Under det rosa, fluffiga, glittriga täcket

Ok, jag vet att det inte är första gången någon resonerar om detta. Ni får stå ut! Och likväl så är det något av det som kan irritera mig allra mest, när det gäller olika diskussioner en hamnar i angående kön, kvinnligt vs. manligt osv.  Det handlar om alla föreställningar om hur vi ska och förväntas vara, och de påtvingade identiteter som följer med det kön vi råkar ha. Och det börjar så oerhört tidigt. Jag väntar mitt andra barn och får frågan om jag tagit reda på vilket kön det är. (Det är inget konstigt i sig tycker jag, det frågar jag också gravida i min närhet, typ av nyfikenhet). När jag säger att vi inte tagit reda på det, har jag ibland mötts av ett resonemang som går ut på att det då blir väldigt svårt att planera för det kommande barnet. Alltså, rent praktiskt – du kan ju inte förbereda så mycket då. Färger och val av möbler och tapeter till barnrummet, färg på vagn osv ska könsbestämmas.  Och jag som har en dotter sedan tidigare, ska jag då börja plocka fram kläderna från vinden, eller är det lika bra att lägga ut rubbet på Tradera och börja om från början, dvs. köpa en komplett uppsättning kläder vilka istället är menade för en nyfödd pojke? Ja, ni fattar frågorna som kan komma. När jag och en kompis satt och åt tillsammans med våra döttrar på IKEA när tjejerna var bebisar, kom det fram en kvinna och sa att pojkarna var så fina. Min vän kände väl något slags behov av att förklara att det ”är faktiskt två tjejer”, och det visade sig då att kvinnan gjorde sin bedömning utifrån att de ju hade jeans på sig. Vilket hon också skrattande förklarade.

Små, små människokroppar kan ju se väldigt olika ut. Vår dotter är och har alltid varit liten (det finns ju tillväxtKURVOR man kan följa, med NORMALnivåer – ja vi ska in i det från början) och då har vi ofta fått höra att ”ja men hon är ju tjej också” Jag känner små pojkar också, som är just små. Kroppar som tillhör människor som inte fyllt ett år ännu ser olika ut, ja, men inte därför att det är en pojkkropp eller en flickkropp, det har liksom inte börjat synas så stora skillnader i den åldern. Därför är det också så himla sjukt att flera av de största klädkedjorna faktiskt designar bebiskläderna olika, just beroende på om de ska sitta på en pojke eller en flicka. Så små storlekar som 50-56, dvs, nyfödd ,är tajtare och mer ”figursydda” –ja det är sant- om de riktar sig i färg och form till en bebisflicka. Nu utgår jag från den blåa -respektive den rosa avdelningen så ni vet vad jag menar, det är ju tydligt vem som ska ha vad?! Så vad det är det som så in i norden ska tydliggöras, redan då? Varför sys byxorna lite trängre om de är rosa, än om de är blå? Varför får jag höra när jag håller upp ett par, lite mer löst och ledigt sydda, brallor framför min tjej; ”det där är en killmodell” och istället hänvisas till en vägg där det t.ex. hänger en kjol i stelt material eller en glittrig bolero? Exakt VAD är det som är ”killigt” med byxorna? Vad är det som gör att de inte KAN sitta på min dotter? Är det därför att hon inte förväntas vilja kunna klättra, hoppa, härja, springa, göra kullerbyttor osv. lika bekvämt som han, pojken där bredvid? För, som sagt, hennes kropp är inte på många år ännu olik pojkens bredvid, och jag vill inte att hon ens ska behöva veta om på länge än att hon begränsas utifrån att hon råkade födas som flicka. Varför har vuxenvärlden detta enorma behov av att så tidigt dela in i fack, när inte finns några logiska syften?

För att återgå till mitt ”problem” kring hur jag nu då ska förbereda detta nya lilla livs ankomst, så känner jag inte så stor stress över detta. I alla fall inte utifrån hur jag ska organisera byrån och garderoben. Jag tänker att det går bra med det som ärvs, oavsett färg och form, ja i alla fall när barnen är såpass små – sen börjar det ju tidigt hos barn med medvetenheten kring vad som är ”tjejfärger” respektive ”killfärger” osv. men det får vi ta en i annan text. Det jag däremot kan känna, inte bara en stress över utan också en sorg, är ju vad som obarmhärtigt väntar. Hur mycket som faktiskt tvingas in i en viss mall och form så oerhört tidigt. Just här och nu symboliserat av en tajt kjol i stelt tyg.

