske känner sig ensamma i en sådan stor process pga. tystnad. Även om man har varandra som par behöver sin omgivning också. Då tror jag att berättelser som era ger andra styrka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s