Under det rosa, fluffiga, glittriga täcket

Ok, jag vet att det inte är första gången någon resonerar om detta. Ni får stå ut! Och likväl så är det något av det som kan irritera mig allra mest, när det gäller olika diskussioner en hamnar i angående kön, kvinnligt vs. manligt osv.  Det handlar om alla föreställningar om hur vi ska och förväntas vara, och de påtvingade identiteter som följer med det kön vi råkar ha. Och det börjar så oerhört tidigt. Jag väntar mitt andra barn och får frågan om jag tagit reda på vilket kön det är. (Det är inget konstigt i sig tycker jag, det frågar jag också gravida i min närhet, typ av nyfikenhet). När jag säger att vi inte tagit reda på det, har jag ibland mötts av ett resonemang som går ut på att det då blir väldigt svårt att planera för det kommande barnet. Alltså, rent praktiskt – du kan ju inte förbereda så mycket då. Färger och val av möbler och tapeter till barnrummet, färg på vagn osv ska könsbestämmas.  Och jag som har en dotter sedan tidigare, ska jag då börja plocka fram kläderna från vinden, eller är det lika bra att lägga ut rubbet på Tradera och börja om från början, dvs. köpa en komplett uppsättning kläder vilka istället är menade för en nyfödd pojke? Ja, ni fattar frågorna som kan komma. När jag och en kompis satt och åt tillsammans med våra döttrar på IKEA när tjejerna var bebisar, kom det fram en kvinna och sa att pojkarna var så fina. Min vän kände väl något slags behov av att förklara att det ”är faktiskt två tjejer”, och det visade sig då att kvinnan gjorde sin bedömning utifrån att de ju hade jeans på sig. Vilket hon också skrattande förklarade.

Små, små människokroppar kan ju se väldigt olika ut. Vår dotter är och har alltid varit liten (det finns ju tillväxtKURVOR man kan följa, med NORMALnivåer – ja vi ska in i det från början) och då har vi ofta fått höra att ”ja men hon är ju tjej också” Jag känner små pojkar också, som är just små. Kroppar som tillhör människor som inte fyllt ett år ännu ser olika ut, ja, men inte därför att det är en pojkkropp eller en flickkropp, det har liksom inte börjat synas så stora skillnader i den åldern. Därför är det också så himla sjukt att flera av de största klädkedjorna faktiskt designar bebiskläderna olika, just beroende på om de ska sitta på en pojke eller en flicka. Så små storlekar som 50-56, dvs, nyfödd ,är tajtare och mer ”figursydda” –ja det är sant- om de riktar sig i färg och form till en bebisflicka. Nu utgår jag från den blåa -respektive den rosa avdelningen så ni vet vad jag menar, det är ju tydligt vem som ska ha vad?! Så vad det är det som så in i norden ska tydliggöras, redan då? Varför sys byxorna lite trängre om de är rosa, än om de är blå? Varför får jag höra när jag håller upp ett par, lite mer löst och ledigt sydda, brallor framför min tjej; ”det där är en killmodell” och istället hänvisas till en vägg där det t.ex. hänger en kjol i stelt material eller en glittrig bolero? Exakt VAD är det som är ”killigt” med byxorna? Vad är det som gör att de inte KAN sitta på min dotter? Är det därför att hon inte förväntas vilja kunna klättra, hoppa, härja, springa, göra kullerbyttor osv. lika bekvämt som han, pojken där bredvid? För, som sagt, hennes kropp är inte på många år ännu olik pojkens bredvid, och jag vill inte att hon ens ska behöva veta om på länge än att hon begränsas utifrån att hon råkade födas som flicka. Varför har vuxenvärlden detta enorma behov av att så tidigt dela in i fack, när inte finns några logiska syften?

För att återgå till mitt ”problem” kring hur jag nu då ska förbereda detta nya lilla livs ankomst, så känner jag inte så stor stress över detta. I alla fall inte utifrån hur jag ska organisera byrån och garderoben. Jag tänker att det går bra med det som ärvs, oavsett färg och form, ja i alla fall när barnen är såpass små – sen börjar det ju tidigt hos barn med medvetenheten kring vad som är ”tjejfärger” respektive ”killfärger” osv. men det får vi ta en i annan text. Det jag däremot kan känna, inte bara en stress över utan också en sorg, är ju vad som obarmhärtigt väntar. Hur mycket som faktiskt tvingas in i en viss mall och form så oerhört tidigt. Just här och nu symboliserat av en tajt kjol i stelt tyg.

/Johanna

Annonser

2 thoughts on “Under det rosa, fluffiga, glittriga täcket

  1. Jag håller helt med! Varför ska det vara så, jag förstår inte. Jag har inga barn, men däremot en hund (nu är ju inte det här samma sak), då jag klär honom i en rosa tröja på vintern blir både en och två upprörda över att ”det är faktiskt en kille!”. Inte för att det spelar någon som helst roll. Jag kan bara tänka mig hur hemskt det är med all könsindelning när man verkligen har ett barn istället.

  2. Jag har en tjej som nu är 6 år. Jag gick aldrig in för att klä henne tjejigt när hon var mindre och fick ofta kommentarer från omgivningen i stil med ”åh vilken söt liten kille” och ”hur gammal är han”? Dock så var många även positiva till mitt sätt att klä henne och tyckte att jag gjorde rätt.
    Jag håller helt med dig när du skriver ” jag vill inte att hon ens ska behöva veta om på länge än att hon begränsas utifrån att hon råkade födas som flicka”. Numera klär jag min dotter lite mera tjejigt när hon själv vill det men det är verkligen inte överdrivet på något sätt och hon trivs med att vara klädd både tjejigt och mindre tjejigt om man säger så. Bra inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s