/Johanna

Min häst!

Det är lite tungt just nu, svårt att få utrymme liksom, svårt att ta sig ut..Det klämkäcka svaret om varför det känns precis så här, precis just nu, kom från en överoptimistisk vän..men klart du känner dig instängd, julen står ju för dörren..

 

Vi firar inte jul i vår familj, det slutade vi med för 10 år sedan. Därför har samtliga familjemedlemmar under 10 års tid, pinats av ett dåligt samvete inför det faktum ”tänk om dom jävlarna (släktingarn) köper klappar i alla fall, och så har inte jag gjort det…” Det hela har relaterat till att Sjödinarna under 10 års tid befunnit sig blad olika hyllor på ICA- Maxi klockan 23:47 den 23:e december och där panikköpt roligheter så som one pice,  kokbok där Per Moberg skalar potatis med hjälp av högtrycks spruta, plasttofflor och samt fikon i storpack.

Julen för dörren…det där med internetklappar har länge låtit lite för bra för att vara sant. .och bättre än Maxi-klappar..det borde det vara oavsett om inslagningen består av brun kartong med dyr frankering.

Stora syster Sjödin har två små kottar och dessa killar är tokiga i hästar. En prenumeration på hästtidning kändes därmed som en given grej att inhandla, framgångssagan tordes vara nära. Lillasyster Sjödinskan som gillar ” en bra deal” sökte sig snabbt till tidningsbutiken.se för att kolla in utbudet. Där gick det att läsa om tidningen Min Häst, innehållande den roliga serien om Mulle.. So far, so good..men så fortsätter beskrivningen av tidningen och Maxi:s förmåga att tala till sina konsumenter seglade förbi med hästängder..

Citat.. Har du en hästtokig dotter är en prenumeration på Min Häst en ultimat present! Slutcitat..

 

ICA Maxi är en fin affär

Massa unisex-saker finns det här

Vill inte på en barntidning få krupp

Utan ber ödmjukast om att anpassa till bredare målgrupp

Snälla snälla Min-häst

Som liten tyckte jag du i lådan var bäst

Men vid åldrande kant måste här inläggas protest

Både killar och tjejer

Gillar, hoppning, dressyr och andra grejer

Sluta bestämma intresse utifrån kön

O ge oss förövrigt likvärdig lön!!!

 

/Emma

Några kilon extra

I dag fick jag höra att ”det gör kanske inget, att du har några kilon extra”.

När jag gick hemifrån i morse var jag pigg och glad. Under förmiddagsfikan började ett samtal om den nya 5:2 dieten. Jag fick snart frågan om jag testat dieten. Jag sa att jag inte hade testat den men att jag har ett bra förhållande till min hälsa och att jag är nöjd med min kropp (vilket kanske inte var helt överensstämmande med sanningen, men det kände jag inte för att berätta). Efter mitt svar fick jag frågan om inte GI kunde vara något för mig. Jag upprepade mitt svar; att jag har ett bra förhållande till min hälsa och kropp. Med detta hoppades jag slippa fler kommentarer, men i stället konstaterade han ”Ja, det kanske inte gör något att du har några kilon extra”. Det lät nästan som att det skulle ha varit en komplimang. Han var storsint och överseende med mina ”extrakilon”, sa att de var okey. Han verkade inte alls reflektera över att han inte äger rätten att tala om hur jag ska se ut. Han verkade istället ta det som en självklarhet, att han har rätt att värdera, bedöma och dessutom dela med sig av sin, högst subjektiva, syn på mig.

Flera har tidigare skrivit fantastiska inlägg om deras förhållande till sin egen vikt på denna blogg. Bland annat om hur kommentarer under uppväxten har format bilden av dem själva. Även jag kommer ihåg hur det under uppväxten inte ens räckte med att vara ”normal”, man skulle vara smal. Man värderades högre då. Samma sak gäller i vuxen ålder. Allt för ofta tydliggörs detta, senast i dag genom hans kommentar.

Då är det kanske inte så konstigt att min kropp ständigt är föremål även för min kritiska blick. En kritisk blick skapad av ett skevt skönhetsideal. En kritisk blick med sitt ursprung i normen smalhet. Att vara smal är att vara vacker. Smal är självkontroll och självkontroll är eftersträvansvärt.

