Några kilon extra

I dag fick jag höra att ”det gör kanske inget, att du har några kilon extra”.

När jag gick hemifrån i morse var jag pigg och glad. Under förmiddagsfikan började ett samtal om den nya 5:2 dieten. Jag fick snart frågan om jag testat dieten. Jag sa att jag inte hade testat den men att jag har ett bra förhållande till min hälsa och att jag är nöjd med min kropp (vilket kanske inte var helt överensstämmande med sanningen, men det kände jag inte för att berätta). Efter mitt svar fick jag frågan om inte GI kunde vara något för mig. Jag upprepade mitt svar; att jag har ett bra förhållande till min hälsa och kropp. Med detta hoppades jag slippa fler kommentarer, men i stället konstaterade han ”Ja, det kanske inte gör något att du har några kilon extra”. Det lät nästan som att det skulle ha varit en komplimang. Han var storsint och överseende med mina ”extrakilon”, sa att de var okey. Han verkade inte alls reflektera över att han inte äger rätten att tala om hur jag ska se ut. Han verkade istället ta det som en självklarhet, att han har rätt att värdera, bedöma och dessutom dela med sig av sin, högst subjektiva, syn på mig.

Flera har tidigare skrivit fantastiska inlägg om deras förhållande till sin egen vikt på denna blogg. Bland annat om hur kommentarer under uppväxten har format bilden av dem själva. Även jag kommer ihåg hur det under uppväxten inte ens räckte med att vara ”normal”, man skulle vara smal. Man värderades högre då. Samma sak gäller i vuxen ålder. Allt för ofta tydliggörs detta, senast i dag genom hans kommentar.

Då är det kanske inte så konstigt att min kropp ständigt är föremål även för min kritiska blick. En kritisk blick skapad av ett skevt skönhetsideal. En kritisk blick med sitt ursprung i normen smalhet. Att vara smal är att vara vacker. Smal är självkontroll och självkontroll är eftersträvansvärt.

Det finns dagar då jag vaknar och känner ett enormt självförakt. Jag känner mig äcklig och ful. Jag bantar. Atkins, viktväktarna, GI och räknar kalorier. Jag tränar och tar långa promenader. Sedan tröstäter jag och ligger på soffan. Skäms och äter lite mer. Sedan skäms jag för att jag skäms. Jag är ju feminist och borde veta bättre.

Det finns, som tur är, även dagar då jag känner mig fin och värdefull. Dagar då jag förundras över kroppens styrka. Den kan gräva stora trädgårdsland och ta mig ut på fantastiska upptäcksfärder i skogen. Jag vill att alla dagar ska vara sådana. Dessa dagar kan dock snabbt förstöras genom trista kommentarer som talar om att min kropp inte håller måttet.

Jag har inga ohälsoaspekter att tänka på. Enligt BMI har jag alltid haft ”normalvikt”. Jag är dock aldrig nöjd. Det tar energi att ständigt kritiskt granska min kropp. Jag skulle så gärna vilja bli fri! Så snälla ni där ute, sluta komma med era ”goda” råd och sluta ge kommentarer om min kropp!

/Katrin

Annonser

One thought on “Några kilon extra

  1. Katrin Tack för dina kloka ord. Jag blev också pikad, främst som barn men till och med av min förra rektor för att jag är liten och klen. Jag vet att jag är ganska stark, lika stark som de flesta (män) i min ålder, 174 cm är inte ”dvärgväxt” och jag väger numera c.a 60 kg. Mitt BMI är på låga kanten, MEN jag accepterar min kropp och vill inte ha den bedömd av andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s