Det finns dagar då jag vaknar och känner ett enormt självförakt. Jag känner mig äcklig och ful. Jag bantar. Atkins, viktväktarna, GI och räknar kalorier. Jag tränar och tar långa promenader. Sedan tröstäter jag och ligger på soffan. Skäms och äter lite mer. Sedan skäms jag för att jag skäms. Jag är ju feminist och borde veta bättre.

Det finns, som tur är, även dagar då jag känner mig fin och värdefull. Dagar då jag förundras över kroppens styrka. Den kan gräva stora trädgårdsland och ta mig ut på fantastiska upptäcksfärder i skogen. Jag vill att alla dagar ska vara sådana. Dessa dagar kan dock snabbt förstöras genom trista kommentarer som talar om att min kropp inte håller måttet.

Jag har inga ohälsoaspekter att tänka på. Enligt BMI har jag alltid haft ”normalvikt”. Jag är dock aldrig nöjd. Det tar energi att ständigt kritiskt granska min kropp. Jag skulle så gärna vilja bli fri! Så snälla ni där ute, sluta komma med era ”goda” råd och sluta ge kommentarer om min kropp!

/Katrin

Har inte riktigt smällt, Peggy på aktuellt….

Inlägget hänvisar till kvällens aktuelltsändning klockan 21:00

Tack Peggy för kvällens rush, tack för att du fick mitt blod att rusa till likt en tombola på julmarknaden där biljettköparen lovas vinst varje gång. Tack för att dina kommentarer kanaliserades likt konsistensen av mjukglassen på Seven eleven, en härlig sörja utan socker, men full med tillsatser kemikalier och ett sken om att allt är som det ska. Det smakar jordgubb, ger varken hål i tänderna eller extra hull på gumpen. MMMMM kemikalier, tillsatser och rädsla för det naturliga i tillvaron.

Att det inte finns kvinnor med tillräcklig erfarenhet, jaa visst går det bra att säga så, men då kommer den filosofiska frågeställningen: Om man aldrig får tilldelas platsen och möjlighet att prova, när kommer erfarenheten då?

Jag har aldrig sett att det ligger en kvinna i diket och gömmer sig i rädsla att ”valberedningen är henne på spåren”

Det är inte så att vi kvinnor inte vill. Det handlar om exponering eller brist på exponering i den miljö där besluten fattas.

För att bli erfaren, måste man för det första bjudas in och för det andra så måste man sedan få vara med.

Vissa saker kommer av sig själv utan vidare ansträngningar. Exempel på det är årstider, böter vid felparkering, dammråttor och Carola då det vankas jul.

Andra saker är det lite sämre med, tvätten tvättar inte sig själv, och jämställdheten kommer inte av sig själv.

Ikea har tagit tillbaka kvinnan i katalogen igen

Saudiarabien kan nu se fadern koka mat i familjens hem

Julkalendern påvisar Hedenhösarna efter klassiska könsroller

Och vi de gamla strukturerna vidmakthåller

Styrelser styrs bäst av de som styra kan

Peggy hon gör mig rosenröd, rasande och grann..

 

/Emma

Åååhh, så roligt. INTE.

I helgen var jag på en musikal som utspelade sig på 50-talet. En tidsera som inte direkt är känd för sitt jämställdhetstänk och därmed begär jag inte att ett sådant tänk ska finnas i manuset. Däremot blir jag smått förvånad när publiken skrattar gott åt uppenbara sexuella trakasserier på jobbet. Hon som är direktörens älskarinna och uppenbarligen bara har fått jobbet pga. att hon ligger med chefen, blir antastad av en annan kollega som då får sparken. Åååhh, så roligt. INTE.

Jag går vidare till en underbar skolresa till Stockholm som tyvärr innebar att jag fick äran att se Ronny och Ragge i vuxenålder. Dessa charmiga raggare som pratar om att pöka och göra flickorna kåta. Dock är enda sättet för dem att komma nära en tjej genom ett uppenbart våldtäktsförsök. Det är nog inte menat som roligt och det är ingen som egentligen skrattar. Däremot skrattar man åt Ronny och Ragge, som för mig är en tragisk syn på män från landsbygden. Till det hela verkar det som att de femtonåriga eleverna i bussen delvis identifierar sig med dessa trasiga karaktärer. Det är kanske jag som överanalyserar men det är allt annat än roligt.

Under samma bussfärd tar vi en titt på Den där Mary, mycket underhållande film men återigen flera inslag av nedvärderande syn på kvinnor, män och sexualitet. I och med dessa tillfällen har jag inom en veckas tid kommit fram till att jag har skapat mig en PK-humor där jag finner sexistiska skämt trååååååkiga. I och med detta blir jag för många (ursäkta uttrycket)  ”en tråkig j*vla feminist som bara förstör hederlig humor”. Och ja, det är precis det jag är för den som finner sexistiska skämt roliga. Som på teatern där jag relativt högt sa att ”ja, sexuella trakasserier är ju roliga” med en skarp ton. Pinsamt tyckte min sambo. Vad andra tyckte vet jag inte. Det var ingen som sa något, just då.

Vid andra tillfällen har jag hört uttalande om att feminister är tråkiga och inte har någon humor. Och där vet jag vet inte vad det är som gör reaktionen från andra så stark när jag säger dessa typer av skämt inte är roliga. Kanske trycker det på en liten samvetsknapp som startar och skaver lite. Jag menar bara att jag inte tycker att det är roligt. Det finns väl massor av saker som folk finner tråkiga. Varför är just detta en så het potatis? (förslagsvis, för att det inte är roligt och folk vill bara försvara sitt dåliga samvee med att jag är tråkig.)

Men oroa er inte, jag har absolut inte tråkigt i min vardag. Jag skrattar ofta och gott till andra typer av skämt. Musikalen som jag nämnde ovan. Det fanns massor av saker jag skrattade åt och överlag var det en mycket bra föreställning. Den där Mary skrattade jag också till vid flera tillfällen. Så jag satt inte och såg ut som en sur citron filmen ut. Ronny och Ragge fann jag dock inte rolig, så där gick väl min gräns. Jag är barnsligt förtjust i pruttar och fisar på film. The Fartgun istället för The Dartgun i Despicable me gör att jag fnissar tyst för mig själv nu när jag skriver. De flesta smarta komiker, som har tänkt efter, och använder sig av sexistiska skämt via ironi för att lyfta ett problem underhåller mig också. För humor är ändå ett sätt att lyfta ämnen som folk tycker är jobbiga att prata om. Då krävs det en smart komiker, som har ett syfte med sina skämt och som tur är finns det en hel drös av dessa så jag går inte skrattlös.

Jag önskar dock att fler reflekterade lite över vad de tycker är roligt och inte roligt, för humorn återspeglar vårt samhälle. Så länge man skrattar åt sexuella trakasserier på jobbet på teater. Ja, då skrattar man även åt det i verkligheten. 

SÅ:

Hej! Mitt namn är Lina och jag har PK-humor när det kommer till sexistiska skämt, men jag kan ha rätt så roligt ändå.

/Lina

Kommer hon få vara frisk, även om hon skaffar barn?

Allt fler av mina vänner pratar om barn nu. En del av dem har redan fått både det första och väntar nästa, andra är gravida, och ännu flera försöker bli det. Flera av dem skriver också texter här, bland annat om utmaningen i att vara mamma och feminist och om skammen som samhället lägger på oss som inte lyckas göra ett barn. Även om mitt liv inte innehåller några egna barn, graviditeter eller försök att bli på smällen, så funderar jag mer på det ju fler ungar som föds eller försöker bli till i min omgivning. På vad som händer när mina tjejkompisar också blir mammor.

Läser i tidningen om de studier som nyligen offentliggjorts av regeringen, bland annat en djupanalys gjord av försäkringskassan. Om mäns och kvinnors hälsa efter att de skaffat barn. Om att för kvinnor ökar antalet sjukskrivningar dramatiskt efter andra barnet. I familjer med två barn som fyllt sex-sju år är mammor

Jag blir inte förvånad. Men jag blir så väldigt ledsen. Ser mina kompisar framför mig. Vill inte att de ska behöva må så där jävla dåligt att de måste tvingas till sjukskrivning.

Läser i att utredarna i rapporten menar att orsakerna är komplexa. De säger att kvinnor dels jobbar med mer styrda och repetitiva arbetsuppgifter, dels har kvinnor fortfarande huvudansvar för hemmet. De har det alltså sämre på jobbet och behöver dessutom jobba mer obetalt i hemmet.

Den gruppen som har allra högst ohälsotal är de kvinnor, som tagit största delen av föräldraledigheten och vab-dagarna, och samtidigt har ett jobb med likvärdig eller högre kvalifikationsgrad och lön som mannen. Vi räcker inte till.

Kvinnor med lägre lön, har inte lika högt sjukskrivningstal, men jobbar då ofta deltid. En deltid som innebär lägre lön, men också sämre pension och lägre ersättning vid arbetslöshet. För att få vara lite mer frisk, trots att du skaffat barn, betalar kvinnor med sin ekonomiska frihet.

Jag vill inte att kvinnor ska behöva välja mellan sjukskrivning eller sämre lön. Vill att det här samhället ska kunna bättre än så.

Vill inte vänta i 195 år till, för så länge kommer det ta om vi jobbar i den här takten, innan pappor vabar lika mycket som mammor när deras ungar kräks eller har feber.

Det, om något, känns sjukt.

Skrivet av: Torun

En dotter

För några år sedan åkte jag tåg hem från Göteborg. På sätet bredvid satt en kinesisk man och vi började prata med varandra. Det visade sig att han bott månader i Sverige och arbetade här för ett stort mobilföretag.  

Mannen var i min egen ålder och resan hem från Göteborg blev ett intressant möte mellan två människor från helt olika delar av världen. Medan Dalsland svischade förbi utanför fönstret pratade vi om det svenska samhället, om jobb, om censur och om den kinesiska regimen. Mannen hade ingen familj berättade han. Han hade växt upp med sina morföräldrar och fått en chans till utbildning. Det enda han hade i sitt liv som han beskrev var hans jobb och karriär. Jag förstod att han måste vara väldigt bra på det han gjorde.

När vi passerade Säffle berättade jag att detta var min hemstad. Mannen tittade lite skeptiskt ut genom fönstret och frågade; How many people live here? 10 000, svarade jag.

Han blev tyst. Sa inget på en ganska lång stund. Jag tänkte att han kanske blivit trött på att prata med mig. Men jag frågade ändå; How many people live in the city you are from? 9 million, svarade han.

Det blev tyst igen. Sedan frågade han mig om han fick ställa en personlig fråga och försäkrade mig om att jag inte behövde svara och att hans intention inte var att såra eller förnärma mig. Men han ville veta om jag hade en relation med någon man (väldigt formellt). Jag svarade att jag hade en sambo sedan många år och att vi bodde tillsammans. Han frågade mig om det var lätt att hitta en partner i Sverige. Jag sa att detta är så klart en väldigt svår fråga att svara på och väldigt individuellt beroende på vem du frågar men att många av mina vänner också levde i relationer.

Då berättade han att i staden han bodde, med de 9 miljoner människorna, var det svårt att hitta en tjej. Jag sa att det måste ju finnas många tjejer bara i huset där mannen bor.  Han svarade; You see, we have a policy in China. You are only allowed to have one child.

Då förstod jag. Att den jämnårige mannen vid min sida inte kunde hitta någon att leva med berodde alltså till del på den Kinesiska ett-barnspolitiken. Ett-barnspolitiken började tillämpas någon gång mellan 1979 och 1981 i Kina och gick ut på att familjer fick ekonomiska fördelar om de bara skaffade ett barn. Eftersom en son ansågs ha större chanser att få ett bättre jobb än en dotter, och därmed skulle ha bättre möjligheter att försörja sina föräldrar när de blev gamla valdes många döttrar bort. Döttrar var inte önskvärda. Döttrar dödades. I vilken omfattning vet ingen. Döttrar övergavs. Döttrar aborterades bort. Döttrar registrerades aldrig efter sin födsel. Ett oregistrerat barn får inte gå i skola. Ett-barnspolitiken byggde in ojämställdhet i det kinesiska samhället. Skapade en ojämn könsfördelning.

Tåget rullar in på stationen i Karlstad. Vi kliver av. Där att möta mannen finns en svensk kollega. Vi hälsar i hand. Artigt. Mitt resesällskap bugar sig djupt och säger att denna resa kommer han inte glömma. Jag säger att jag haft trevligt, att jag lärt mig mycket. När jag vänder mig om och går därifrån undrar jag om jag någonsin kommer åka tåg med en kinesisk dotter och vad vi i så fall kommer att prata om.  

/Maria